Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Intressant. Jag håller med om att beskrivningarna av sandalerna faller inom felmarginalen. Utifrån de mockasiner med snörrem som återfanns bland da Costas saker kan man utgå ifrån att denna typ av sko bör ha fallit henne i smaken.

Åtminstone idag motsvarar en brittisk storlek 5 en europeisk 38:a. De skor som da Costa efterlämnade var i storlek 39, så även dessa faller inom felmarginalen. Beroende på skotyp och märke kan ens storlek variera mellan två nummer.

En utredare bör självklart ha övervägt att föremål som påminner om sådant som da Costa ägde de facto kan ha tillhört henne. Om en teknisk undersökning utfördes eller om föremålen mot all förmodan finns kvarglömda hos polisen någonstans skulle det kunna finnas ytterligare DNA-spår.

Detta var dessutom en manlig miljö, en manlig knegarmiljö, utan bostadshus.

Alla upphittade föremål som kunde knytas till kvinnor, borde ha en intressant historik.

Och i mordutredningen och andra utredningar framgår det att BO var utseendemedveten, modeintresserad och skointresserad.

Hon använde bla cowboystövlar, klackskor, sandaler och träskor ... hon använde inte ett par skor i taget, tills hon var tvungen att köpa nya. Flera par användes parallellt.

Ulf Sundgren

Efter att Ulf Sundgren och Eva G hade förhörts (i aug 1984) fick Sundgren titta på ett tusental (!) foton, i jakten på den blonda mannen, som BO interagerade med i juni 1984, på Södermalm.

Det låter som ett ambitiöst (och något förvirrande) upplägg. Det är få vittnen som kan hålla huvudet kallt, om man slänger fram 1000 foton, som ska analyseras i förhållande till minnesbilder som ligger 2 månader tillbaka i tiden.

Sundgren fastnade iaf för 4 st foton. Männen på dessa foton liknande den blonda mannen.

Detta skedde innan utredningen hade saboterats, sektifierats och hamnat i diket. Man kan alltså anta att utredarna följde upp Sundgrens uppgifter och att man talade med en eller flera av männen på fotona.

Det hände att man identifierade och undersökte totalt obskyra personer (tex missbrukaren Kudden), så varför inte leta upp Robert eller andra missbrukare som liknade mannen som Sundgren och Eva G hade sett?

Jag är ganska säker på att arkivets uppgifter inte stämmer. Det besked vi har fått, är att R och hans kollegor på E-vägen 25 inte förhördes (undantaget är Vinof).

Med tanke på att R såg ut och betedde sig exakt som mannen Sundgren beskrev, samtidigt som ett tiotal män var kopplade till E-vägen 25, verkar det otroligt osannolikt att ingen av dem förhördes.

Fanns det verkligen ingen "Robertmapp" på utredarnas skrivbord?

Jag kan tillägga att hans brors namn är understruket i Vinofs förhör (hållet 1985).

Att utredarna reagerade på broderns namn så sent som 1985, är klart intressant.

Jag är ganska övertygad om att polisen arbetade aktivt med Eugenia-klientelet (inte bara Vinof). Anledningen till att vi inte får fram material om detta, beror nog på att materialet har kasserats och/eller att arkivarierna inte orkar göra sitt jobb, pga att arkivet är rörigt.

Att de inte går att lita på, vet vi sen gammalt.

För ung 5 år sedan meddelade de att det inte fanns något förhör med CB.

Det stämde inte. CB:s korta förhör har nu letats fram.

Fler dokument som inte kan hittas

I fredags fick jag besked från arkivet angående föremålen vid och omkring fyndplatserna: manskapsvagnen vid FP1 samt den tomma plastsäcken, vita snöret och plasttunnan vid FP2. När jag gjorde min förfrågan så bifogade jag fotografier från FP1 och Expressens artikel från den 8 augusti 1984 om plasttunnan. Trots en väntetid på över ett år - vilket torde tala för att arkivet genomfört en mer grundlig genomsökning än vanligt - har inga dokument relaterade till dessa föremål kunnat lokaliseras i utredningsmaterialet.

I april uppmärksammade costa-mop mig på att förundersökningsprotokollet nämner att uppgifter om manskapsvagnen finns i "konceptform". Jag vidarebefordrade denna information till arkivet med förhoppningen att det skulle underlätta deras sökande. Uppenbarligen ledde det inte till något.

Även om jag inte är särskilt förvånad, blev jag ändå besviken över att ingen som helst dokumentation kring dessa föremål har kunnat hittas.

costa-mop: Rensa in inkorg.

Det slog mig just: Om de verkligen var sju plastsäckar som skickades för fingeravtrycksanalys, så skulle ju den sjunde säcken rent teoretisk vara den som hittades vid plasttunnan intill FP2. Hur det står till med den saken lär vi förmodligen aldrig veta. Men om det verkligen fanns sju säckar så borde det ha framkommit under årens lopp, tycker jag.

Frånvaron av förhör med Billiga Anderssons personal framstår som rent absurd, med tanke hur många intressanta signalement som noteras i utredningen - signalement som passar på firmans personal.

BO umgicks dessutom med en person (Vinof) som umgicks med sina anställda utanför jobbet. Alla dessa anställda var missbrukare och några var i BO:s ålder. Inte undra på att Roberts bror intresserade polisen.

Låt oss göra en bulletlist igen.

- "Robert". Hans signalement iakttas tillsammans med BO 2 gånger: i city och på Södermalm.
- "Stig". Hans signalement iakttas 3 gånger: tillsammans med BO och Roberts lookalike på Södermalm, vid Solnabron, och vid E-vägen 31.
- Roberts bror. Han var större än Robert och kunde identifieras på 500 m håll. Hans signalement iakttas tillsammans med BO, i city. Varje vittne som beskrev honom under åren, beskrev honom som "jättestor och lång". Det fanns inget alternativ. TÅ:s beskrivning har nog upprepats av 100 polisvittnen under åren. Hur missar utredare en sådan jättelik kille?

När man sammanställer alltihop såhär, ser det ut som ett guldupplägg för en utredare.

Det var inte bara Vinof som var aktuell för förhör.

Nu har det gått upp för oss att det fanns 3 personer till som polisen borde ha pratat med.

Jag har mycket svårt att tro att utredarna missade alla tre.

Anledningen till att Vinof inte fick detaljfrågor om sina polare i feb 1985, kan vara att utredarna redan hade snackat med dem när han förhördes.

Utifrån förhöret får man faktiskt intrycket att förhörsledaren mycket väl vet vilka personer Vinof talar om. Han ombeds aldrig förtydliga, lämna mer information eller beskriva deras utseende.

Jämför med hur man arbetade med en perifer figur som "Kudden", som man lyckades identifiera via signalementet och öknamnet.

Men Vinof, som nämner en hel radda namn, behöver aldrig utveckla vilka det är. Tankeväckande.

Det är en möjlighet, men jag har också funderat på om gåtan med den försvunna handduken kan få sin förklaring här.

Enligt Koorti uppgav Kidfeldt på SKL att säckarna var numrerade på samma sätt som vid den ursprungliga undersökningen, det vill säga 1, 2, 3, 8, 9, 10, 11. Men i själva verket var det ju den blå handduken som hade nummer 3, inte en plastsäck. Kan det någonstans ha blivit fel i hanteringen så att en annan plastsäck - varför inte den från FP3 - har fått handdukens beteckning och själva handduken fallit ur systemet på något sätt? När ingen längre förstod att den hörde till da Costa-fallet kan den ha slängts eller förkommit.

Det är ytterst besynnerligt att SKL menar sig ha undersökt sju säckar. Man får väl förmoda att de kan räkna och har koll på sitt material...

Nu minns jag inte exakt när det uppdagades att handduken var borta, så jag kan ha fel.

Inboxen är rensad.

Av Gladhs uppgifter vet vi samtidigt att det var "mycket vanligt" att prostituerade besökte Eugeniavägen. Så att man hittade föremål i dess terräng som kan knytas till kvinnor har nog sin förklaring där. "Oftast" besökte de Billiga Andersson, enligt Gladh, men det hade ju såklart varit intressant att veta vilka andra ställen som besöktes av prostituerade.

Jag har fått information om att också Transportkompaniet på Eugeniavägen 49 ska ha varit en riktig rövarkula som besöktes av prostituerade. Huruvida detta var känt för utredarna 1984 är oklart. Men åtminstone tre av Transportkompaniets anställda har bemödat sig med att fylla i formulären (även om svaren är intetsägande). Att Gladh och Billiga Andersson inte gjorde det är ju förstås misstänksamt.

Jag har skickat en förfrågan till arkivet för att kolla om någon av Transportkompaniets uppgiftslämnare faktiskt hördes, men jag har låga förväntningar. Däremot noterar jag Gladhs uppgift om den äldre lastbilen som ska ha "disponerats under sommarhalvåret av en kille inhyst i någon (okänd firma) lokal nära Eugeniavägen 45". Med tanke på att Transportkompaniet låg på nr. 49 (bara ett stenkast bort) är det inte osannolikt att lastbilen kan ha haft koppling dit. En liten detalj, men värd att ha i åtanke.

Det var som fan. Det är eg inte förvånande att prostituerade höll till på nr 49. Eugeniavägen var nästan 1 km lång och detta var en utpräglad skuggzon, som utomstånde inte såg. Perfekt för all form av ljusskygg verksamhet.

Detta var en enorm blind fläck.

Om det fanns två adresser där prostituerade sprang, är det självklart att BO kom och gick på Eugeniavägen.

Tack igen, för ditt envisa arbete!

Om.det du skriver stämmer, så blir det komplext och intressant igen. På nr 49 låg Fastighetsbolaget.

Om det förekom prostitution där, fanns det nog ett komplext nätverk runt adressen.

Det kan vara värt att kolla vem som ägde bolaget.

Det är ju en av uppgiftslämnarna från Transportkompaniet som själv skriver i svarsformuläret att deras företagsadress var Eugeniavägen 49 (sidan 92 i de svarsformulär jag laddade upp).

De kan ha delat samma adress som Fastighetsbolaget – något som inte är ovanligt i industriområden. Som exempel låg minst fyra olika företag på Eugeniavägen 47 enligt de inkomna formulären:

• Hampaktiebolaget
• Jansin AB
• LT Printing Consult
• AB Slotcar

Det är alltså fullt möjligt att Transportkompaniet hade sin verksamhet i samma lokal som Fastighetsbolaget, eller att de hade en gemensam postadress. Några svarsformulär från Fastighetsbolaget finns inte bland de kopior jag fick ut, och enligt arkivarien så har jag fått kopior på samtliga inkomna.