Daddys, Slutstriden har börjat....

Utan gå i allt för mycket debatt så har jag tolkat det som står skrivet att hon inte ens vill sätta sig i bilen med psykologen när de ska till pappa. Då fungerar ju inte när de ses eftersom de inte ens ses.

Dock så är nog all ense, kanske något undantag att det är något som gått fel någonstans. sedan gör vi alla olika bedömningar av det matrial(obefintliga) vi ser.

Men tror någon här att vi kommer fram till någon lösning här via spekulationer?

Kanske läge lämna just detta. Jag ser mest bara ett kaos i tider som manipuleras osv.

sedan pentyl jag tror mig förstå att du anser alla här är enögda och bara ser fel hos daddy men jag tror en del av oss kan se att båda sidor inte är "snövita".
Dock får vi bara en sida av saken. Och den sidan säger en sak ena dagen och en annan sak nästa dag.

ang. myndigheterna så finns de folk som säger det mesta är fel och kommer hävda det för alltid, sedan finns de dom som försvarar det i absurdum.
Jag kan nog befinna mig i mitten. Ska vara fan att vara domare i en tvist som är infekterad.

Ha det gott alla.

Fast faktum är att dom har ju haft väldigt lite kontakt under väldigt lång tid, då är det inte lika självklart pappa på samma vis som om dom hade haft tät kontakt med varandra.
Det biologiska bandet är ju inte sånt så att bara för det finns så kan inte osäkerhet uppstå om man har lite kontakt med den andra parten under lång tid.
Tänk på att hon faktiskt är liten, och att dom först haft ett tio månaders långt uppehåll och sedan har haft förhållandevis lite kontakt och då under ganska konstlade former. Det betyder att allt det där naturliga som du vill göra gällande inte alls behöver finnas på plats för flickan på det sätt som det borde göra vid normal kontakt.
Om det är en jobbig situation för dom vuxna, hur kan man då för en sekund inbilla sej att det inte ska vara det för barnet och bli förvånad om hon reagerar på det?

Ja det är precis som som jag ser det, men när jag presenterar detta blir många upprörda och säger bestämt nej så kan det inte vara, det är Daddys fel, helt oavkortat Daddys fel.
Det måste ju vara något Daddy gjort eftersom flickan är rädd för honom.
Genom att försöka förklara hur jag ser på det kommer jag ingenstans.
Jag blir också intresserad av hur det resoneras kring detta av olika personer.
Och varför i hela fridens namn blev hon plötsligt vettskrämd för barnpsykologen?
Någon som har en teori kring det?

Ja det är helt sant, flickan har träffat sin pappa alldeles för lite.
Det i sig är ett övergrepp mot flickan enligt mig, likaväl andra barn som blir tvingade att vara ifrån en av sina föräldrar av olika anledningar.

Nej det där naturliga behöver inte finnas hos henne, men glöm inte heller att hon har bott med sin pappa. De har haft umgängen som har fungerat fantastisk bra och flickan har visat en otrolig glädje över att få ha sin pappa för en stund.

Onej, det är nog ingen som är förvånad över hennes reaktion alls.
Tvärtom, det var mycket väntat.
Flickan får ta ett oerhört stort ansvar i denna vuxenkonflikt hon inte har valt att bli indragen i.

Jag har gett dej en teori om det. Känslomässig belastning, vilket jag tror att det hela handlar om.

Saken är väl den att du vill helst inte ha någon annan teori än den att mamman är elak och förstör barnet, den teorin är nog tyvärr inte sann och den är väl inte heller den teorin som utredarna tror på heller.

Dottern är vad? 4-5 år? Under den tiden var det åtta månader som hon inte träffade sin pappa och nu är umgänget igång igen, om än sporadiskt enligt Daddy. I bästa fall träffar hon honom fyra timmar varannan vecka, under förhållanden som antagligen är i en för dottern främmande miljö. Besökslägenhet som soc ordnar på stan tex.

Att under de förhållanden få träffa en främmande farbror som är hålögd, sliten, mår dåligt och kan brista ut i gråt kan nog vara riktigt otäckt för en liten människa. Jag säger inte att det ÄR så, men det låter som en ganska trovärdig förklaring.

Jag hoppas att någon tar dotterns oro på allvar så att hon och Daddy kan få hjälp med att få besöken att bli trevliga och något att se fram emot. Om nu Daddy öht kan se sin del i det hela och ta emot hjälp. Mer troligt skulle vara att han vägrar, hänger ut personen som föreslagit det grundligt på nätet med namn, bild, telefonnummer och länkar till barnens bloggar och sedan spikar upp sig själv på korset och bölar att hela världen är emot honom, han är så orättvist behandlad, kränker FNs mänskliga rättigheter, nazistfeminister, soc, regeringen, femenesterna blablabla...

Vi får alltså förutsätta att du umgås med mamman eftersom du vet hur flickan är hemma hos henne mellan umgängena? Eller var det inte så du menade?

Det är sannerligen en märklig slutsats att det skulle vara något hos Daddy som gör henne motsträvig och trilsk. Det kan vara så men det är inte någon ens sannolik hypotes. Eftersom hon knappt träffat honom så har han ju inte haft möjlighet att göra denna påverkan.

Däremot har hon träffat en rad andra människor - om man nu vill bygga en hypotes utifrån antagandet att ett barns handlingar är linjärt kopplade till gärningar hos omgivande personer.

Om vi nu ock beaktar Dotterns reaktion inför utsikten att träffa barnpsykologen, må vi beakta att Barnpsykologen skulle kunna vara ett svin av den grövsta sort som står att uppbringa, att hon har läskig röntgenblick och ställer kränkande frågor.

Eller så är hon någorlunda neutral och Dottern uppvisar denna reaktion inför en neutral person när hon skall lämna sin mor för några timmar. Det är det kursiverade som är värt att beakta och som jag syftade på med ovanstående hänvisning till Anknytningsbeteenden. I anknytningstermer uppvisar Dottern gentemot modern ett synnerligen oroande anknytningsmönster. Rent patologisk.

Intet av detta finns omvittnat angående kontakten med Daddy. Dotterns kontakt med Daddy är givetsvis - av kronologisk nödvändighet - inte lika djup som den hade varit om de hade fått setts oftare (t ex i enlighet med dom) men kontakten synes vara av normal karaktär, dvs utan de patologiserande inslag som synes finnas mellan Mor-Dotter.

Stopp här nu.
Varför i hela havet skulle jag vilja att mamman är elak?
Ge dig!
Jag är tämeligen säker på att utredarna har åsikten att det är mamman som påverkar barnet negativt kring umgängena med flickans pappa.

Jag köper inte en sekund att flickan ser sin pappa som en främmande farbror, inte en chans.
Hon VET att det är sin pappa hon träffar.
Däremot håller jag med om att det inte är bra för henne att träffa sin pappa i en främmande miljö, helt onaturligt för deras fortsatta far och dotter relation.
Men att det skulle göra henne rädd för sin pappa, nej det tror jag inte alls.

Nej, jag köper inte heller på att det skulle ligga på daddy, nu när flickan visar sådan rädsla.
Andra stycket du skriver har enligt mig en avgörande roll och de personerna ingår i hennes sociala liv och de personerna oavsett om det är mamma, mormor, skola eller andra.

Ang det kursiverade som syftar på Anknytningsbeteende Typ C är det inte svårt att förstå varför flickan blir så orolig/hysterisk (som jag i detta läge ser som en rekation från själen över allt det hon utsätts för) när hon skall lämna sin mamma för några timmar.
Jag ställer mig frågan om det enbart är det som har med hennes pappa att göra eller om det är så stort sett hela tiden.
Där tror jag att det finns ett avgörande svar på vad det är som händer och varför.

Därför att du hela tiden antyder det eller leder samtalet dit.
Jag är tämligen säker på att utredarna försöker ta reda på hur man ska hantera situationen, inte att mamman påverkar barnet negativt, för då skulle åtgärderna i det här skedet sannolikt se helt annorlunda ut.

Frågan är också varför det måste sökas skuld hela tiden, varför ska det här barnet vara så mycket starkare och klokare än andra barn i samma ålder, i synnerhet med tanke på den press hon utsätts för?

När gäller din kommentar i andra inlägget om att hon VET att Daddy är pappa, så måste jag fråga dej om du verkligen inte förstår skillnaden på att förnuftsmässigt få något sagt till sej och därigenom ha den kunskapen och känslomässig trygghet i något?
Tror du på fullt allvar att den kontakt dom har haft och under dom förutsättningar som varit att det varit en god bas för att upprätthålla känlsomässig trygghet i den kunskapen.
Det kanske är det man lösningsriktat ska titta på istället för att söka skuld hela tiden. Fast det är klart, det beror ju på vilket mål det är man har, är det ett tryggt barn eller att vinna en strid.