Daddys, Slutstriden har börjat....

Och i sitt arbete med att få fungerande umgängen så har de jättebabyn daddy att ta hänsyn till och som tror att han kan styra allas verksamhet.
Jag avundas INGEN av dem som har med stolpskottet daddy att göra!

Det har ju gång på gång visat sig att det som är intressant är uppgifterna Daddy undanhåller. Han skriver bl.a. inte att han glömmer umgängen eller möten på familjerätten. Han skriver inte om sitt alkohol- och tablettmissbruk under förhållandet, han skriver inte om hur ångerfull han var efter separationen och hur han lovade bättra sig, han skriver inte om att han tappat bort sin son ett flertal gånger vid umgängen och fått hämta honom på polisstationen eller att vilsen son själv hittat tillbaka till bilen och hoppats att även pappan skulle komma dit, han skriver inte om att han talar illa om mamman inför dottern, han skriver inte om att han ibland blir så upprörd vid umgängena att han skakar.
Allt detta finns som dokumenterade vittnesmål.

Med tanke på hur kontaktpersonen tidigare beskrivit Daddy ha bristande impulskontroll och tendens att överreagera hysteriskt så är det ju inte omöjligt att något sådant hänt även här. Daddy beskriver även sig själv som "hålögd och lätt att falla i gråt". Små barn upplever det oftast obehagligt när vuxna gråter, det är ju de vuxna som ska kunna vagga barnen i trygghet att allt är ok. Och om detta gråtet sker när barnet ska lämna så får ju barnet obehagliga skuldkänslor.

Kontaktpersonens vittnesmål:

Detta måste ha varit mycket obehagligt för dottern, att se sin far hysterisk, det kan vara en bidragande orsak till det Daddy nu påstår att barnet inte längre vill ha dessa umgängen.
Det är ju inte behagligt att komma glad till en farsa som avslutar umgänget i ett känslomässigt kaos.
Det vill inget barn.

Min uppfattning är också att dottern värjer sig.
Går man på historiska vittnesmål och dokument samt Daddys egen beskrivning av sig själv som ett hålögt vrak som har lätt att falla i gråt så är det inte omöjligt att flickan tycker detta är ytterst obehagligt, det föder fruktansvärda skuldkänslor att ha ett sånt offer till far.
Att en liten femåring ska behöva sitta med Daddy hos en psykolog för att reda ut och förstå Daddys problem är horribelt och mycket barnsligt av en vuxen person att ens kräva. Allt Daddy vill är att smutskasta mamman och slippa sitt eget ansvar, han offrar hellre sina barn än att erkänna egna fel och söka hjälp för att förmå att samarbeta.
Det är tur att soc i detta fallet inser det horribla och skonar flickan, Daddy kommer inte göra det, för honom är striden att få rätt viktigare.

Nej, det är inte lätt att ha med den "jättebabyn" att göra då allt ansvarsförskjuts, han är en pain in the ass för alla som har med honom att göra.
Ta bara när de nyligt separerat och dottern fortfarande ammades, då ansåg Daddy att han att han hade gemensam vårdnad och att han också bestämde över [Dottern] och ville ha henne hos sig. Han hotade, dök upp på allehanda tider bankandes på dörren, ibland berusad och tablettpåverkad, för att kräva sin rätt. Han ville inte förstå babysens behov, han såg bara till sin egen förvirrade prestige. Det är den stora anledningen att han inte längre har gemensam vårdnad, han förmådde inte att se barnets behov före sina egna.

Så har det fortsatt och han glömmer fortfarande avtalade tider och hotar fortfarande, inget har i stort förändrats, men för honom är allt alla andras fel, han klarar inte att ta sitt eget ansvar, det är inte vuxet.
Detta finns dokumenterat.

Vem är det som utsätter Daddys dotter om inte Daddy själv som drar upp henne i en allmän debatt?
Sen kväljer han när andra säger emot honom och då är det deras fel.
Dessa motståndare mot hans metodiker skall uppenbarligen hängas ut till slakt.
Jag förstår inte varför man hänger ut sina nära och kära på ett diskussionsforum om man inte tål att detta ifrågasätts?

Så här skriver en i Daddys trupp:

Måste det ha hänt något då? Nu har jag inte barn själv men har ändå umgåtts en del med dem plus varit ett själv, och barn går ju igenom perioder där de plötsligt inte vill saker som de alltid har velat förut, inte vill krama någon som de älskat att krama förut etc. Jag har ett tydligt minne av hur jag under en period var övertygad om att vissa var häxor som hade tagit någon annans plats/kropp, inklusive min egen mamma, och ett tag var jag inne på bortbytingar och funderade på vilka som var troll egentligen och vilka inte. Jag kan nog ha varit i ungefär femårsåldern då... Livlig fantasi + sagoläsning kan ge oanade konsekvenser!

Det är inte så lätt att växa upp, och jag tycker att man kanske ska ha lite is i magen ibland innan man drar slutsatser så att man inte oavsiktligt förstör mer än hjälper. Man får visa att man finns där och inte försvinner, och se till att försöka utstråla trygghet och kärlek så gott det går, även om det förstås kan vara svårt när den lilla personen i fråga beter sig som om man har tänkt steka honom/henne över öppen eld så fort man närmar sig - eller som om man kommer att försvinna för alltid när man går.

Om vi säger att det är så som du tänker.
Vad är nästa steg?
Flickan vägrar att träffa sin pappa och tiden går.
Hur skall Jocke visa att han finns där när socialtjänsten nu har sagt ifrån när det gäller umgängesbiten?
Hon får inte möjlighet att ta emot hans kärlek då de inte får träffas.
Men tanke på omständigheterna kring allt det som har med vårdnadstvisten att göra tror jag att det är något som hände, bägaren rann över för flickan, hon kan inte hantera sina känslor och nu skriker hon för sitt liv.
Frågan är om hon skriker för döva öron eller om någon fångar upp hennes panik.

Någon mer som kommer med funderingar kring vad det är som har hänt?

Daddy beskriver sig själv så här i maj:


Det räcker bra som skäl till varför en liten tjej skulle bli rädd för honom och tycka att han är obehaglig att träffa.

Jag har tydligen henrikJ som idol(är för gammal för idoler har nog mera förebilder och där hör inte henrikJ hemma, långt ifrån)...
Känns som konstigt att få saker skrivna på min näsa hela tiden...Fast ställer man frågor som är svåra besvara brukar ju anfall vara någon form av försvar...

Till angel: det finns tusen teorier om dotterns reaktion, och jag varken kan eller vill ens försöka mig på en form av analys.
En sådan kommer nog fram i pappersform så småningom. Dock kvarstår faktum om daddys dribblande med tider och hur länge sedan. Och inget är ju belagt med bevis om vad som skett eller sker.

Sedan så anser jag fortfarande flickan har rätt träffa sin pappa om det fungerar.

Ja kanske det, men samtidigt är det hennes pappa.
Jag tror inte bara för att en pappa eller mamma ser sliten ut skulle göra att barnet blir panikslagen vid umgänge.
Men visst kan det vara så som du skriver, men jag tror inte att bara för att Jocke ser sliten ut bli flickan panikslagen.
Men det går inte att utesluta.

Jag vet att det finns många teorier kring varför det blir så som det nu har blivit.
Detta är något som inte är unikt i Jockes "fall", det händer runt om i världen.
Ett barn blir rädd för sin pappa eller mamma.
Det är mycket viktigt att detta börjar utredas ordentligt då det i sin tur kan hjälpa andra barn i samma sits som Jockes flicka är i.
Något vi kan vara överens om är att det är viktigt att det sätts in proffesionell hjälp till flickan nu innan det blir försent.
För mig är det är det självklart att flickan omedelbart måste träffa sin pappa och få chansen att bli av med sin rädsla.
Varje dag som går ökar hennes känslor vilka troligen bottnar i en känsla att vara något jobbigt i sin mamma och pappas liv.

Dottern är orolig när hon inte träffar honom. Umgängena i sig har gått utmärkt väl.

Någon nyfiken, någon som vill finna annat än enögda bevis för Daddys uselhet, kan leta upp "Anknytningsbeteende Typ C" och utifrån det försöka lista ut hur moderns hanterar din dotter.

Och trådens moraliska volontärdomare kan väl reflektera över om myndigheternas hantering har resulterat i något gott för flickan.