Kriget låter inte så hett. Men det som det handlar om är hur nationalistisk och invandringskritisk man kan vara som hederlig och väl ansedd borgare. Man får gå tillbaka till 1960-och 1970-talen för att hitta en liknande situation, där en relativt stor grupp politiska kritiker marginaliseras på detta sätt. Då handlade det om radikala vänsterister och maoister som ansågs - med viss rätt - vara säkerhetsrisker.
Nu är det invandringskritiker och sverigedemokrater som utsätts för stigmatisering.
Lundberg markerar idag gränsen för när barbariet börjar, frågar man expo så börjar barbariet lite hitom, frågar man Markus Uvell så är Lundberg inom gränsen.
Sådana som Ingrid Carlqvist med sitt Tryckfrihetssällskap har fördömts av Expo trots att hon egentligen inte säger mer än vad Janne Josefsson lyckas med i Uppdrag granskning.
Och där anser åtminstone jag att det svängt till lite i vad mainstreammedia kan tillåta sig på nyhetsplats. Först ut var Uppdrag granskning som i en remake på det klassiska valstugereportaget avslöjade imamer en masse. För oss som läser Flashback är det inga nyheter, och inte för den som läser Avpixlat heller. Bilden av medeltidskulturen i moskerna blev helt tydlig och oemotsägbar. Vilken tidning som helst hade kunnat göra motsvarande, men man vågade inte bli först.
Sedan dess hardet blivit något mer lätt för journalister att diskutera problemformuleringar. Inte mycket, men lite grann. Det har inte märkts lika mycket på ledarsidorna, där stampar man kvar i samma upptrampade spår.
En annan sak som dykt upp är islamkritiken. Det är inte bara Lundberg som kritiserar islam, Paulina Neuding som är en av de som ligger närmast Counterjihad dristade sig att nämna demografin i malmö i en av sina oändliga klagovisor över förtrycket av judar i Malmö. Muhammed var det vanligaste pojknamnet på nyfödda, något som fick både Jonathan Leman och Owe Nilsson, TT-medarbetare med inrikespolitik som specialitet som annars inte bedriver någon åsiktsjournalistik att börja kritisera henne. Det började med att Cherin Awad, hon som förespråkar stening och som inte vill ta i hand när hon skulle göra halal-TV, sände ut en riktigt dum tweet i påskas om påskkärringar och hijab. Det fick hon mycket stryk för och av alla så rycker då Owe Nilsson ut och anklagar på Twitter Neuding för att ligga bakom "hatet" mot Awad på Twitter genom att hon berättat om att muslimerna ökar i Malmö.
Neuding fick oväntat stöd av Michael Moynihan, tidiagre timbromedarbetare och även tidigare gäst hos Counterjidadisten Michael Coren och engagerad i Muhammedteckningarna. Ett oväntat stöd, påpassligt noterat av användaren Kebnekaisa här:
https://www.flashback.org/sp37325046
Samme Owe Nilsson twittrar glatt om Reinfelds etniska svensk-kommentar och sedan kommer TT med ett telegram om twitterstormen, som han alltså själv varit med om att skapa. Lite ovanligt för en TT-medarbetare.
Efter Uppdrag Granskning fick naturligtvis Awad ännu mer stryk på Twitter, men då var inte Owe Nilsson där för att rädda henne. Hon fick klara sig själv.
Så det böljar på lite fram och tillbaka. Breivik är naturligtvis det stora spöket som manas fram. Peter Mangs visade sig inte vara den kallhamrade invandrarhatare som man hade hoppats på, snarare en misantropisk kuf som hatar människor av alla slag och som äntligen hittat en plats där han trivs, häktet.
Efter Uppdrag granskning känns det ändå som en lite lättnad. Det går inte längre att blunda för tillståndet i moskerna, som visserligen bara engagerar ett mindretal av landets muslimer, men där islam visar upp sig i all sin medeltida glans. Det förekommer till och med kritik av Ullenhag, senast i Gävle Dagblad:
Citat:
Ullenhag gör ett för blodfattigt intryck i TV, och han förlorar oftast sina debatter mot SD:s Jimmie Åkesson – givetvis inte sakpolitiskt, men Åkesson tillåts få in fler bollar i mål.
Någon gång måste detta sägas: Erik Ullenhag var en felrekrytering på just denna ministerpost.
http://gd.se/ledare/1.4754959-manniskans-eget-ansvar