Iheso mfl.
Det glädjer mig att vi nu är ganska långt från den svartvita diskussion som förekommit tidigare med föreställningar kring en enkel motsättning IB-Säpo där nån måste har rätt och anklagelserna haglar om förräderi både till höger och vänster.
Den mer nyanserade, belysande och komplexa bild som framträder förklarar ju kanske utvecklingen efter Frånsteds avsked med t ex hur Holmer och Ebbe kunde hamna i knät på CG Östling i palmeutredningen?! Grupp a och c.
Från Fokus (länkat i tidigare inlägg)
Citat:
IB måste ha varit en källa till konflikt?
– Javisst. Problemet med IB var ju att organisationen var hemlig för svenska folket och att den sysslade med sådant som inte var förenligt med svensk lag. Allt det där tillstötte sedan Palmes gode vän Birger Elmér tillträtt och de hade blivit av med Thede Palm som inte gick i partiets ledband. IB krävde att vi skulle överföra säkerhetsuppgifter till dem, alltså ett parti*kontrollerat organ, och det vägrade vi naturligtvis. Och när de höll på med något på hemmaplan, fotograferade demonstrationer till exempel, och avslöjades, fick vi klä skott. De gjorde strandhugg längs Finska viken, greps av finsk polis och vi fick sopa upp efter dem. Det var ständiga konflikter med IB.
Citat:
Är det sant att ni kände till att Peter Bratt och Jan Guillou höll på med sitt avslöjande av IB innan det kom i tryck?
– Javisst. Vi hade upptäckt att de höll på med något, vilket oroade oss en del. Vi visste ju att Guillou hade kontakt med KGB:s andreman på ambassaden, Gergel, även om vi aldrig sett något överlämnande av material – i så fall hade vi ingripit – och Peter Bratt hade varit på FRA. Håkan Isacson, uppgiftslämnaren, hade fått sparken från IB. Vad fan var det här? Vi kunde ha anhållit dem direkt, byggt upp ett åtal för förberedande av spioneribrott mot FRA, som var försvarets känsligaste del, men vi beslöt att vänta. Jag begrep att det var IB, inte FRA eller andra vitala svenska intressen, som skulle ta mest skada av ett avslöjande, så vi lät dem hållas. Jag tog med mig riksåklagaren Carl Axel Robért och gick upp till justitieminister Geijer för att eventuellt stoppa publiceringen, men han brydde sig inte. Hade väl annat att tänka på. Vi läste artiklarna innan de publicerades, fick dem från tryckeriet, och jag förstod att effekten skulle bli den jag hoppats på. Och det blev den ju.