Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det har jag också noterat. Från att ha postats av de flesta som aktivt skriver saker på Facebook (många läser dock bara) så har stormen av delade snyftartiklar om stackars invandrare eller romer bedarrat högst betänkligt, och idag är det bara några enstaka entusiaster som fortfarande delar samt diskuterar dessa artiklar. Antalet gilla har också minskat i samma omfattning.

I samband med romregistret var det t.o.m. någon som påtalade att det handlade om inblandade i en släktfejd, utan att bli emotsagd ens av de mest entusiatiska sympatisörerna till DNs agendajournalistik. Öppen kritik mot medieagendan är fortfarande väldigt ovanlig, men sympatierna har också tystnat.

Stämmer! Jag fogar den till listan över andra saker som "för tankarna till 30-talets Tyskland":

Nej, de är kvar i 2003 och tror att de invandringskritiker som de bekämpar är kvar i 1993.
Utom Arnstad då, han tror att det är 1933.
För att inte tala om "Psykosomalisk" och "Snorungekuken".

Tystnaden. Det är vad jag väntat på. Vardags- såväl som maktmänniskor förenas av de är just människor. Ängsliga, själviska opportunister som navigerar socialt och yrkesmässigt efter rådande förutsättningar.

Innan vi får se det stora paradigmskiftet så kommer flockdjuren saaaakta börja röra sig mot säker mark, bort från det kontroversiella. Ute i vardagen är jag övertygad om att lika många centerpartister som Sverigedemokrater känt behov att distansera sig från innerstadsgalenskapen när äldreboendet, skolan eller vården drabbas av kaoset lokalt. En tipping point närmar sig där det kommer bli MER comme il faut att klaga på resursöverföringarna från svenska barn och gamla och svenska brottsoffers smärta än att visa solidaritet med främlingar.

För att denna funktion och trend ska vara relevant i denna tråd krävs det att twitterati och journalister i allt högre grad börjar positionera sig för en verklighet efter murens fall. Som jag skrivit börjar det bli brått att positionera sig som "etablissemangskritisk" sanningssägare nu för dem inom etablerad press. I takt med att fler sparkas kanske rentav det slaget är förlorat: privat ägd media kommer att radikaliseras hela vägen till obetydlighet. Någon "Nixon" från Helin eller Mattsson blir det nog inte.

Däremot public service! SVT och SR kommer finnas kvar och kommer få se ett reellt inflytande från SD i takt med att partiet växer. Men framför allt kommer antingen S eller troligare M att välja överlevnad inom någon valcykel och göra en kursändring från flumgråtig multikulti.

Det bör journalister på SVT och SR tänka på: det kan komma en självkritisk omvärdering av vad uppdraget är. Se bara på BBC.

Det som kommer hända då är att smarta karriärmänniskor TYSTNAR på twitter. De LIGGER LÅGT för att inte bränna några skepp eller broar.

Kent Ekeroth har definitivt fattat vad det handlar om. Så här svarar man när den döende tidningen SvD ringer och frågar:


Sedan intervjuas en statsvetare från Mittuniversitetet som bara tycker att det är "konsekvent" av SD att stödja kampanjen.

Grejen är att media fortfarande tror att SD kan ta skada av att deras åsikt blir känd i olika frågor med SD har äntligen insett att man inte har något att skämmas för och andra politiker i andra partier är förståndiga nog att inte reagera vilket bara skulle göra SD:s populära ståndpunkter mer kända.

Bra av Ekeroth, som verkar ha lagt i en ny växel av välbehövlig kompromisslöshet. Han inser att denna typ av frågor är ett tillfälle att få ut sitt politiska budskap, inte ett läskigt läxförhör där läraren ska bevekas för godkänt. "SD är mot tiggare i varje gathörn", blev budskapet som ju lockar betydligt fler än det skrämmer.

Det är normalt att lita på någon som står på sig och inte verkar hal och kallsvettig, helt enkelt.

Exakt. Ju dummare och mer indignerad intervjuare desto tydligare och rehårigare framstår den intervjuade. Spela inte med i läxförhöret. Jag vill inte se ens svansen av en pudel innan valet nu.

Jag har noterat samma sak, men det skulle också kunna bero (åtminstone delvis) på ett sjunkande intresse för Facebook som helhet. Det är inte bara snyftartiklar som postas mindre, allt verkar postas mindre.

Nej, det är samma sak även på min Facebook intressant nog. Det finns en ung och korrekt kvinna bland mina vänner som är väldigt aktiv med en eller flera statusuppdateringar dagligen. Hon länkar då och då både flyktingsnyft och hbtq-propaganda, men för varje gång blir det färre och färre "gilla" på hennes länkar.

Kvinnan ifråga är både kul och klämmig och hennes icke-politiska uppdateringar kan lätt få ett 30-tal "gilla" medan de korrekta länkarna numera knappt för en handfull ...

Jag gissar att hon själv funderar över vad som håller på att hända.

Bra spaning.

Ok, jag missade årtalet. Men du har läst i två år och fann detta ämne vara det som skulle ta dig ut ur ur anonymiteten? Nå, välkommen bland de skrivandes skara. Slut på off-topic från mitt håll, vill bara tillägga att mainstream aldrig skulle delta i en tråd på Flashback oavsett om vi kallade oss "Respekterad debattör", "Hänsynsvisaren" eller nåt liknande fluff. Mainstream kommer alltid att hitta en ursäkt för att slippa debattera om de inte har hela tolkningsföreträdet.

Tiden är mogen för att spränga ramarna. Det skrämmer inte folk. Bara att stå på.

Jag har ofta fått mothugg när jag förespråkat en mer polemisk linje där man inte räds utan söker tydliga kontraster, väl medveten om att det är kontrasten till ett etablissemang som är out of touch som drar röster, inte likheten.

Då har det varnats för "aggressivitet" eller "försmädlighet" som kan skrämma bort beskedliga svenska väljare och anknutits till just de medieschabloner av arga extremister som jag anser ska erövras och inte anpassas efter. Orden ska omdefinieras, tas i anspråk.

"Nationalist" är t ex den est som fredligt men beslutsamt trotsade det mångkulturella Sovjets pansarvagnar och stod upp för sitt lilla folks rätt till kontinuitet och demokrati, inget annat. Vilket vettigt parti känner då att de vill distansera sig från nationalismen? Hur mycket mer i tiden kan nationalismen ligga?

Tänk såhär i förhållande till pressen: SD ska med belevad hövlighet svara på frågor och utmaningar av agendajournalisterna som försöker ställa dem mot väggen. Men samtidigt ska man inte undvika att det finns ett samförstånd mellan den "populistiske" politikern och åhörarna, folket. Populisten vet att han är i samklang med den vanliga människan, till skillnad från journalisten.

Han kan därför roat titta rakt in i kameran och blinka till publiken: "Spana in den här jävla PK-fånen! Han begriper inte att vi struntar i hans pekfingrar - du tycker som jag och jag är på din sida!" Det sägs inte, men det tänks.

Högst sannolik spaning, och de första stegen kommer att beröra fri opinionsbildning via nätet. Längre fram finns det alla möjliga scenarier på horisonten, även drivet av en folkförankrad vilja till att kringå demokratins propagandastyrda delmoment. Det beror på huruvida något av de resursrelaterade scenarierna börjar bli tydligare, likt de som diverse olyckskorpar varnar för. Olja, vatten, väder och vind etc.