Allt om ADHD!

Jag lånar min kompis Axels konto för att ställa en fråga bara (har registrerat mig, men orkar inte vänta 3 dagar för att ställa frågan för jag har ADHD och är otålig )

Om två bröder har ADHD och redan vid väldigt tidig ålder börjar den ena brodern visa tecken på det (han är allmänt stökig, hyperaktiv och tar upp mycket plats..) kan det då bli så att den andra brodern mer visar tecken på ADD? Att han blir mer en inåtvänd dagdrömmare.. Och senare i mer vuxen ålder börjar den där hyperaktiviteten som surrat omkring inombords i hjärnan så han aldrig kunde koncentrera sig i skolan visa sig utåt? Jag var alltså lugn som en filbunke och väldigt blyg som barn, jag kallades en "obotlig dagdrömmare" av lärarna (idag hade jag garanterat fått diagnosen ADD), men sammtidigt om jag lärde känna någon så släppte blygheten efter ett tag och när den väl släppt så pratade jag konstant tillgränsen att folk blev less på mig, sen i tonåren släppte det helt och jag blev ett jävla ADHD barn, och nu i vuxen ålder är jag helt hyperaktiv och kan fan inte stå stilla eller hålla käft i mer än 10 sekunder vilket skulle irritera min omgivning till vansinne om jag inte vore iaf hyffsat rolig.) Jag är under utredning för ADHD och har fått metylfenidat och jag gillar den väl sisådär (jag kan koncentrera mig bättre men liksom min personlighet försvinner på nåt sätt + att jag blir trött av den.)

Ja, ni ser hur mkt jag skriver när jag egentligen bara undrar ganska kortfattat: Är ADD egentligen bara ADHD men som uttrycker sig annorlunda beroende på uppväxtmiljö eller personlighet, och om det bara är för att man är blyg, kan sprudligheten man alltid kände i tankarna då "komma ut" när man lär känna någon tillräckligt bra för att "släppa garden."

Låter konstigt men så var det för mig.

MVH

Ska påbörja min utredning om drygt 2 timmar, önska mig lycka till.

Vi ses på psyk!

Fan vad jag rabblar i tråden. Nå, jag har nu gjort klart första delen av WAIS 1. Gick bra. Pussel och sånt, inga problem. Allmänbildande frågor, ännu bättre. Sen hade jag inga problem med att bilda historier eller så.

Mitt problem låg ju i att exempelvis sortera siffror och bokstäver i ordning. Exempel..

Het psykolog: 7k4g1b
Jag: Ehm.. Va?

Inte ens chans.

En annan iakttagelse jag gjort är att när jag väl berättar för folk om utredningen, eller rättare sagt varför det tyder på ADHD, uppstår en mycket irriterande detalj.

"Jo, men det är ju sådär ibland. Fan, man har jobbat hela dagen, man kanske inte känner för att ställa sig och laga mat eller betala räkningar. Jag vet precis vad du menar. Sen är ju inte skolan så rolig heller, jag tyckte det kunde vara svårt att sitta och lyssna hela jäkla tiden. Det är bara att kämpa på så ordnar det sig!"

Aaaaahh!

Finns det något svar som är rätt? Min initiala reaktion är att gruppera dom i ordning: 147, bgk.

När jag bodde själv var matlagningen ett stort bekymmer. Flera dagar bestod min kost enbart av kaviarmackor eller flingor - och en jävla massa kaffe. Tvättstugan var också svår, jag tror nog min bostadskamrat initierade alla tvättdagar under halvåret jag bodde där. Jag fick mina studier gjorda, men under extremt utdragna sessioner, med rusande tankar och idéer som ofta mynnade ut i soffan framför drönar-TV. Nu bor jag hemma och avbröt studierna för andra gången i vintras.

Min problematik kan sammanfattas i känslan att hela tiden ha något bättre/viktigare att göra, att det finns något ogjort, att jag inte kan boka upp mig. Det är likadant i skrivandes stund, men det är när jag ser tillbaka på mitt levnadssätt och i kontext av allt som skrivits i den här tråden som jag inser hur skrämmande irrationellt beteende det är. Denna distraherande, på nåt sätt pliktkänsla har stärkts, och kanske bildats, av att jag genom hela mitt liv med framgång haft mina egna intressen. Jag har fått höra av folk att jag borde satsa på det ena och det andra yrket, från ingenjör till författare till programmerare till konstnär; men när intresset förloras går det inte att lyssna på sånt - det är inte för mig.

Det där med att hellre se sig själv på gatan än att besöka socialkontoret kan jag relatera till. Det är som att till och med den enklaste arbetsuppgiften är en potentiell belastning jag är rädd att jag skulle haverera under. Nu är jag snart 22 och jag måste skaffa ett jobb eller utbilda mig. Och jag vill det! Jag börjar dock förlora hoppet om att hitta en väg som passar mig, ute i världen. Alla böcker och hobbys må ge pondus på festen efter några öl - men jag vill ju fungera som vanlig människa också.


Ja... jag vet inte riktigt i vilket syfte jag skrev det här inlägget. Kände bara för att skriva av mig efter att ha läst allt som klickade. Tack för den här tråden! Detta kan vara precis den hjälp jag behöver.

Usch, vilken fånig historia det blev ovan. Borde bara läst igenom hela tråden innan jag började skriva.

Vilka riktlinjer använder man i WAIS-testet för att utvärdera om patienten har ADHD/ADD?
Sifferrepetition? Det är väl det enda jag kan koppla till ADHD, där arbetsminnet testas.

Har du gått till en psykolog än?

Korrekt ja.

Många med ADHD beskriver en del symptom som positiva. Förmågan att superfokusera, något jag själv ibland har mycket glädje av. Naturligt pund, extrema glädjetoppar osv.

Dessa positiva effekter, försvinner de i och med medicinering? Blir det lite "ta ett steg bakåt och två framåt" eller "ta tre framåt"?

Jag medicinerar inte regelbundet, men jag har använt ritalin i fem dagar i rad en gång, ca 10mg depotkapsel (jag delade upp flera 30mg-kapslar till ännu fler kapslar som fick ca 10mg vardera) en gång per dag, och jag la märke till att jag under "ruset" blev lite avtrubbad. Jag slutade att associera roliga saker till allt möjligt som jag brukar göra, istället fick jag grymt bra fokus och kunde koncentrera mig på tentaplugget för en gångs skull.

Ärligt talat så gillade jag inte det, jag tycker om att vara som jag är i dom flesta situationer, men jag kan inte plugga för fem jävla öre så jag måste ha någon hjälp på den fronten, och vardagliga saker som att jobba och vara mentalt aktiv pallar jag inte alls, så när jag börjar jobba måste jag antingen ha det perfekta jobbet eller nån medicin.
Jag väntar för tillfället på en tid för utredning f.ö.

Avtrubbning alltså. Det är lite den delen jag är skraj inför eftersom jag är en ganska eccentrisk människa. Fler som upplever detta? Eller är det en förstagångsfas?

Min idé är väl att medicinera när det behövs. Tydligen inte att rekommendera, men jag gillar ju mig själv i många skeenden i vardagen där all form av medicinering skulle bli överflödigt. Samtidigt skulle det vara skönt att ibland känna sig avtrubbad, faktiskt.

Nu tänker jag högt här, men om vi tar en syssla som kräver 50% passion och 50% planering.. Exempelvis låtsnickeri. Där kan man inte mekaniskt fnula ut en bra slinga, det krävs känsla och ett mått av rå kreativitet. Sen ska man sätta samman spekaklet och det krävs ibland att arbetshästen och tålamodet gör sitt.

Nu tänker jag aningen förenklat, kanske t o m korkat, men kan man slänga i sig en concerta/ritalin och få tråkjobbet gjort? Tack för svar förresten!