Skvaller om Cissi Wallin

Jag håller med om att tryckfrihet är viktigt men uppfattar ändå domen som problematisk. Det handlade inte om CWs bok utan om kvinnors (bara kvinnors?) rätt i allmänhet. CW vet att hon har gjort fel, så hon avleder uppmärksamheten till att det handlar om annat än henne och hennes verk.

Det är inte så CW och hennes supportrar resonerar när män frias i sexbrottsrättegångar. Förundersökningen mot FV las ner för att det inte ens fanns tillräckligt stöd för ett åtal. Det borde göra honom mer oskyldig än om det tagits till rättegång. Men boken och CWs supportrar förutsätter hans skuld. Det föreligger inget brott från FVs sida, alltså är boken en lögn.

Jag undrar om man verkligen är så fri i USA. Jag tänker på alla böcker som innehåller någon form av disclaimer. Steinbecks dokumentära Travels with Charlie t ex. När han gör klart att allt inte är sant, utan att peka ut vad som är sant och vad som är "konstnärlig frihet", så kan det vara ett sätt att skydda sig mot kritik mot personer som känner igen sig i boken, eller kanske ett sätt att skydda dem. Den nya zeeländska författaren Janet Frame skrev om sina skrämmande upplevelser på mentalsjukhus tills hon i sista stund räddades från en inbokad lobotomi, men har en disclaimer att "inget av detta är sant" vilket förmodligen är en lögn.

Författare över hela världen garderar sig genom att i skönlitterära verk av mer eller mindre dokumentär form ta med disclaimers, de säger till sina läsare, kanske med glimten i ögat, "tro inte på allt du läser i den här boken". CW skiter i det, hon framställer sin fiktiva eller semi-fiktiva berättelse som sann, och får drösvis med supportrar som tror den är ärlig, samvetsgrann och sanningsenlig. För att hon inte gör som är brukligt i fiktionaliserade biografier, hon bryr sig inte om någon disclaimer. En nyckelroman ger sig i alla fall inte ut för att vara sann.

Det är ju Jennys verk från början till slut. Utan hennes draghjälp hade CWs anklagelser bara blivit en blip i metoobruset. Det var Jenny som upphöjde instagramskvaller till "researched" artikel i SvD där hon skrapat ihop 11 anonyma kvinnor utöver CW med overifierade berättelser om mindre önskvärt beteende av FV.

Kvaliteten på artikeln låg långt under Matilda Gustavssons artikel om "Kulturprofilen" månaden efter. Det går inte jämföra Jenny med Matilda. Jenny är knappast pålitlig som journalist, utan vrider och vränger för att återigen i triumf outa FV för en kommentar för 20 år sedan, när det finns så mycket intressantare saker hon hade kunnat fokusera på, som den suspekta terapin med de "förträngda minnena". Det skulle amerikanarna ha gillat! Hon fokuserar inte på det väsentliga, utan skyr fallets kärna. Hon förstärker lögnen.

Det är sådana oärliga reportrar tryckfriheten värnar. Jag tror folk är rädda gå i polemik med dem eftersom de också kan få sina liv förstörda av henne och hennes gelikar. Lite larvigt förresten prata om polemik när det bara rör sig om hån, hat och bedrägeri från deras sida. Att argumentera med dem vore som att förhandla med terrorister. Tryckfrihetsterrorister.

Hoppas verkligen inte Avpixlat och dylika vettiga publikationer står upp för Virtanen. Karln är feminist, vänstervidrig och PK. Dessutom begår han sexuella övergrepp mot kvinnor, vilket konstigt nog är helt i linje med ideologin såpass att de verkar gå hand i hand manligt kön, de åsikterna och benägenheten för övergrepp.

Jag avskyr naturligtvis Cissi med, men inte lika mycket och är väldigt glad och rentav tacksam att hon kämpade för sin sak mot honom. Hade inte velat skaka hennes hand och säga bra kämpat rent ut, men ge henne kanske en diskret lätt huvudrörelse i hennes riktning som förmedlar det.

Jag vet att det är spekulation. Det är därför jag frågar er alla hur ni spekulerar!

Det kan tilläggas att även om uttrycket ”jury nullification” kommer från USA så är det inte unikt för amerikansk rätt. Fenomenet kan uppstå så fort du har en jury. Till exempel kan vi ta Tyskland. För hundra år, tisdagen den 15 mars 1921, sköt armeniern Soghomon Tehlirian ihjäl turken Talaat Pascha på öppen gata i Berlin. Vid rättegången bestred inte försvarsadvokaterna att Tehlirian dödat Pascha. Istället valde de att betona Paschas roll i folkmordet på Armenierna. På den tiden använde Tyskland jury för brottmål, och juryn valde i slutändan att fria Tehlirian.

Att Sveriges förtalslagstiftning är felaktig, det finns det många som tycker. Du kan ta den här tråden som exempel. Många säger öppet att de skulle föredra en situation där, så länge det du säger är sant, så ska du aldrig kunna åka dit för förtal. Det är knappast otänkbart att det finns folk i tryckfrihetsjuryn som ser det likadant. Lek med tanken att de dessutom anser att Wallin talade sanning. Då skulle de vilja fria henne även om de anser det bevisat att hon begått ett brott enligt Riksdagens bestämmelser, eftersom de inte anser att hon gjort något fel.

Så tillbaka till min ursprungliga fråga: hur sannolikt tror ni att det är att de resonerade på det sättet? Hur troligt är det att de istället friade för att de ansåg att det inte var bevisat att hon begått förtal?

Många feminister hatar män och gör vad som helst för att orsaka dem skada.

Jag tycker det är en svår fråga, om hur människor jag inte känner resonerar, men jag ska göra ett försök. Men det är min subjektiva slutsats där jag utgår från den information jag har, och hur jag skulle resonera.

De vi vet är att juryn bestod av äldre och är nämndemän. De har levt ett tag, och varit med om en del, och blir inte upphetsade över en bok som är självbiografisk. Jag tror inte att de köper den slags böcker, och läser den aktuella boken, om det inte vore för uppdraget att sitta i en jury och ta ställning till om boken utgör förtal.

De är också nämndemän som förstår olika juridiska frågeställningar. De har suttit i en tingsrätt med högar av bevis och hört vad parter och deras vittnen har påstått, och de är med när rådmän vägleder i bevisvärdering. Min slutsats är att juryn består inte av okunniga eller dumma personer, som inte kan något om det juridiska läget i det feministiska konungariket.

Om de är karlar kan det vara så enkelt att de tröttnat på fruntimmer som Mari Heideborg och deras härjande i rättsväsendet.

Jag tror också det politiska läget med ett krig i Europa, där vår säkerhet har aktualiserats har påverkat juryn. Där varje människa tänker på värdet av yttrandefrihet och demokrati under ett krig där Putin stänger ner all media, och hotar den som yttrar något regimen inte gillar, med 15 år i ett fängelse.

Så du menar att det är fel av honom att försvara sig? På vilket sätt har han gett sig på Cissi? Är man oskyldigt anklagad måste man ju få försvara sig.

På vilket sätt har FV ärekränkt CW?

Menar du att CW skulle vara ett brottsoffer? Det finns det ingen grund för. Hon är inget brottsoffer och hela ditt resonemang tycks bygga på den villfarelsen. Hon är en skådespelare som när hon inte längre fick någon roll iklädde sig rollen av fiktivt brottsoffer och förblir in character ad infinitum.

Vad sjutton menar du FV ska be om ursäkt för? För att ha blivit indragen i hennes fiktiva rollspel? För att utan samtycke ha tilldelats rollen av grov förövare i hennes pjäs?


Så du menar att en journalist och författare helt ska tystna om han utsätts för offentliga anklagelser? Andra är av motsatt åsikt, att det är bättre att bemöta anklagelserna. Han fick dock rådet att ligga lågt när det stormade som värst eftersom metoo var som en tsunami, en ohygglig förödande naturkraft. Och det gjorde han väl? Flydde till och med landet med familj på inrådan av polisen på grund av den hotbild som piskats upp mot honom av Cissi och Jenny m fl.


Synd vi inte har större transparens. Om CW ger ut boken i USA blir det kanske åtal där. Då får vi se. Tror du hon vågar ge ut boken utomlands? Efter Jennys artikel i NYT finns kanske ett intresse från amerikanska förlag att översätta och ge ut den där.

Jag tror de struntade i sanningshalten och såg det som ett slag för feminismen att låta kvinnor berätta utan hänsyn till sanningsinnehåll. En man hade dömts hårdare.

Hade vi inte haft regeln att i första hand utreda försvarbarthet så hade hela fokus legat på sanningshalten. Det hade varit långt mer intressant, och förmodligen involverat den icke legitimerade terapeuten och hennes icke godkända terapiform som ovetenskapligt beskrev CWs psykiska problem som orsakade av ett förträngt trauma. Dessutom hade alla inkonsistenser kunnat dras upp, hur boken motsäger vad hon sa i polisförhöret, t ex.

Det kanske inte hade varit nödvändigt med bokbål, men borde man inte kunna kräva att en bok som blandar fakta med fiktion inte ger sig ut för att vara helt dokumentär? Borde man inte kunna kräva, eller rekommendera, en disclaimer, något som är kutym i böcker av fiktiv eller semifiktiv art. Hon borde fås att erkänna att boken är lögn, sen kan den kanske få spridas vind för våg som hennes fantasi om hur hon blev våldtagen av en mäktig mediaman.

(Varför fantiserar kvinnor om sånt, egentligen?)

Så allt jag föreslår är egentligen en slags innehållsdeklaration. Köper jag ett paket kex på ICA krävs att det finns uppgifter om ingredienser (i storleksordning, det som finns mest av först), energiinnehåll, salthalt, allergener extra tydligt markerade osv. Borde inte böcker ha något liknande? Typ "Boken består mestadels av verklighet men även en hel del fiktion och har kryddats med extra grovt förtal av icke namngiven men lätt identifierar person". Då blir i alla fall ingen lurad.

CW är precis som Anna Odell. Odell låtsades vara psyksjuk och blev intagen på klinik, det betraktades som ett konstverk. CW låtsas vara våldtäktsoffer och gör åtalbar litteratur av det. Vad är skillnaden egentligen? I båda fallen involveras samhället, St Görans sjukhus som tog hand om AO i tron att hon behövde akut hjälp, och sen alla reaktioner när bluffen avslöjades. I CWs fall polis, domstol, media och naiva instagramföljare. För så gör man tydligen i Sverige när man vill lyfta fram något i allmänhetens ljus: Man bluffar.

Böcker har väl inget särskilt utgivningsbevis som gör att JK granskar detta? Det borde väl vara vanlig polisutredning som den utpekade får åberopa?

JK är ensam åklagare i tryckfrihetsmål. En bok är tryckt och då handlar det om tryckfrihet.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är Virtanen själv som i allra största utsträckning upprätthåller det "piss" han lever i, genom att idogt hålla liv i denna historien med upprepade anklagelser om förtal mot Wallin.

Så länge media skriver om affären och hans namn nämns i samband med detta, kommer hans "piss" att bestå.

Nu återstår då överklagandena av den ursprungliga förtalsdomen, i Svea Hovrätt. Om denna saken därefter får bero, kanske Virtanen kan börja leva ett någorlunda normalt liv igen om något år eller två.

Hade han låtit saken bero efter tingsrättsdomen kanske han hade levt ett någorlunda normalt liv redan idag.

En annan sak att fundera över i ljuset av artikelns empati för Virtanens pissiga liv, är hur pissigt livet tedde sig för Wallin efter att ha blivit drogad och våldtagen.

Vad gäller överklagandet till Svea Hovrätt så har jag svårt att se annat än att även de kommer fälla Wallin, det blir väl mest en fråga om storleken på skadeståndet. Det ska bli intressant att se hur domstolen tänker där. Virtanen ska ju knappast få ett större skadestånd idag för att han själv har hållit liv i saken med egen bok och upprepade överklaganden och däremd orsakat sig själv mer piss än vad som hade blivit om det stannat vid det förtal som ledde fram till tingsrättsdomen.

Det finns en artikel från 20 december 2010 där CW säger att hon blivit våldtagen av en mediaman. Datumet är intressant eftersom det var när #prataomdet var som hetast:

Johanna Koljonen inledde en twitterbaserad diskussion den 14 december 2010 med avstamp i sin erfarenhet och som ett sätt att ge stöd till de anmälande kvinnorna och sprida egna erfarenheter av sexuella ofredanden eller andra grövre sexuella övergrepp.[6] Flera personer deltog i diskussionen och många hade liknande erfarenheter. Bland annat deltog Sofia Mirjamsdotter och hon skapade hashtagen #prataomdet den 16 december.[7] Hashtaggen fylldes snabbt med ännu mer berättelser, inte minst sedan Koljonen den 18 december publicerade en krönika om sina upplevelser från första tweetet i Dagens Nyheter och hur överraskad hon blev över den stora mängden vittnesmål och att diskussionen fortfarande fanns på twitter.[6] Det följdes av fler än femton olika krönikor på temat, publicerade i medier som Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, SVT, TV4 och flera lokala medier de efterföljande dagarna, alla med en anslutande faktaruta som hänvisade till Koljonen och #prataomdet.[2]

Klart CW ville vara med med en historia, sanningshalt av underordnad betydelse. Hon kan knappast betraktas som en pålitlig berättare.

Det verkar ha varit innan terapin som ska ha ägt rum 2011, men hon skriver i artikeln att hon först "förträngt" det som hände. En bekväm förklaring till varför hon inte sagt något tidigare kanske. Artikeln är uppdaterad 2018 så det är oklart hur den såg ut ursprungligen.

För fyra år sedan blev jag våldtagen av en medieman. Han utlovade efterfest men det hela slutade med att han drogade och sedan förgrep sig på mig.

Jag har fragmentariska minnen av det som hände. Bland annat minns jag att jag vaknade till av att han kravlat upp mot mitt ansikte och försökte trycka in sin kuk i min mun medan han väste "sug då, sug!". Sedan föll jag tillbaka in i dimman.

Jag anmälde aldrig, trots att det både fanns skador, bevis i form av sms och vittnesmål från mina närstående.

Jaså, vilka skador och bevis då?

Jag var nämligen en av alla de som först förnekar det som verkligen hänt. Det är något obehagligt och sårigt som känns inuti, men man trycker bort det. Man vill inte inse. Man vill inte vara den som blivit våldtagen. Men sen kom insikten, och med den även rädslorna.

[...]

Men så hände något. Över ett år senare träffade jag en av mina nu närmaste vänner. Det visade sig snabbt att även hon råkat ut för medieprofilen. Han hade tafsat på och sextrakasserat henne. Ilskan sköljde över mig. Och jag vågade ta sista klivet in i insiktsfullheten.

https://nyheter24.se/nyheter/inrikes...allin-valdtakt

Hon skriver för publik, för att bli läst, för att mjölka #prataomdet liksom senare #metoo. I ljuset av andra källor verkar berättelsen hela tiden formbar. Det är först efter att någon annan visar sig ha råkat ut för honom som hon också "inser" sig ha varit med om det. Som en pastisch av andras berättelser.

Hon använder helt klart terminologin för förtryckta minnen och förtryckta trauman, det som terapeuten året efter vittnade om för polisen. Så jag tycker inte ovanstående berättelse stöder att ett övergrepp verkligen ägt rum, snare tvärtom att det är en ren efterhandskonstruktion som fås att framstå som ett förträngt minne.

Efter #prataomdet pratar hon om det, efter #metoo hänger hon ut honom med namn. Hon hakar på trender, men är det verkligen något mer? Hade hon gett ett ärligare, trovärdigare, mer konsistent intryck hade man kanske hade kunnat tro henne, men det finns för mycket som är vagt, luddigt och motsägelsefullt. Hennes kompis Jenny verkar inte heller särskilt genuin. De tycks inte värdera sanning och ärlighet särskilt högt, utan är mer som ett par skojare. Förträngda minnen... tro't den som vill.