Citat:
Ursprungligen postat av
LostGeneral
Det är en intressant historiskt diskussion, men den riskerar att rätt så mkt off topic i den här tråden. Jag vill dock bara här tillägga den franska synen på imperialism, vilket hänger samman med deras syn på nationalism. Om du tittar på den franska politiken och deras mission civilisatrice i Afrika så var grundtanken att göra alla till fransmän i kolonierna. Det innebar att lära ut franska språket, undervisa i fransk litteratur, lära ut franska matvanor, få folk att käka baguette (inget skämt), uppskatta franska viner osv. Grundtanken var att det var kulturen och framförallt språket som band samman nationen. Om afrikanerna tog till sig fransk kultur så kunde de också bli fransmän. I detta fall var inte etniciteten den avgörande frågan för nationalismen. Samma politik tillämpades i viss mån även i Ryssland där det alltid har funnits många minoriteter.
Jo, fransk kolonialism/imperialism/stormaktsambitioner var [och är] speciell ("etnocentrisk" universalism; en märklig blandning av storhetsvansinne, självöverskattning och - åtminstone under 1900-talet - mindervärdeskomplex - eller någonting liknande). Det blir ju lite "lustigt" när man t.ex. på Nya Kaledonien slaviskt följer franska skolplaner och nästan uteslutande lär sig om
Frankrikes flora och fauna,
Frankrikes kultur- och samhällsliv, etc.
Fast meningen var nog aldrig att miljontals koloniala undersåtar skulle slå ner bopålarna i själva Frankrike. Från början alltså.
Citat:
Ursprungligen postat av
LostGeneral
Jag ser det inte som speciellt viktigt att betrakta SD som ett nationalistisk parti. Jag ser dom som nationalister eftersom de lägger sin tonvikt på nationalstaten, vilket jag också gör. Sen så får folk kalla dom vad dom vill. SvP betraktar jag som etniska nationalister, vilket är ett helt annat ställningstagande än det som SD gör. Etnisk nationalism är verkligen ingen historisk företeelse som saknar relevans för människor idag, vilket många verkar påstå (ta till exempel Palestina, Kurdistan, Tibet, Japan, Korea, Israel osv). Huruvida etnisk nationalism kan komma tillbaka till Europa låter jag förbli osagt.
Etnicitet (i ett slags Blut-und-Boden-variant om man så vill) kan nog ligga latent hos många européer. Härkomst, utseende och mentalitet är viktiga,
implicita faktorer:
Citat:
Den gnagande känslan av att inte höra till har delvis med klassresan att göra, delvis med en problematiserande personlighet, det medger [Qaisar Mahmood], men det ligger även någonting annat bakom. Det blev högst konkret när han var på semester i Thailand nyligen.
– När mina döttrar lekte med de andra barnen från Skandinavien fick de hela tiden frågan om varifrån de kom, trots att de är födda i Stockholm. Jag sa att de skulle förklara att man kan komma från Sverige även om man har mörkare hy.
Efter att ha besökt både större städer och bruksorter slogs han av att människor i Sverige var mer olika varandra än lika, både till sitt sätt och till sitt yttre. Ändå gav en stor majoritet en gemensam bild av vad som kännetecknade svenskheten: det typiska utseendet och det typiska beteendet. Blond, lång och ljus; reserverad, ordningssam och pålitlig – ett axplock adjektiv för att beskriva svenskheten.
[ htt p://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/jag-kampar-for-att-bli-svensk_6971731.svd ]