Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Tack så mycket. Jag har haft annat för mig och kommer ha annat för mig snart igen men nu har jag en liten paus för några inlägg på Flashback. I vilket fall så visste jag att den här sångerskan skulle bli ett slagträ i debatten. Jag myntade faktiskt begreppet ”Schlagerns Zlatan” innan det ens började användas i media. Vad vänsterliberala ”finmedia” (så som Dagens Nyheter) längtar efter är en etnisk icke-svensk, gärna med bakgrund från någon av de utomeuropeiska invandrargrupperna som kan stå som förebild för det deskriptivt mångetniska och mångkulturella samhället.

Det är många som har stått som förebilder men oftast har de inte erbjudit något större än liberala alster i kolumner, intellektuellt och svårtillgängligt författarskap, revy och små skådespelar och regiinsatser. Vad media och politiker gärna vill ha är en ”Zlatan” inom varje fält av samhället, alltså någon som är den bästa av de bästa har utomeuropeisk invandrarbakgrund.

Personen måste också vara tillräckligt folklig men tillräckligt annorlunda för att den skall kunna stå som modell för det samhälle som vänsterliberalerna gärna ser. Om vi tar begreppet ”invandrare” så inkluderar det idag inte personer av blandad härkomst eller färgade personer men personer som innehar de etniska egenskaper som anses viktiga. Personen måste också ställa upp på de politiska åsikter som media och politiker anser är viktiga. Ett gott anti-exempel är Mohammed Omar. Mohammed Omars författarskap blev hyllat även fast det knappast kan beskrivas som storslaget – men det behövdes intellektuella giganter med troende muslimsk invandrarbakgrund så media gjorde honom till stjärna. Vad media inte riktigt förstod var att Mohammed Omar mor är etnisk svenska och att han hette Jonas fram tills att han som sextonåring konverterade till Islam. Mohammeds Omars koppling till socialt stratifierade områden var heller inte stark. Mohammed Omar har sin bakgrund i den uppländska medelklassen. Omar var (och är) också intresserad av religiös esoterisk traditionalism och umgicks i de unga och radikala nykonservativa kretsarna, där bland annat Jonas De Geer ingick. Mohammed Omar satt således på sängkanten och läste Julius Evola, Mircea Eliade, Johannes Eckhart, Carl Schmitt och Frithjof Schuon – inte Dagens Nyheters kultursidor.

Till slut kom det fram att Mohammed Omar inte alls var intresserad av vara etablissemangets ”husneger” (för att använda Massoud Kamalis begrepp) - men var en muslimsk högerradikal . Snabbt blev Mohammed Omar paria i etablissemanget och han fick lämna det. De enda som recenserar hans böcker är idag Aftonbladet kultur och möjligen ett par radikala vänstertidskrifter.

Loreen verkar således vara perfekt. Visst, hon är ingen intellektuell gigant men hon har gjort något stort – vunnit melodifestivalen och är liberal eller så gott som det går. I princip är Loreen en icke-politisk Demirbag och det är så gott som något.

Vad som har hänt är att Björn Söder nog helst skulle se att hon förlorade. Sverigedemokraterna vill inte se en massa invandrande förebilder om de inte delar deras politiska ideologi och det samma gäller etablissemanget. Båda lägren har intresse att etnifiera debatten, om än att de vill göra det på olika sätt. Loreen råkar vara det enda lägrets instrument för att peka på ”Schlagerns Zlatan” precis som Ayan Hirsi Ali är Sverigedemokraternas ”Zlatan”, eftersom hon kritiserar Islam. Det osmakliga i detta är att människor av annan etnicitet inte fyller någon annan roll än som instrument i en vulgär och anti-intellektuell samhällsdebatt. Vem vinner? Min uppfattning är att varken Björn Söder eller Dagens Nyheter (som tog upp det i en ledare idag) kommer vinna på det här – det är bara en metapolitisk konflikt som saknar större betydelse och ett sätt att positionera sig. Debatten visar ändå på något och det är att ”etniska svenskar” och andra etniciteter (och invandrare) bara existerar bara som antropologiska koncept när de fyller en diskursiv funktion.


Tack själv, kul att vara tillbaka och kul att se att du har kommit tillbaka med bra analyser. Jag tror att Andreas Heinö Johansson rekryterades på grund av sin doktorsavhandling, vilket är en typ av fusion av politisk normativitet, politisk sociologi och media analys. Det finns ganska få samhällsvetare i Sverige med intresse för mångkulturalism som återfinns i det högra lägret. Han gjorde sig också ett namn genom sin blogg och nätverkan. Jag tror inte det finns något annat bakom än att Heinö Johansson strävar efter att bli känd på något sätt men tyvärr går han inte igenom TV-rutan. Han är en produkt av akademin och verkar konsekvent vägra att ta politiska positioner. För en akademiker verksam inom akademin finns det ju två vägar att göra sig känd utanför akademin och det är dels 1) Göra karriär i media, 2) Göra karriär i utredningsväsendet. Heinö Johansson aspirerar på allting - men med tanke på hur involverad Heinö Johansson är i ”högerdebatten” så kan jag ju tänka mig att han väntar sig en framtid i den lukrativa (om man är på toppen) PR-branschen eller som politisk rådgivare. Heinö Johansson är ett oskrivet kort men han är med all säkerhet på väg någonstans.

Maria Sveland vet naturligtvis vart vi är på väg eller snarare, hon är, som du säger medveten om ”känslostämningen” hos politiska kultureliter och hur svårt de har att hantera den här situationen. När man läser Dagens Nyheter (läser i princip bara ledar och kultursidorna) – så inser man ju att det finns en utbred oro även där. I synnerhet eftersom EU-projektet är på väg att haverera. Peter Wolodarski vill i princip att övriga EU och EMU skall skuldsätta sig mer för att stimulera marknaden och det kommer leda till en ännu större katastrof, men detta är nödvändigt för om man börjar skära i välfärdssystemen så kommer det inte bara vara i Grekland som man röstar på partier som Golden Dawn.

Haveriet är naturligtvis totalt och det är, som du säger på grund av dikotomin – ”Ond och God”. Problemet är bara att dessa motpoler inte fylls med en innebörd och fyller en mängd paradoxer. Man samlas mot det onda och i fallet Anna Ekström så handlade det om ”antisemitismen”. När man väl skall formulera en kritik mot ”anti-semitismen” framkommer det att alla parter har olika uppfattningar om vad anti-semitism betyder och vilka fienden är. De kosmopolitiska Israel-positiva liberalerna gillar inte omskärelse, högersionisterna hatar muslimer och i mitten befinner sig judiska identitetspolitiker som inte vet vart de skall ta vägen. De älskar det kosmopolitiska, och har inga problem med muslimer men är samtidigt hårda etniska och religiösa nationalister då det kommer till det judiska. Till slut havererar gruppen.

Det är ett splittrat etablissemang vi ser och efter valet 2014 kommer det bli ännu mer splittrat om Centerpartiet och Kristdemokraterna försvinner ur riksdagen. Den lilla borglighet som finns kvar kommer bestå av Folkpartiet och Moderaterna. Många borgliga har redan nu gått till Miljöpartiet som är starkt knutet till de två socialistiska partierna. I Grekland så drevs etablissemanget till ett samarbete som ingen vill ha. De realpolitiska skillnaderna är väldigt små men de kulturella skillnaderna är bitvis ganska stora – och i vårt samhälle som präglas av snabb masskommunikation blir ”identifikation” mycket viktigt. Många kommer känna sig svikna. Redan nu ser vi ju hur aktörer grupper säkerhetiserar åt alla håll och kanter – men detta är nödvändigt eftersom det råder fullkomlig politisk anarki i etablissemanget. Möjligheten att använda Twitter och internet gör också att vi får allt mer ogenomtänkta argument. Mycket är ren och skär plakatpolitik för att skapa tillfällig opinion och oftast för små irrelevanta metapolitiska frågor – så som debatten om etniska svenskar eller Loreen vittnar om.

Jag är också undrande över det faktum att vi inte har fått någon ur etablissemanget som har gjort en Tilo Sarrazin – och skapat opinion för något. Vårt debattklimat har dock betydligt lägre i tak än den kontinentala debatten. Visst, det finns en akademisk debatt men den syns inte utåt och människor vill trots allt behålla sina jobb. På ett sätt påminner den svenska debatten om den grekiska, den har också varit väldigt skev men då primärt angående den dåliga ekonomin, som ingen vill ta i. Det är naturligtvis så att Avpixlat, Flashback (i synnerhet den här tråden) och Fria Tider läses av väldigt många i etablissemanget eftersom de ger en snabb överblick över hur situationen ser ut utanför tidningsredaktionerna – och hur taktiken och samhällsdebatten ser ut i stort.

PS: Intressant SVD-artikel. Den kan vi göra mer utav.

Vad Johan Lundberg har gjort för fel är att han inte varit tillräckligt tydlig med hans intentioner och inte visat sig samarbetsvillig. Jag menar, det räcker ju att läsa Axess för att förstå att det som Johan Lundberg skriver på bloggen inte överensstämmer med som publiceras i hans tidskrift. Som Glimmande har påpekat så räcker det inte med att vara ”anti-semitjägare” eller för ”fri invandring”. Den liberalismen som finns idag går inte ut på ”tolerans”. Den klassiska liberalismen är helt okej med att folk är homofobi men inte om den politiseras i förbud. I Sverige räcker det inte bara med att tolerera mångfald man måste gilla det också. Vad Johan Lundbergs tidskrift gör är att formulera en massa kulturkonservatism som bland annat Sverigedemokraterna senare använder i TV-debatterna, om än väldigt modererat. Johan Lundberg är inte ett dugg förtjust i mångkultur om det inte är västerländsk finkultur och det är (förutom det islamofobiska) som Expo stör sig på.

För det andra så står Axess för en typ av Likud-sionism, anklagar fel personer för anti-semitism, publicerar personer som många anser skall hållas utanför finrummet på sin tidskrift, så som Bahareh Andersson, Anna Ekström (som dock fick stort stöd tills det framkom vem hon var) och ”Darymble”, som ingår i den här CJ-rörelsen, om än i dess periferi. Expo litar inte på honom, han är en löskanon och ingen gillar lösa kanoner. Det misstänkte Expo redan för flera år sedan. Johan Lundberg är inte heller någon mysig socialliberal och inte heller de personer som Lundberg låter publicera i Axess. Naturligtvis är Expo oroliga för vart de har honom - och jag tror att Axess sommarseminarium på Almedalsveckan verkligen pekade ut vilken riktning som Lundberg hade planerat – men så kom Brevik....and the rest is history.

Jag har inte heller sett till Gudmundson. Han verkar ha gått upp i rök. Han är väl pappaledig och sitter väl med sin unga fru på en strand i Thailand och läser någon av Robert Spencers nya böcker.


Tack för sammanfattningen – Jag älskar svensk medieanalys eftersom vår media är så bisarr och rolig. Ingen vet något om något men alla älskar plakatpolitik. Paulina Neuding skrev en kul grej i Svenska Dagbladet om det.


Jag har inte sagt att jag uppskattar Lemans metoder som förövrigt är identiska med de metoder som Johan Lundberg använder sig av. Leman är ”anti-semit/islamofobi jägare” medan Lundberg bara är ”anti-semit jägare” . De tillhör egentligen samma del av etablissemanget men båda är oroliga för vart de har varandra – och således har de börjat kriga med varandra – vilket förövrigt är kul eftersom jag gillar när mediala profiler slåss med varandra - i synnerhet när de är som relationen Lundberg - Leman - nästan identiska till åsikterna.

Ja, det är klart jag gillar Bengt Westerberg. Jag gillar alla som är konsekventa och ärliga. Jag gillar också Jonas och Mattias Gardell. Jonas Gardells skönlitteratur är faktiskt väldigt läsvärd. I synnerhet: En komikers uppväxt (1992), Så går en dag i våra liv och kommer aldrig åter (1998), Jenny (2006) och Ett Ufo gör entre (2001) Det finns en diskbänksrealistisk ton över det som jag älskar. Jag är ganska så förtjust i den äldre Södermalmsvänstern. Jag är också väldigt fascinerad av 1980-talets akademiska och kulturella scen i Stockholm och när den kritiska teorin tog sig in i den kommunistiska vänstern.

Mattias Gardell har skrivit mycket bra analyser, som ibland har vissa likheter med Jonas Gardells skriverier. Det finns en självutlämnande ärlighet som jag gillar. Människoöden. Det är spännande. Förövrigt: Jag delar dock inte Göran Greiders uppfattning om att Johan Lundberg och co. Är inspirerade av 1920-talets radikalkonservatism. Dessa herrar får sina idéer, precis som Breivik, från neo-konservativa islamofobiska tankesmedjor. Jag gillar absolut inte Greider, han för inte fram justa argument från vänster.

Visst är det så. I Danmark verkar det ju vara som glömt redan att det inte var så länge sedan som de själva bedrev en danskfientlig politik.

Om Sjuklöverns postdemokrater och kultur- och mediasfärens postmarxister följer danskt exempel finns det väl fortfarande en teoretisk möjlighet till någon form av generationsöverskridande utbyte. De har väl ungefär fem minuter på sig att göra ett ärligt intryck på den allt annat än godtrogna Internetgenerationen. Tar de inte tillvara på den chansen kommer Sverige på sikt att bli lika ohälsosamt högervridet som det för närvarande är vänstervridet. Men till skillnad från dagens harhjärtade vänster, som knappt en gång härskar över egna domäner, kommer framtidens höger att ha hela samhället (inkl. folket) i ett järngrepp.

Men det mest troliga är att den här tråden får ett abrupt slut till följd av utgången i kommande val, efter vilket en moloken Reinfeldt konstaterar att nu har såhär många röstat emot den förda invandringspolitiken och att det måste respekteras....(Om de rödgröna gör ett starkt val och kanske till och med vinner egen majoritet så kommer han ju inte att säga det i direkt anslutning till valet, men SD och M i opposition kan bara sluta på ett sätt; och så fort SD "hjärta" M är den mångkulturella hegemonin över [sedvanligt vänster-högergnäbb hör inte hit].)

Även om C, Fp och Kd skulle få lämna riksdagen kommer de partierna uppgå i M som kommer växa. Problemet för M är ju att Sd kommer växa och de riskerar att i framtiden bli jämnstora - vilket tvingar M att bilda regering med Sd. Det är ju dock inget som kommer ske. Mona Sahlin var ju också tydlig med att hon hellre sitter i en M + S regering än samarbetar med Sd och även om M inte lyssnade till det örat valet 2010 kommer de göra det i framtiden. Det finns ju goda indikatorer för en samlingsregering med M + S + Mp mot V och Sd. Det spännande är ju att vi kommer få samma politiska situation som i Belgien och Grekland, där hela eller nästan hela etablissemanget sitter i samma regering - och där hundra år av antagonism mellan S och M är över. Det är nog då som etablissemanget kommer börja sjunga på sin sista melodi. Jimmie Åkesson tänkte sig en framtid med 1/3 av väljarkåren och det får han säkert men han kommer aldrig få makten. Sedan skall vi nog räkna med att invandrarna börjar rösta snart och de röstar i princip rött, precis som minoriteterna i USA röstar på demokraterna. Allt handlar om hur mycket Reinfeldt vill ha makten och att han vill ha makten så mycket att han skulle samarbeta med Sd framför att ingå i en röd-grön-blå samlingsregering, tror jag inte. De andra eliterna skulle inte tillåta en sådan sak. Situationen i Danmark var unik, precis som den i Nederländerna. Vårt etablissemang är betydligt mer repressivt än deras.

Per Gundmundson bloggar lite om islamister men verkar ha ej delta i offentlig debatt längre och han borde väl vara tillbaka efter pappaledigheten nu eller? Var står PJ Anders Linder i debatten om invandringen? Reinfeldtlägret? eller Lundberglägret?

Anders "PJ" Linder tillhör det här SvD-Neo-Axess-Timbro gänget. Reinfeldt tillhör det partipolitiska lägret och ingår inte i "mediakriget om mångkulturalismen" annat än att han fyller en roll som partipolitisk aktör.

Onekligen en spännande genomgång av Dog Dylan. När det gäller Ax:son Johnsons syfte med tidningen Axess, så kan man jämföra med Stenbecks Moderna Tider: man ville på grund av sina satsningar inom TV, få in en fot i det intellektuella samtalet och inte låta Bonnier och SvT äga alla samtal. Frågan är om Johan Lundbergs eventuella korståg mot Bonnierstyrda Expo gagnar Axess ägare och dess syften? Kanske gör den det, trots allt. Än är nog inte den sista stenen kastad i Glashuset 08.

Mattias Gardell är en södermalmsmarxist som ser det som sin livsuppgift att skönmåla islam. Han är Greiders och Lemans allierade. Du använder det negativt värderande islamofob-begreppet om Lundberg och sällar dig således till pöbelhopen som skanderar Breivik - du har uppenbart internaliserat Gardells verklighetsbeskrivning. Finns legitim-kritik mot islam(ism)? Är det tillåtet att hårt kritisera våldsbejakande islamister och de som försvarar dessa? Är det tillåtet att kritisera muslimska församlingars hyckleri i Sverige när man bevisligen talar med kluven tunga om vilka normer som gäller (Uppdrag Granskning)? Om Islam enbart är en religiös tro - vilken ideologi styr Iran, Hamas och Muslimska Brödraskapet? Var har al Qaida hämtat sina ideer? Är al Qaida en icke-ideologisk terrororganisation? Nej, talet om att islam inte när man vänder på myntet också är en politisk ideologi är nonsens. (Alla monoteistiska religioner har för övrigt denna politiskt-ideologiska karaktär i mer eller mindre stor utsträckning.)

Att sprida rykten om att Lundberg har alkoholproblem på basen av dålig korrekturläsning är infamt.

Fast Stenbeck ville väl knyta upp viktiga journalister på sin sida, han behövde dem för att få koncessionen på marksända kanalen som sossarna gav honom (och som borgarna tog tillbaka och gav till TV4/Bonniers). När det inte behövdes längre så släppte han Moderna Tider. Samtal har inte varit hans intresse.
Vad man kan dra för slutsatser av det för Lundbergs räkning vet jag inte. Vet inte om Antonia planerar något. Hon har dock fullt av rävar bakom öronen och en listig räv måste ha många hål, fritt efter Strindberg.

Bra inlägg av DogDylan, men han borde ha satt islamofobi inom citationstecken.

Fortsätter agera Hans Scheike och ger Dogdylan mer ris:

Theodore Dalrymple är en av Englands främsta konservativa intellektuella i livet tillsammans med Roger Scruton och han förtjänar att behandlas med betydligt större respekt. EXPO-kretinerna må försöka göra honom till Englands svar på Kent Ekeroth men jag hade förväntat mig att Dogdylan hade bättre koll. Här skriver TD på den förmenta "hatsajten" New English Review" om islam:
http://bit.ly/JSOXgM

Läs och kom sedan tillbaka och förklara vad som gör TD till en "hatmånglare".

Kan slutligen hålla med om att Lundbergs antisemitjakt spårat ur och blivit ett löjeväckande illa tänkt hycklerisjälvmål.

Ska man tolka det som att det sk. mediakrigets frontlinje består av meningsskiljaktigheter mellan sionistmagasinen Expo och Axess? Kriget är verkligen hett ...