Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Onsdagen den 29 juni 1988 är det snart sex år sedan Rasmus steg av tåget vid Centralstationen, fast besluten om att aldrig lämna Stockholm igen.
Nitton år hade han varit, och oskuld.
Svindlande hade det varit. Hisnande. Staden hade legat där inför hans fötter, som ett löfte.
Sex år senare är han redan märkt av sjukdom och lidande. Han skall aldrig uppleva sin tjugosjätte födelsedag.
Han skall dö på avdelning 53 på Södersjukhuset bara några veckor före sin födelsedag.
Sjukhusen i Stockholmsområdet har delat upp patientgrupperna mellan sig.
Södersjukhuset tar emot de homosexuella, Danderys sjukhus vårdar de blödarsjuka, medan Huddinge tar sig an narkomanerna.
Eller också kan man uttrycka sig som en sköterska gjorde: "Danderyd vårdar de fint smittade, som fått viruset via blodtransfusioner och liknande. Venhälsan har gaypatienterna. På Huddinge är slöddret."
Den 29 juni 1988, när Rasmus ännu har tio månader kvar att leva, har han sedan han första gången insjuknade ett drygt år tidigare, behandlats för en rad aidsrelaterade sjukdomar: lunginflammationer, svampinfektioner och bältros. Men på många sätt är det ändå lugnet före stormen, den storm som snart skall svepa honom med sig och fälla honom till marken, som någon sin inte ges en chans att stå emot.
Lugnet före stormen, det är en varm sommardag i Stockholm, och Rasmus och hans pojkvän Benjamin har kommit upp till moster för att äta middag tillsammans med henne och hennes särbo Lasse.
[---]
"Dricker du vin ur plastmugg?" utbrister Lasse när Christina kommer ut ur köket med en mugg i ena handen och cigaretten i den andra.
"Ja", skrattar Christina och avfärdar sin pojkvän. "Hade inte ett rent vinglas, så jävla dumt! Är det nån som vill ha?"
Rasmus svarar inte och Benjamin skakar avvärjande på huvudet och säger at det är bra. Han sitter upprörd i vardagsrumssoffan och läser kvällstidningarna som är fyllda med rapporter om domstolsutslaget i styckmordsmålet som kommit dagen innan.
En sommarkväll just som denna fyra år tidigare hade en man varit ute och rastat sin hund vid Karlbergs strand, inte alls långt från deras lägenhet på Kungsholmen, och då hittat ett par plastsäckar som visade sig innehålla styckade delar av en människa – bål och två lår. Några veckor senare hittades ytterligare delar: två armar, två underben, ett avskuret kvinnobröst.
Kvinnan skulle komma att identifieras som Catrine da Costa. Man skulle naturligtvis kunnat definiera henne som dottern eller som syster eller tvåbarnsmor, men det gjorde man inte. Catrine da Costa var en heroinist som horat för att finansiera sitt missbruk – och därmed någon som glidit så långt ner på den skala som mäter en människas värde att hon nästan saknar värde helt – och som nu återfanns i delar, styckad, vanärad, förnedrar, och för alltid horad.
För det var något med aggressiviteten i styckningen.
Att kroppsdelarna lagts i plastsäckar som avskräde och spridits lite här och lite där.
Hur huvudet aldrig hade återfunnits.
Allt hade gått ut på att beröva denna kvinna hennes värde.
Benjamin ryser när han tänker på det. Hur illa berörd han blivit. Den sommaren när han cyklade längs kanalen mot sitt jobb om morgnarna hade han hållit utkik efter plastsäckar. De som kunde ligga och guppa där så försåtligt vid strandkanten.
Kroppsdelarna man hittat i säckarna hade blivit styckade av någon med yrkeskunskap, och snart hade man anhållit en ung rättsläkare som emellertid snart släpptes igen.
Frilandsjournalisten Lars Ragnar Forssberg anklagade i en artikel polisen för att ha läckt till media och utsatt den stackars misstänkte för en skenrättegång.
Forssbergs medkänsla hade emellertid inte sträckt sig så långt som till kvinnan, den mördade och styckade Catrine da Costa.
Att bli mördad ingår i horandets risker, menade journalisten i sin artikel, den som ger sig in i leken får leken tåla, eller som han själv skrev: "Den som ger sig ner i en ormgrop blir förr eller senare biten ..."
Benjamin hade aldrig kunnat glömma formuleringen som journalisten använde i sin debattartikel. Den var så fullständigt känslolös. Formuleringen till och med underkände den döende och skändade som offer.
Snarare var hon skyldig.
En som fick skylla sig själv.
Precis som hans älskade Rasmus. Precis som Paul och Lars-Åke och Reine. Precis som alla deras smittade vänner.
De liksom hon är skyldiga.
De som underordnat sig och därmed förtjänar döden.
Skulden för deras död är deras egen.
Så gick det en tid, något år, och en annan läkare som misstänktes för sexuella övergrepp på sin lilla dotter kopplades samman med mordfallet. I utredningen om incest yttrade flickan sådant som tydde på att hon dessutom tvingats bevittna något ohyggligt när hon bara var ett och ett halvt år gammal, något som kunde tolkas som styckningen av en kvinna – och när flera andra vittnen sedan kopplade samman och pekade ut den incestmisstänkte läkaren och den tidigare anhållne obducenten kunde åklagaren till slut väcka åtal, denna gång mot de båda tillsammans.
Det var nu i januari det som skulle bli en kalabalikartad rättegång hade inletts. Bata ett par månader senare fick den dessutom göras om helt från början när några nämndemän uttalat sig i förväg i skuldfrågan i en intervju med en Aftonbladetjournalist.
Hela våren hade rättegångarnas alla turer varit en följetong på tidningarnas löpsedlar och förstasidor. Den sakkunnige rättsläkaren Jovan Rajs vittnesmål ifrågasattes och underkändes sedermera av Socialstyrelsens rättsliga råd, den lilla flickans skakande berättelse med alla sina vidriga detaljer ifrågasattes och sades vara hämtad ur en bok om tomtar. Åklagaren lät bli att kalla andra prostituerade som vittnen för att inte i onödan smutskasta de åtalade. Det hade under våren snart sagt inte funnits en detalj från rättegången som inte blivit satt under lupp, debatterats, vridits och vänts på.
Och alla hade en åsikt.
Om det gamla paret som ägde den fotohandel i Solna där en man som presenterat sig som obducent lämnat in en filmrulle med bilder på styckade likdelar. Om damen med hunden som påstått sig se två män med ett barn i barnvagn gå in på rättsläkarstationen. Om de kvinnliga poliser som lagom till den andra rättegången trädde fram och sade sig ha sett en av de åtalade tillsammans med mordoffret.
Aftonbladet hade till och med låtit en av sina filmkritiker recensera de våldsfilmer som beslagtagits hemma hos den åtalade obducenten.
Och så igår, äntligen, hade tingsrätten kommit med sin dom.
Trots att tingsrätten menar att det är ställt utom allt rimligt tvivel att det är läkaren och obducenten som så aggressivt styckat Catrine da Costas kropp kan det inte bevisas att de också är mördarna.
De båda männen är alltså friade. Fast de på något sätt dömts skyldiga.
Benjamin är skakad. Det är som om de lever i en värld utan rättvisa, där ingen upprättelse finns att få, vare sig för någon som är hora eller någon som är bög.
Rasmus moster avbryter hans läsande.
"Jamen man vet inte vad man ska tro! De verkar ju helläskiga båda två, både obducenten och den där läkaren, eller vad man ska kalla honom."
Hon tar ett nervöst bloss på cigaretten och blåser snabbt ut röken igen.
"Å ena sidan. Å andra sidan är det ju förfärligt om de verkligen vore oskyldiga, jag menar de är ju på nåt sätt dömda ändå. Ingen rök utan eld, eller vad säger man. [---]"
[---]
"Det är ju helt sjukt", muttrar Lasse och rullar en cigarett, "jag menar, om tingsrätten, nu menar att de styckade Catrine da Costa, måste man inte då ställa frågan varför de fått liket? Man hittar väl för fan inte bara en död kvinna på trottoaren och sätter igång och sågar i henne."

"Eller också gör man det!" avbryter Rasmus plötsligt och rör sig inåt rummet. "Vet du vad sjukhuspersonalen gör med en bög som dött i aids?"
Christina skruvar på sig och hickar till. Lasse slickar omsorgsfullt på cigarettpappret. Rasmus fortsätter.
"Jo, först klär dom sig från topp till tå i skyddsutrustning. Jag har sett bild på det. Ser helt sjukt ut. Dom ser ut som astronauter eller nåt! Fast dom vet att det inte smittar. Vad är dom liksom rädda för att ta i? En död eller en bög? Eller är det själva misslyckandet dom är rädda för? Här ligger ett jävla misslyckande."
"Men så får du inte säga, Rasmus, vi ..."
Mostern flackar olyckligt med blicken. Hittar inte orden.
"Så samlas dom kring han som har dött, men istället för att svepa honom som man för med alla andra som dör på sjukhus stjälper dom ner honom i en svart plastsäck. Man stjälper ner honom i en svart plastsäck och sedan snurrar man varv efter varv med tejp runt säcken som om man var rädd för att den döda bögen skulle vadå? Rymma?"
Man kan se på mostern att det rycker i henne att komma därifrån. Hon vill inte höra. Nervöst drar hon bloss efter bloss på cigaretten och tar djupa klunkar ur plastmuggen med vin.
"Och till slut sätter dom en varningslapp på sopsäcken. 'Smittfara'."
Rasmus skälver när han säger det. Hans röst liksom brister. Han står alldeles bakom Benjamin nu och Benjamin tar hans hand. Den skakar.
"Fast dom vet att en död kropp inte smittar", förtydligade Benjamin. "Det har dom vetat i flera år nu. Ändå gör dom det."
Rasmus avbryter sin pojkvän och slänger ut nästan som en anklagelse mot mostern, som om hon på något sätt var skyldig:
"Varför gör dom det? Kan du säga det?"
"Men snälle Rasmus, hur skulle jag kunna ..."
"Jag ska tala om varför! För att den döda bögen inte är människa, utan avfall! Skräp! Död bög eller död hora! Sak jävla samma!"
Luften får ur Rasmus. Han tystnar. De är alla tysta.
Till slit säger Lasse någonting. Han säger att det är för jävligt, och det tar moster Cristina till intäkt för att säga att nu tror hon ändå att maten är färdig.
Så går de alla efter henne för att sätta sig i köket och äta.
[---]
Rasmus och Benjamin stirrar på den absurda dukningen med papperstallrikar, plastbestick och sådana där vinglas i plast som man sätter ihop med en fot. [---]
Till slut bryter Lasse tystnaden.
"Du kan inte mena allvar!" säger han.
Mostern låtsas inte förstå.
"Vadå? Vad menar du?"
"Vi kan ju för fan inte äta på papptallrikar när det finns riktigt porslin i skåpet."
"Vadå? Nu förstår jag inte."
"Där! Bakom dig! I skåpet!"
"Ja men jag tänkte, jag orkar inte diska!"
"Jag kan diska."
"Ja men ..."
Mostern ser alldeles villrådig ut. Olyckligt torkar hon händerna på näsduken, kramar den. Hon ser Rasmus blick. Hon ser att han förstår. Hon ser vädjande på honom, för att han inte bara skall förstå, utan också sympatisera.
Förlåta.
Men det finns ingen förlåtelse att få. Inte med mindre än att hon gör sitt offer.
Det finns bara ett sätt att vara anständig på, och mostern vill ju gärna vara det.
Anständig.
Hon vill se sig själv som en anständig människa.
Men ändå.
Denna okontrollerade, panikartade rädsla. Denna känsla av att de begär av henne att hon skall döma också sig själv till denna död, riskera samma lidande.
Varför skulle hon göra det?
För att visa att hon älskar dem? Respekterar dem? Accepterar dem?
Men det gör hon ju! Hon vill inte dö!
Hon måste fatta ett beslut.
Hon kan inte fatta något beslut. Det går bara inte.
Hon vrider och vrider näsduken mellan sina svettiga händer. Det klarröda läppstiftet är på väg att helt kladdas ut när hon gång på gång med tungan försöker väta läpparna.
"Jamen det var väl själva helvete!" fräser Lasse och slänger ilsket upp luckorna till köksskåpet och ställer ner porslin, riktiga vinglas och bestick med en skräll på bordet.
Christina sjunker ihop på en stol och ser olyckligt på.
Beslutsamt föser han undan plastbesticken och papperstallrikarna och dukar med små dunsar ut porslinstallrikarna och slänger slamrande besticken efter.
Sedan häller han över vinet från plastglasen till vinglasen, räcker Rasmus och Benjamin och utbringar en skål.
"Ja, skål, då", mumlar mostern oroligt och försöker le igen, fortfarande med sitt vin i plastmugg.
Hon dricker och lämnar en fet röd läppstiftsrand på den vita plasten.

När hennes systerson och dennes "vän" äntligen har lämnat dem tar Christina fram en stor svart plastsäck och slänger allt porslin som använts.
"Ja, vad trodde du annars? Det var ju du som ville ha det såhär!" fräser hon ilsket när hon ställt plastsäcken på stengolvet utanför ytterdörren och vänt tillbaka in i lägenheten.
Lasse skakar på huvudet och gör en grimas, men han säger inget mer.