Allt om ADHD!

Nej. Men det blir nog så nu. Ja, nåt slags besök iallafall. Har alltid fått lite ångest när jag tänker på att ta såna "drastiska" steg och så har jag bara struntat i det. Vill ju helst bara se mig som normal och tro att det bara är nojj.

Jag har tidigare självdiagnostiserat mig med mildare bipolär sjukdom (cyklotymi), men jag läser nu att ADHD innefattar samma symptom och träffar egentligen bara fler spikar. Jag har ju länge anat att nåt är snett med mitt dopaminsystem (eller hur det nu blir, återstår att läsa på), och också uppmärksammat mina koncentrationssvårigheter; men som andra har jag associerat ADHD med fysisk explosivitet och mental apati, vilket inte passar in på mig, och inte begrundat det mer.

Det är så mycket som klickar just nu. Kommer t ex att tänka på när jag köpte en biljett till Stockholm och hoppade på tåget till Gävle, när jag skulle till Tierp; hur jag kan drunkna i tankar och börja kolla på TVn när någon kommer fram och frågar mig något som kräver den minsta prestationen av mig; hur det kommer sig att jag kan fastna framför datorn en hel dag med vacker sol fast jag så gärna vill ta del av den.

Vad som oroar mig är att eventuell medicinering kanske inte skulle nyttja mig. Det återstår för mig att läsa på, men det slår mig att jag inte vill bli avtrubbad av medicinen, för jag är redan ett ganska dystert ansikte. Och jag gillar verkligen mina stunder av hypomani. Jag glömmer aldrig den dagen jag från ingenstans dundrade igenom min musikmapp på shuffle och sprutade ut känslorna i en målning. Inte så mycket för världen kanske, målningen, men för mig är den en personlig milstolpe. Fast allt det där trassligt förstås, vad som är ens personlighet och inte, vem man vill va av det man är.

Det är helt sant att man (eller "jag") inte helt gärna vill belysa sina problem i den mån att man tar tag i de. Att söka hjälp är för mig likamedtecken till problemkvalificering, det här är ett problem. Man vill inte alltid erkänna sina problem eftersom de då blir just problem. Och problem måste lösas med annat än ignorans. Att blinka bort fukten är enklare så att säga.

Måste även säga att det lilla du skrivit hittills är oerhört träffande på mig själv. Det här är väldigt beskrivande; "hur det kommer sig att jag kan fastna framför datorn en hel dag med vacker sol fast jag så gärna vill ta del av den".

Varför sitter man kvar? Det har jag alltid frågat mig.

Nä, dom positiva aspekterna stärks snarare, väldigt mycket av dom negativa aspekterna går ju att härröra till _när_ personen ifråga får diagnos,medicinering och hjälp ....lämnas vi åt vårat öde så att barndom/tonår osv passerar innan vi får hjälpen så hinner det bli fruktansvärt mycket fel.

Största problemet ligger egentligen i att undervisningen och samhället i stort inte är anpassat efter hur vi är by "default" det krävs dock inte speciellt mycket för att vi skall kunna fungera i samhället.

Om vi bryter ner det i dator termer så våra hjärnor arbetar på en högre klockfrekvens än "normala" människor problemet är att minnet (hårddisken) är inte skapt att ta in information i den takt vi tar in och processar information och när det då inte finns någon kontroll över informationsflödet så blir det OVERLOAD pga att minnet blir överfullt.

Men fortfarande, medicinering är inget mirakelmedel på något sätt, det är fortfarande upp till individen själv att utföra det som behövs göras, medicinering möjliggör enbart.

Det är precis vad jag menar. Och, jag känner igen mig väldigt mycket i det du skrivit också. Ärligt talat, så faktum är att jag hittade till den här tråden via dina inlägg. Så tack för det!

Min historia, vad tror ni? Vuxen med ADHD?

Jag är strax över 30 och av manligt kön. Jag har hela mitt liv haft otroligt dålig impulskontroll. Allt som händer måste ge mig omedelbar gratefikation annars skiter jag i det. När jag var barn var jag jävligt rastlös. Jag var liten till växten och hade ett enormt hävdelsebehov. Jag hamnade ofta i slagsmål och hade svårt som fan att tygla min aggresion. I lågstadiet var det samtal med mina föräldrar och lärare många gånger om att jag var ett problembarn. Jag har dock alltid varit hyfsat smart och insåg väl i 6:an eller 7:an att jag faktiskt kunde klara vad fan som helst om jag förutsatte mig det. Det gick ju naturligvis inte, utan det som hände var att jag hade högsta betyg i de ämnen som interreserade mig men lägsta betyg i sånt som jag inte hade en naturlig fallenhet för. Detta är viktigt för detta har präglat mitt liv sedan dess.

I gymnasiet växte jag liksom upp emotionellt och har skaffat mig en förmåga att "hålla upp fasaden". Dock kvarstår samma mönster som i grundskolan. Jag har högsta betyg i sånt som interreserade mig men inga betyg i de andra ämnerna. Här börjar jag få en hel del ångest i livet. Jag ville jävligt gärna ha bra betyg i allt, men det gick liksom inte. Jag kunde inte hålla focus och när nåt var "svårare" än jag trodde så fucka jag upp och slutade gå på lektionerna. Detta resluterade i att jag kom efter mer och jag fick mer och mer ångest.

Som jag nämde innan har jag blivit begåvad med ett gott intellekt, och mitt stora intresse är elektronik och datorer. Under min gymnasietid när jag skolkade så mycket från ämnena jag inte gillade satt jag fokuserad som en jävla iller och datade Linux, UNIX och programmerade. Detta har blivit min räddning i livet och en av de få saker jag faktiskt till och från fortfarande kan koncentrera mig på.

Mitt intresse landade mig jobb samma dag som jag slutade gymnasiet. Det gick SKITBRA i början... Men i arbetslivet behöver man kunna planera, strukturera och organisera sitt dagliga arbete vilket jag är oförmögen till att göra. Det som funkar för mig är när min chef kommer in till mig och säger: "Detta kan inte de andra kodarna lösa, vill du göra ett försök"
Då jävlar kommer den lilla illern fram igen och jag kan focusera outtröttligt i många timmar på att lösa problemet. Ofta gör jag det också men jag misslyckas ofta med. Om jag misslyckas KAN jag verkligen INTE börja om igen dagen efter. Då har allt förlorat sitt intresse och jag mår skitdåligt över att jag inte löst problemet.

Ett tag tog detta överhanden helt i mitt liv och jag blev så rädd att misslyckas med mina uppgifter att jag inte ens börja. Jag blev helt passiv och mådde sämre och sämre. Vid 24 års ålder sökte jag läkarhjälp och fick en deprissionsdiagnos. Jag käkar SSRI än idag samt sömnmedel. Jag har ett förbannat dåligt självförtroende ännu och har inte kommit tillbaka fast mina kollegor ofta tycker jag är korkad som känner så här. Men jag har liksom en gnagande känsla av att jag aldrig får skit gjort.

En viktig sak att påpeka är att jag kan verkligen inte komma ihåg EN enda sak jag i mitt liv slutfört från början till slut. Jag är den kreativa idesprutan som alla älskar att ha med i början av projekt och jag tillför massor av enegi till mina kollegor, men jag kan inte hålla uppe intresset och motivationen. Jag stuper innan saker är klara och det känns som om andra alltid får plocka upp bitarna i slutet och hjälpa mig att komma i mål.

Jag har dessutom för jävla svårt att börja med saker som jag inte kan utantill. Om jag vet exakt hur jag skall göra kan jag påbörja nåt med viss tvekan, men om jag inte är 100% säker så sitter jag som nu och klottrar på flashback. Jag kan skjuta upp att börja i princip hur länge som helst tills jag får tummskruvarna på mig från chefen. Detta gör att jag får en helvetes jävla ångest för att jag dels inte börjar, för att jag borde veta bättre för att jag VET att jag kan om jag bara börjar, men det är som ett oupnåligt jävla hinder. I stället påbörjar jag 100 andra småsaker som inget av de kommer bli klara. Jag vet detta redan nu... Vilket ger mig ännu mera jävla pissångest.

Jag har under min karriär bytt arbetsuppgifter mellan att koda och vara drif/systemadmin. Dessa byten ger mig en tillfällig kick igen och jag kan koncentrera mig lite bättre en stund. Men sen faller jag tillbaka i samma gamla vanor igen.

Privat så är jag en fucking mess. Inte så många som vet det, men jag har glidit ut och in i missbruk av weed och speed i många år. När jag drar tjack blir jag så klart speedad, men lugn och focuserad samtidigt. På ett sätt som inte mina polare blir när de drar. Weed + sömnpiller för att kunna sova och speed för att komma upp på morgonen. Dock så crashade jag ordentligt för 3 år sedan och förlorade det mesta i livet som jag höll kärt, vilket fått mig att lägg av med speed. Jag röker en femma i månaden nu kanske utslaget på ett år, men jag är periodare. I princip så funkar det så för mig att om jag har nåt hemma så måste jag göra slut på det. Kan inte spara nåt. Kan inte säga nej heller om det bjuds även om jag vet att jag borde pga att jag ska göra nåt speciellt dagen efter eller så.

Det värsta privat är att jag inte klarar sånt som andra klarar av. Jag kan t.ex inte hålla rent hemma. Jag fixar inte att betala min räkningar förren det precis är så illa att det håller på att gå till fogden. Det har inget med ekonomi att göra, pengar finns.. Men just att påbörja sånt jag tycker är jobbigt GÅR bara inte. Jag är inte deprimerad, utan mår bra i övrigt. Jag hittar i mellanåt nya intressen i livet och blir i princip manisk i början. Kan lägga en vecka 24/7 om det är nåt som interreserar mig, för att sedan aldrig hålla på med samma ämne igen. Det är så jag klarar mitt jobb. Social engineering + ett otroligt intresse för att lära mig nya saker gör att jag ligger i framkant hela tiden och kan rida på det. Jag är också en social varelse som alltid lägger andras behov framför mina egna. Helt enkelt en Junkie för beröm och vill alltid andra väl. Till den grad att jag gärna låter detta gå ut över mig själv.

Jag kan heller aldrig bestämma nåt definitivt. Om jag och bruden ska göra nåt MÅSTE jag alltid lämna in en brasklapp om att det vi bestämmt kanske inte blir av. Det kan ju hända nåt annat, mera interresant, som dyker upp och då bara måste jag göra det istället.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag var hos min läkare nyligen för att förnya en del recept, och vi satt och snackade och kom in på detta ämne. Jag bad honom konsulta en psykiatriker vilket han skall göra och vi kanske ska påbörja en utredning.

Så vad tror ni? Finns det en möjlighet att mina besvär beror på ADHD/ADD eller är jag helt enkelt bara en slö jävel som inte duger speciellt mycket till? Jag har inte berättat för min läkare om min drog-historik. Är detta något jag borde göra eller hålla käft om?

Kryssar du bort drog missbruket och att du faktiskt varit ute i arbetslivet så ser det ungefär ut som för mig.

Vore jag dig skulle jag kräva att en utredning görs, har du eventuella diagnoser sen tidigare så begär att dom river upp precis allt och ge dig inte föräns du vänt ut och in på allt som ej fungerar och tills det inte finns fler svar att få.

Vad gäller bruket av droger så allt handlar om det intryck du ger och hur du lägger fram saker, lägger du fram det sakligt osv så ser jag ingen anledning att det på något sätt skulle ställa till det för dig.

Blir svårt för dom att hjälpa dig om du inte är 100% ärlig

Det du skall vara medveten om är att det är _EFTER_ du fått din diagnos (om det nu blir så) som det riktigt hårda arbetet börjar, du har alltså då gått 30år, 30år av invanda beteenden som du säkert kommer komma fram till många skulle vilja ändras, arbeta in rutiner och lära sig strukturera sin vardag tar tid.

Får du diagnos så skulle jag också direkt begära arbetsterapeut, och samma sak där var helt ärlig, berätta precis hur du fungerar och agerar i olika situationer, finns också elektroniska hjälpmedel du kan få genom AT som gör det lättare att arbeta in fungerande rutiner i ditt liv.

Det du också kan göra är begära ett sk "PO" (Personligt Ombud) helt gratis och fristående från kommuner och landsting, inget arkiveras utan när ärendet är avslutas åker dom anteckningar som gjorts i en pappersförstörare, så kan dom hjälpa dig med dom praktiska bitarna, tex se till så alla räkningar dras på autogiro osv.

Tack för svaret och tipsen.
Jag har bytt jobb med ett par års mellanrum då det kännts som om jag brännt allt förtroendekapital jag haft på arbetsplatsen. Dock så är det aldrig några sura miner, utan alla verkar genuint tycka om mig som person, men jag har så svårt att leverara allt jag förutsätter mig då jag inte klarar av det.

Mina diagnoser sen tidigare är bara deppression, och vad jag förstår inte en ovanlig dubbeldiagnos kopplat till ADHD/ADD hos vuxna. Även missbruksproblemen verkar vara vanligt. Det är därför jag också tror att det är bäst att vara 100% ärlig. Samtidigt är det precis som du säger att arbetet börjar om jag får diagnosen. Dock måste jag bara få hjälp i någon form, för jag löser inte detta själv. Jag har försökt lääänge.. Jag vet inte om medecinering är rätt väg att gå, men om det skulle vara det är jag rädd för att min drog-historia ska sätta käppar i hjulet för mig för att få den hjälp jag behöver. Det är därför jag också tvekar lite inför att nämna detta..

För att göra allt ännu mera komplicerat jobbar jag med saker där denna typ av diagnos möjligen skulle kunna ställa till problem. Men helt ärligt skiter jag i detta. Jag vill få ordning på mitt liv om jag behöver byta jobb är det fan värt det.

Fixa en utredning och nämn drogerna. Nu vet jag inte när du rökte eller tjackade sist men där får du göra ett val, ljug och säg att du inte har använt något på ett år (om du har använt något de senaste 12 månaderna) eller var ärlig och riskera att behöva lämna urinprov i 6 månader innan du kan få recept på ritalin. Oavsett hur du väljer att göra så tycker jag att de ska veta om det eftersom det kan löna sig i längden. Jag har själv utelämnat en del information till min psykolog och psykiatriker och känner nu i efterhand att det var lite onödigt.

Gör det som du tror är bäst för din egen skull.

EDIT: Du behöver inte säga till din arbetsgivare att du har ADHD om du nu har det, så det ska du inte behöva oroa dig över.

Låter som mig det där.

Är också något ut av en periodare. Jag var alltid öppen med att jag brukar/missbrukar droger (CB och alkohol, benso perioder). Dock så har jag inställningen till dom att det inte är bra. Men med CB känns det ofta bättre. Alkohol är ett större problem.

Så nu efter många (för) många år och turer hit och dit är det utredning på gång - var ju bara de värsta DAMPbarnen som fick diagnos när jag gick i skolan.

Anhörigintervju på fredag. Har redan gjort några screeningar och skattningsskalor. Får se vad som sägs. Det tjatas en del om bipolära syndrom också (verkar så hopblandat alltihopa) - vilket känns mer som det stämde under en period av några år. Men ADHD (ADD) känns rättare på det hela.

Ta kontakt med vårdcentralen och be om remiss (finns privata nu också plus att man kan välja, tycker de flesta har styrt upp sina översittarattityder då dom vet att dom kan förlora "kunder").

Kan ta tid. En jävla tid. För mig blir det här en livlina och en förståelse från samhället (förhoppningsvis). Jag vill och kan men ibland så rasar allt...

Långt.

Okej, jag har läst på en del nu under dagen, och tydligen är det subtypen ADHD-PI (PI = Predominantly Inattentive, utan hyperaktiviteten, tidigare ADD om jag förstått det rätt) som passar in på mig. Något som speciellt känns träffande är det jag läst att individer med ADHD tycks skapa sin egen typ av intelligens och uppmärksammar att de tänker annorlunda från sina medmänniskor. En kuriosa är att det för mig alltid har funnits vissa människor som jag av någon oförklarlig anledning på ett speciellt sätt sympatiserat med - som att vi hade något outtalat band, utan att nödvändigtvis ens vara vänner - människor som när jag nu tänker tillbaka också passar in i mallen för ADHD.

Själv var jag aldrig riktigt dålig i skolan, även om det märktes vad som intresserade mig och inte. Jag fick dock höra att jag slarvade "onödigt mycket" och var sällan effektiv i arbetet vid skolbänken. En del lärare menade också, och jag tror det flesta såg det så, att jag utstrålade en viss nonchalans i klassrummet - men som jag själv vill minnas handlade det mer om att jag fann mina egna flyktiga tankar värda uppmärksamheten.

I gymnasiet kom jag undan med att dagdrömma och gå igenom materialet hemma; det var också alltid uppsatsskrivandet som räddade eller höjde mina betyg. Det är egentligen i universitetet som min studieteknik började fallera. Fast jag fortfarande fick bra betyg - speciellt i början när jag var motiverad - var det under ganska osunda villkor, förhållanden som jag speciellt nu i retrospekt inser påverkade mitt socialliv negativt. Det var nu i vintras jag insåg att jag inte längre orkar med mina rutiner, d v s att få ut endast fåtalet rubriker ur var föreläsning för att sedan trampa hem till mitt rum och slita med det i egen takt (eller ska jag säga "i egen komposition av impulsiva rytmer").

Hade egentligen tänkt ta upp en annan grej också, men jag sparar det till ett annat inlägg. Som ni märker skriver jag ganska mycket av mig, allt eftersom jag läser på. Tänker att det kanske kan fungera som hjälp för andra också.

Hej HectorPi.

Din historia påminner om min på många sätt och de problem du brottas med har även jag gjort. Jag hade kommit till rätta och hittat strategier att hantera problemen i vardagen för att inte hamna i energifällorna, dipparna och de kraftiga motstånden att agera i vissa sitationer. Min diagnos är ADHD (impulsivitet, hög energi, stark målmedvetenhet, socialt mycket aktiv, kreativ, rastlös, utmaningstörstande, adrenalintörstande, känslostyrd) men även "inslag" av Asperger (hyperkoncentration vid nya utmaningar, lätt för att lära, sensoriskt känslig, fotografiskt minne och analytiskt styrd). Just balansen mellan diagnoserna har varit min "räddning" och har fungerat som vågmästare. Har "lyckats" i arbetslivet och har 15-20års arbetslivserfarenhet, gift sedan många år samt flera barn.

I mitt fall har medicinen Concerta gjort underverk och underlättar mitt liv något enormt; för bra för att vara sant mot vad jag hoppades på. Men du HectorPi, ska ge dig en uppmaning; läs mina tidigare inlägg/historik där övervägande delen handlar om just detta, du får många exempel, berättelser och övriga tips som kan hjälpa dig att relatera till din situation. Kan övrigt verkligen rekommendera dig läsa hela denna tråden "allt om ADHD", väldigt många har skrivit mycket kloka ord här. Bl.a kan jag nämna "MikkOwl's" redogörelser för "mindpain" och energiförluster rörande motståndet du nämner där han lyckats träffa mitt i prick med att förklara så att folk fattar skillnaden mellan "jobbigt att ta itu med saker" och "totalt dränerad på psykisk energi för en skitsak.".

Lycka till och "Get inspired"!!

LL

Hej.

Jag kan lukta mig till en person med i samma "diagnosspektrum" som jag på 3km's avstånd. Det ligger på ett subtilt plan känslomässigt enligt min erfarenhet, då jag med ADHD har lättare att "känslostråla" räcker det ofta med att jag "genom att just tänka intensivt på förmedlingen av varma positiva känslor" strålar mot personen för verifiera min misstanke. En person med ADHD svarar upp mycket snabbare och jag pratar om "eye-to-eye contact" inte "golden showers" för er humoristiska typer där ute I övrigt märker jag också snabbt ifall personen är medveten om vad de besitter eller ej.


Skriv av dig allt du orkar, många läser och just bearbetandet av tankarna gör att man kan relatera och med lite tur känns någons liv lite lättare

Mvh,

LL