Daddys, Slutstriden har börjat....

Blir det så att en vårdnadstvist uppstår under de där tidiga åren så talar statistiken sitt tydliga språk. I 90 procent av fallen tilldelas mamman ensam vårdnad om parterna inte själva kan komma överens. Hur kan det ens vara en möjlighet att inte komma överens? Det är vuxna människor. Sätt dem i ett rum och släpp inte ut dem förrän de löst hur de ska hantera de gemensamma barnen. Smutskastning, egoism och småaktighet hör inte hemma i relationen med barn.

Den enda anledningen till att det överhuvudtaget ska finnas ensam vårdnad är om den ena parten misshandlat eller på något annat sätt allvarligt brustit i sin omsorg av barnet. Annars är det förkastligt.

I DN Debatt (17/7 2009) skriver de moderata riksdagsledamöterna Inger René och Anti Avsan kring det absurda att man idag har någon slags bästa-förälder-tävling i rättssalarna i en vårdnadstvist.

“Varje år avgörs ett antal vårdnadstvister i domstol. För de inblandade parterna är målen många gånger påtagligt infekterade av gamla oförrätter mellan föräldrarna och ur ett mänskligt perspektiv komplicerade.

Vi vill minska möjligheterna för föräldrarna att växla in på sådant som skapar mer konflikter och i stället få föräldrarna att fokusera på konstruktiva lösningar.

Detta bör ske genom att ännu mer ta fasta på föräldrarnas ansvar för att själva aktivt bidra till att skapa fungerande lösningar med barnens bästa för ögonen. Därför vill vi ändra på regelverket i samband med vårdnadstvister.”

Inger René och Anti Avsan

Något som mycket väl stämmer överens med de tankar som jag själv fört i ämnet. Det att föräldrarna helt enkelt får lägga sina egna oförrätter åt sidan när det gäller barnen. Man behöver inte vara de såtaste vänner, men man behöver inte heller kasta smuts i den andra personens ögon så fort tillfälle ges. Det rör sig ju dessutom om en människa som de en gång älskat (och kanske fortfarande älskar).

Domaren Mats Sjösten och advokaten Kerstin Koorti beskriver en visserligen inte utbredd men ändå förekommen misstanke att en del kvinnor använder falska anklagelser om incest för att vinna vårdnadstvister. Undersökningar som genomförts i USA och Australien visar på att 1/7 respektive 9% av anklagelserna förmodligen är att anse som falska. Liknande studier har inte genomförts i någon större omfattning i Sverige. Därför kan man naturligtvis bara spekulera i omfattningen, men Koorti beskriver själv att kvinnor föreslagit: “Vi kan väl påstå att han har gjort sig skyldig till incest, det behöver ju inte vara sant - det funkar ändå!”. Sanningshalten kan man naturligtvis fundera kring, men vad skulle Koorti tjäna på att ljuga?

Man ska skydda barn, men man ska också skydda den som blir falskt anklagad.

Det är ett komplext ämne. Det enda jag vet är att det är en tragedi för den förälder som inte längre har rätt att träffa sina barn. En tragedi för både föräldern och för barnet. En tragedi när alla egentligen, förhoppningsvis, tycker att det viktigaste i sammanhanget är att barnen ska bli lyckliga. Både i sig själva och i sin relation till andra människor. Samt naturligtvis till sina föräldrar. Till båda sina föräldrar.

När jag läser i en pappas blogg kring hans separation från sitt barn så blir jag rörd till tårar. Kanske inte direkt av det specifika fallet. Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna veta något kring vare sig rätt, sanning eller skuld i målet. Men jag kan sätta mig in i frustrationen och ångesten. Jag kan bara se att en far förlorat kampen om rätten att träffa sitt barn. En människa som, i det lilla jag kunnat läsa mig till, inte vanskött, misshandlat eller utnyttjat barnet. Utan endast kämpat för att få gemensam vårdnad. Det jag vet, utifrån det jag läst, är att en människa i sorgen av saknad till sitt barn var nära att avsluta sitt liv.

Något sådant ska inte ske i Sverige 2010 – världens mest jämställda land