Citat:
Ursprungligen postat av
alprazolam_
Du tycker också att Beyond är snäppet bättre, eller uppfattar jag dig fel?

Inte helt fel. Var för sig så är
Outrage: Beyond bättre än
Outrage men det är egentligen irrelevant eftersom jag ser filmerna som en helhet där delarna inte klarar sig särskilt väl på egen hand. Mellanfilmer, lättförglömliga. Sammanförda bildar de en narrativ struktur som verkligen saknades i första filmen och som såklart var dess största svaghet. Måhända estetiskt tilltalande med en cynism jag uppskattar i gangster- och yakuza-filmer men det fanns för lite 'story' för att jag egentligen skulle bry mig. Kitano berättar att han skrev ett en rad mordscener från vilka han senare skriv en historia runt. Jag vet inte om det är helt och hållet sant eftersom det låter ganska idiotiskt men kanske är det ett ställningstagande eller en sorts kritik emot dagens våldromantisering... hursom så skulle jag ha svårt att tro att Kitano skulle vara den typen, sett till hans tidigare verk. Med det sagt så förklarar det den tunna intrigen som mest känns som en eftertanke i första filmen.
Med
Outrage: Beyond får vi en betydligt matigare historia som står väl på egna ben, i mina ögon definitivt bättre än
New World vars karaktärsuppbyggnad var, för mig, riktigt förvirrande och irriterande dåligt utfört.
Eftersom uppföljaren kan spinna vidare och fylla ut intrigen och karaktärerna samtidigt som den behåller det som jag gillade med
Outrage; det estetiskt kalla landskapet, svarta Toyota Exelciors, svarta kostymer och grå-blåa färgskalor, som bakgrund till en yakuza-historia där cynismen och den totala avsaknad av respekt för det som yakuza-samhället ska vara uppbyggt på; lojalitet, rang, blodseder m.m., då har vi en historia värd namnet och en film som står sig mycket, mycket bra. Även i jämförelse med Kitanos höjdpunkter, så som
Sonantine osv.
I slutändan handlar det inte om vilken film jag föredrar. För mig är det en film, i 2 delar. Att
Outrage: Beyond är den mer bättre "halvan" är för att dess företrädare spenderade tid med att etablera grundpelare för historien och därför är andra halvan mer tillfredställande.
Jag antar att en liknelse skulle kunna vara
Kill Bill-serien. Där jag gillade första filmen ansåg jag alltid att den saknade de långa, utdragna dialogscenerna som Tarantino gör så fruktansvärt bra. Den blev lite för tom. Lite för mycket homage, lite för lite av det Tarantino gör bäst. I "uppföljaren" så får vi mycket mer av den varan och på det viset höjs även första delen eftersom
Kill Bill 1 & 2, i mitt tycke, i likhet med
Outrage och
Outrage: Beyond bör betraktas som en film.
Detta är dock subjektiva åsikter. Kritiken som riktats emot Kitanos nya yakuza-filmer; att de är tunna, exploativa och saknar det djup som hans tidigare yakuza-filmer gav oss, anser jag vara fullt legitima. Vad vi får här är något helt annat. Kall cynism och en sorts hopplöshet där det moraliska vakuumet är så mycket mer påtagligt än tidigare. Jag hade turen att uppskatta det lika mycket som
Sonantine och
Hana-Bi även om jag förstår varför många inte delar den uppfattningen.