Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Det sparsmakade förhöret med lastbilsföraren (som tydligen körde lastbilen som den SJ-anställde mannen iakttog i juni 1984) är otroligt intressant. Till att börja med, kan man konstatera att han var suspekt och att han borde ha förhörts ingående.

Han hade inte varit på Eugenivägen på "flera år", sa han. Men lastbilen som han körde (på Malmskillnadsgatan dessutom) var säkerligen samma lastbil som den SJ-anställde mannen beskrev.

Lastbilsföraren ljög alltså. Han kopplade dessutom förhöret till mordet på da Costa och han gjorde det omgående. Han frågade polisen om de kontaktade honom pga da Costa-fallet. Hade han varit snövit och ovetande om alltihop, borde han ha väntat på information från polisen. Nu föregrep han polisen istället.

Så vad har vi? Vi har en man som körde en skrotig lastbil på Eugeniavägen, en lastbil som hade iakttagits vid FP2 och som spårades till ett garage vid Hötorget. Föraren inledde förhöret med att ljuga och han körde den skrotiga lastbilen på Malmskillnadsgatan.

Det borde finnas en uppföljning till detta förhör. Mannen verkar också ha haft en sidekick, som åkte med honom i lastbilen.

Det SJ-anställda vittnet är intressant på flera sätt. Han är bla ett bevis på att FP2 inte alls var den anonyma mörkerzon som polisen och media har påstått att den var.

FP2 och resten av Eugeniavägen har behandlats med en märklig arrogans, trots att da Costa-fallet är Sveriges mest omskrina kvinnomord.

Om ett vittne råkade se en lastbil "rumstera" vid FP2 (ett vittne som dessutom hade koll på Kronwells tider), fanns det flera SJ-anställda som råkade kasta ett öga på Y-korsningen, när de var på jobbet.

Närvaron av flera presumtiva vittnen (som jobbade åt SJ) är ytterligare ett skäl till att teroin om om TH och TA som gärningsmän, tvärnitar så fort den hamnar på skrivbordet. Redan i augusti 1984, borde normalbegåvade poliser ha lyft blicken och noterat arbetsplatsen på andra sidan tågspåren.

Man borde direkt ha fattat att det fanns ett "utkikstorn" på andra sidan tågspåren.

Skulle två läkare vara så j-a dumma att de panikkörde på Eugeniavägen och tvärnitade vid Y-korsningen, utan att fatta att människor kunde se dem och bilen, från SJ:s lokaler?

En missbrukare eller en psykiskt sjuk människa kan göra en sådan idiotgej.

Men två nyktra läkare? Nej.

Dessutom borde de ha varit totalt ovetande om SJ-personalens arbetstider. Det kan ha varit folk där dygnet runt: folk som lastade på och av tåg, nattvakter osv. Man får förmoda att omårdet patrullerades av någon sorts säkerhetspersonal. Skulle TH och TA ha kartlagt arbetstiderna? Inte en chans.

År 1984 hade utredarna alltså material som klart och tydligt uteslöt TH och TA som gärningsmän.

De fysiska omständigheterna talade fullständigt emot deras inblandning.

Självrannsakan? Finns inte på kartan.

Inte för dem som använder fallet politiskt.

Domen i skadeståndsmålet var också uppåt väggarna. Inte bara tingsrättsdomen (domskäl får inte ha rättsverkan och återkallandet av legitimationerna var en rättsverkan) och kammarrättsdomen (kammarrätten ska inte döma i brottmål och fotohandlarparet var stödbevis till barnets berättelse och borde inte godkännas när barnets berättelse underkändes). Rättsrötan förnekade sig inte i skadeståndsmålet heller.

Domen i skadeståndsmålet räknade upp 27 fel i rättsprocesserna. Samtidigt som domen slog fast att läkarna inte led skada. Åtalet vållade läkarna skada. Det medgav även staten (läkarna fick ersättning för häktningstiden). Minst ett av felen som räknades upp var skäl för åtalet. Enligt åklagaren själv. Åtalet tog inte hänsyn till vittnesuppgifter som visade att Catrine levde efter den 11 juni 1984.

Två lovande unga läkare har i nästan 40 års tid utsatts för en serie övergrepp av staten. Inte ett övergrepp. En serie övergrepp. Fallet saknar motstycke i Europa. Även i andra länder har fallet väckt mycket intresse. Det kommer inte att minska. Rättsväsendet och regeringen har ett val. Skam för Sverige eller upprättelse åt läkarna.