Daddys, Slutstriden har börjat....

Det tar lång tid att försöka få reda på hur man ska bedöma den här mannens trovärdighet. Han skriver mängder av text som inte är lättläst. Jag har bildat mig en uppfattning. Rätt uppfattat. Det har jag gjort genom att med hänsyn till att det är endast hans egna versioner som förmedlas. Följande inlägg där han själv värderar den polisanmälan om sexuella övergrepp som gjordes ger lite mer kunskap om hans syn på denna:

http://daddys.blogg.se/2009/october/nu-kan-dom-atala-mig.html#comment

HusvagnSvensson missar ingenting alls.
Det är exakt så det går till.
När det passar (dvs om fallet inte följer en förutfattad förhoppning om hur världen är beskaffad) så kan myndigheter uppvisa en rent otrolig passivitet, ett undanglidande mumbojumbo som kan få en östtysk partitjänsteman att framstå som ett under av effektivitet.

Vad som möjligen bidrar till HusvagnSvenssons förvånade ton, är sannolikt den normala tilltro som MedelSvensson (inklusive mig själv en gång i tiden) sätter till akribin i handläggningen hos svenska sociala myndigheter. I dessa ärenden gäller inte det antagandet - ett antagande som har sin grund i att svenska myndigheter på det stora hela (i andra ärenden) tvärtom oftast är noggranna och sakliga.

micro113 förnekar sig inte i sina argument. Men den gången bekänns färg ordentligt. Och samtidigt får vi exempel på hur förvridet man i Sverige tillåts tänka idag när det gäller mor-barn, utan att myndigheter sätter ned foten.
micro113 hävdar att man kan sätta sig över myndighetsbeslut, när man själv känner för det.
Det är naturligtvis en fullständigt bisarr uppfattning av vad det innebär att leva i en rättsstat. micro133 deklararerar att det är en person som alltså, i åtminstone vissa fall, anser sig stå över lagen. Vidare menar micro att bara man hänvisar till "barnens bästa" e dy så har man carte blanche att ignorera lagen fullständigt och att helt förbise beslut av de myndigheter som har till uppgift att tillse att lagen äger kraft i medborgarnas vardag.

Denna uppfattning - och det är detta som är det helt centrala - delar micro133 inte bara med många kvinnosakkvinnor och åtskilliga anarkister med allsköns agendor. Åsikten delas också av flera handläggande tjänstemän på svenska socialbyråer -om ärendet blott innehåller påståenden om "barnens bästa". Myndighetsutövare som i både ord och handling söker diskvalificera andra myndighetsbeslut, ibland inkluderat sina egna, genom att resonera som micro133 och inta en överslätande attityd gentemot en lagvidrigt handlande vuxen. Jag anar mig till att i vart HusvagnSvensson inser vilka implikationer ett sådant förverkligande av myndighetsuppdraget får för rättssäkerheten.

Högsta domstolen har (NJA 1993 s. 128 )också kommenterat ett fall som är nära nog identiskt med micro133:s exempel. Det rörde sig om en kvinna som påstod att en man var incestuös. HD skriver att hon verkligen trodde att det var så. Men påpekar att det i sig inte räcker för att ställa sig över domstolsbeslut (alltså nödvärn).

NJA 1993 s. 128
I det citerade fallet dömdes den incestövertygade kvinnan för brottet Egenmäktighet med barn. Det är ett lagrum som i princip aldrig leder till åtal. Dels för att det skall finnas en del särskilda skäl för att åtala vid domstol och dels för att åklagarens instruktion och praxis är sådan att man i princip inte skall föra dessa ärenden till åtal. Detta förhållande är naturligtvis välkänt och utgör den legalpraktiska grunden till det som kallas för en "vårdnadsklassiker", vilket har innebörden: "Ta barnen och stick". Man blir aldrig åtalad för det, det läggs en aldrig till last i något sammanhang.

Jag kanske bör tillägga att denna rättstillämpning dock har en tydlig könsaspekt.

Det var faktiskt just det blogg inlägget som helt fick mig att revidera min initiala uppfattning i fallet Daddys, och närmare börja granska ärendet.

Tyvärr har det hittills inte varit till Daddys fördel - trots att det material och de tolkningar som finns att tillgå är de som Daddy själv väljer att visa fram, ackompanjerade med vilken tolkning och vilka glasögon man skall använda när man läser dessa.

Jag har därför blivit alltmer övertygad i min ståndpunkt att jag tänker inte fördöma mammans agerande förrän jag vet hela bakgrunden till det. En förälders första och sista plikt är barnet, oavsett en rättslig instans utslag - tror mamman att hon far illa, så agerar mamman rätt.

Rådmannen ger ju också mamman visst stöd - enligt Joakim själv.

Snälla du, till skillnad från dig så har jag faktiskt läst de texter som denna tråd diskuterar. Du behöver inte länka till den.

Och jag noterar att du uppfattat frågan som att det gäller att bedöma personen Daddy. De flesta här är nog eniga om att det inte är huvudsaken.

Jag noterar också att du ger dig på att försöka bedöma Daddys person och fäller omdömen om honom. Samtidigt säger du att det inte är säkert att han har rätt i sakfrågan eftersom vi inte kan finna mer dokument till stöd för vår bedömning. Alltså, du vill lämna sakfrågan oavgjord tills vidare, men ger dig i akt med att hänvisning till samma dokumentation fälla omdömen om Daddys person.

Det är mycket märkligt resonerat, ty det enda vi kan säga något enda litet om, är just den sakfråga dokumentationen handlar om. Och vi kan säga ytterst lite om Daddy. I alla fall med någon kontrollerbar tillförlitlighet. Att du känner det ena eller andra må vara hänt, men även om den känslan växer till en 100%-ig övertygelse om det ena eller andra så har den övertygelsen (eller dess styrka) i sig ett bevisvärde på exakt noll.

Det är mest på svenska socialbyråer som den egna känslan tillåts spela en avgörande roll vid beslutsfattande och som sakligt redovisad argumentation kommer i andra hand.

Så mycket plats för ren rappakalja.

Du kanske skall läsa vad jag skrev till Husvagn en gång till - jag påtalar just att det råder ett läge av rättsosäkerhet i de utredningarna. Men det valde du att med dina feministjagar glasögon blunda för förstås.

Dessutom talade jag om förälderns plikt gentemot sitt barn - inte nödvändigtvis moderns, även om det i detta fall handlar om en mor.

Förälders plikt gentemot sina barn är att skydda barnen, oavsett vad myndighetsbesluten säger - helt korrekt - och det finns en stor mängd FÄDER där ute som gör just det genom att neka umgänge mellan mor och barn, likväl som det finns det omvända.

Ditt övriga orerande visar bara på vilken nivå du befinner dig.

Det är nog rätt många överlag som kan luta åt en sådan inställning. Tänk dig ett helt annat fall; du har barn, och en dag när du surfar runt på Flashback, upptäcker du att någon har hängt ut en dömd pedofil, och denna pedofil visar sig vara din närmsta granne. Eftersom uthängaren har bidragit med domstolsprotokoll, vet du säkert att denna pedofil är dömd för övergrepp mot barn, men också att pedofilen redan har suttit av straffet. Rent juridiskt ska han numera betraktas som vilken oskyldig som helst efter avtjänat straff. Men jag tror inte för ett ögonblick att du skulle slå dig till ro med den tanken och utgå från att dina barn är fullständigt trygga.

Det vi diskuterar här, är liknande på en del sätt. Visst, vi har ingen dom i det här fallet. Men vi har ändå dokument som kan få en del att misstänka sådant. Det är uppenbart att dokumenten inte räcker till för att döma någon. Men är det verkligen konstigt att en förälder kan gå med en gnagande oro för att det kanske faktiskt händer något fel?

Vad trevligt att du diskuterar så sakligt, hörru.
Ni kfk:are vet hur man förgyller ett diskussionsforum.

Vad är en kfk:are?

Förgyller diskussionen - det är väl du som ger mig epitet och klistrar in mig i fack som jag inte lierat mig med?

Det är väl du som uppenbart saknar läsförståelse och tolkar in det du vill läsa i texter - istället för att läsa det som står?

Menar du att h*n gör som du gör med dina meningsmotståndare?

Och du tycker det är fel?

Jaha.

Personligen tycker jag skillnaden mellan är att h*n åtminstone följer dokumentationen som finns, och tar in det h*n läser - du kanske skulle prova det.

Jag har inget att svara för jag kan inte se några frågor i ditt ordbajsande. Länken fanns inte där för din skull. Den fanns där för att det finns fler som är intresserade av Daddys tolkning av de misstänkta sexuella övergreppen.

Olämpliga föräldrar blir motarbetade av lagen. Ibland orättvist anklagade. Daddy gör inte dessa någon tjänst genom sitt agerande. Det förekommer också rättvist anklagade olämpliga föräldrar.

Vad får dig att tro att det inte är huvudsaken att göra en bedömning av om Daddy är person att lita på eller ej? Det anser jag är relevant om jag ska ta ställning till om han blivit motarbetad av hela samhället. Det bestämmer inte du om jag ska eller inte.

Detta citat:


Tillsammans med att mamman och barnet fått skyddad identitet säger det en hel del om Daddys vinklade framställning av hans vårdnadstvist. Eller menar Daddy att också den skyddade identiteten var bedömd utifrån falska angivelser och extremfeminister?

http://www.skatteverket.se/omskatteverket/press/pressmeddelanden/lokala/2008/2008/alltvanligaremedskyddadidentitet.5.3a7aab801183dd6 bfd3800013978.html?posid=1&sv.search.query.allword s=skyddad%20identitet

Jag hittade Joakims förklaring till de skyddade uppgifterna - och tro det eller ej, det blev lite mer än ett trappsteg ner på förtroendeskalan.
Ju mer man läser, desto mer vill man ha mammans sida i den här saken.

Han hade knackat på hennes dörr - det räckte.