Har gått mycket på möten, testat att göra service och stegarbete. Jag har även levt en del utanför rörelsen och efter att ha prövat på, så är mitt val att Inte leva med AA och NA i mitt liv. Däremot har jag fått med mig en hel del utav att försöka och se vad det handlar om. Allt är inte blaha, blaha i de där lokalerna och det finns en hel del fina människor.
Anser det vara en bra lösning för de som känner att de kan ta det till sig och att de trivs bra att leva med och i det. Ser många som lyckas i programmet och jag lyckönskar dem alla. Men vill personligen inte ha för mycket med det/dem att göra, då mentaliteten blir jävligt jobbig och man vet vad de tänker om dem utanför programmet och som har samma beroendeproblematik. De som väljer en annan väg. Acceptansen är ofta väldigt långt borta och det är tragiskt. Det blir lite som med en icke missbrukare och en missbrukare. De förstår varandra helt enkelt inte. Kort och gott. Bara att gilla läget och borsta av sig och göra det bästa av sitt eget liv och skita i alla andra. Att jämföra sig leder bara till en sämre tillvaro.
Jag lever inte för någon annan längre. Är därmed inte oförmögen att bry mig om andra eller att jag blir egoist i allt jag tar mig för. Men jag känner ingen sorg över att "förlora" vänner iom att de väljer sin väg och jag väljer min väg. Står på egna ben och det tänker jag fortsätta med. Men jag tänker inte stå och kasta skit på rörelsen i sig, för som sagt, den har hjälpt mig till viss del och den hjälper många andra till ett bättre liv. Däremot så finns det som alltid människor, inom rörelsen, som jag inte tycker lika bra om. Man kan inte älska alla.
Jag har respekt för dem, så länge de har respekt för mig.