SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Vare sig goy eller goyim finns med i SAOL, SO eller SAOB. Det beror på att de inte ingår i allmänspråket och saknar därför ett etablerat böjningsmönster. Det används i väldigt specifika sammanhang och är då ett direkt inlån för singular och plural var för sig.

[quote=MaxQuiet|94914552]

Jag skulle säga att de främsta användarna av de orden i Sverige är personer med nationalsocialistiska böjningar.

Och helst ska det väl stavas goj på svenska.

Kan någon förklara varför det felaktiga tränger ut det rätta. Det är ju inte klokt.

Vart är du? säger de flesta numera. Varför, när det heter var är du?

Det kommer att vara mellan tio till femton grader imorgon. Mellan tio och femton.

O.s.v.

VARFÖR väljer man - mellan det rättta och det felaktiga - alltmer det felaktiga alternativet?

I just det fallet beror det på att de nationer, eller den nation, som använder "vart" både för plats och mål har varit inflytelserik över Stockholm/Mälardalen. Personer som är ängsliga och vill uttrycka en mäktig grupptillhörighet har då föredragit "vart". Det uttryckssättet har sen vunnit spridning genom skolan, Svenska Kyrkan och Public Service-media, vilka ju är starkt centraliserade och normerar mot Centralsverige.

I Sydsverige används tvärtom "var" både för plats och mål. Att bruka "var" för plats men "vart" för mål har blivit valet för dem som vill ena den avlånga spillran av stormakten..

Underliggande är förmodligen också de skillda preferenserna mellan slavoniska språk där talarna föredrar konsonanter, och germanska språk vars talare gillar vokaler och tenderar att föredra "varåt" framför "vart" eller "varsch".

Kanske skulle det pga den allmänna förslappningen helt enkelt vara lättare att säga vartärdu eller varteru där man alltså drar ihop orden. Man knyter ihop det hela med t:et.

Lättare än Var är du? där man måste pausa mellan varje ord och uttala dem var för sig.

Blandningen av frågeord och prepositioner som indikerar plats respektive riktning är inte ett unikt svenskt fenomen utan sker i väldigt många språk som jag känner till. Om något så är det lite unikt att vi fortfarande har bevarat distinktionen även om den är på väg bort!

Svaret på den frågan är väl som svaret på de flesta frågor om språkförändring: rent kognitivt och undermedvetet så uppfattas ingen större skillnad på "var" och "vart" - det är ju ytterst sällan som det uppstår missförstånd för att man blandar ihop dem. För den som dock vet att det finns en skillnad mellan "var" och "vart", men måste tänka på vad den ska använda när den pratar för att välja rätt, så blir ju detta en onödig kognitiv ansträngning och därav kommunikationsförsvårare (för en själv). Lättast är alltså att bara säga den som "känns" rätt, vilket för många också blir grammatiskt fel.

Gällande din andra fråga så handlar det bara om att prepositioner är helt åt helvete i alla språk och kan betyda typ vad som helst, vilket ofta är ett problem för de som försöker lära sig svenska. Varför säger man att man sitter på bussen men i bilen? Varför går man på toaletten (när man inte är ovanpå den?) men till dörren? Då är det inte helt galet att man använder ordet till för att indikera utrymme mellan två punkter, även om det är "inkorrekt".

Jag är skeptisk till din apologetiska inställning till språkfel som även präglar många språkexperter numera.

Du hävdar att om man måste tänka på vad man ska använda när man pratar för att välja rätt, så blir ju detta en onödig kognitiv ansträngning och därav kommunikationsförsvårare (för en själv). Jösses vilken defaitism mot förslappningen.

Beträffande var och vart kan man notera att folk inte bara säger vart är du, utan också var ska du åka?. Varskaruåka? Man undrar om det är chemtrails som har mjukat upp hjärnan på folk.

”Vart är den drömda ön
där människan är hel?”
— Tomas Tranströmer

”Vart är du nu
när snön faller över staden?”
— Bruno K. Öijer

”Vart är hemmet
för den som lämnat allt?”
— Karin Boye

Det låter ju inte klokt!

Det heter Mellan hägg och syrén. Mellan hägg till syrén? Idiotiskt.

Stoppa förspråkförslappningen!

Det är nog inte lättare att säga varteru än vareru, så detta är nog inte en del av förklaringen.

Du gör mig förbryllad. Har jag fel? Ja delvis verkar det som eftersom det ju är övertygande det du påpekar.

Jag var dum som drog in vartedu och varedu. Min förklaring byggde på att folk säger antingen var är du eller vart är du och att de väljer vart för att t:et binder ihop var och är som blir var - t -är du. Men vilket jag också tog upp är att folk faktiskt säger antingen vartedu eller varedu och det är ju likvärdigt ur bekvämlighetssynpunkt.

Så jag ger mig.

Det finns ju olika typer av förslappning. Det finns förslappning i användandet av talapparaten, som innebär att man anpassar uttalet för minsta möjliga ansträngning av muskulaturen, och så finns det förslappning av de små grå cellerna, för att tala med Hercule Poirot, som innebär största möjliga förenkling av grammatiken. Det är jobbigt att tänka, och det är jobbigt att handla, kort sagt.

Sydsvenskan skriver i dag: ”Med digitala verktyg och lite (mycket) tur kan du bli en världsartist utan varken en trogen publik eller ett stort skivbolag i ryggen.”

En mening man omedelbart stakar sig på, till den grad att man gärna låter den flyga runt i cybervärlden som avskräckande exempel. Efter ”utan” har man inte varken eftersom det blir en negation för mycket. Intressant exempel ändå i sin språkliga lomhördhet; för 25 år sedan skulle ingen ha fått för sig att skriva så. I så fall hade en korrekturläsare ryckt ut med sitt Tipp-Ex. Vi ser allt oftare konstruktioner i medier som snubblar på sig själva och bryter mot såväl praxis som logik och språkkonventioner som i generationer har fäst tankar vid ord på ett självklart sätt. Nu rubbas precisionen, bultarna rostar och lossnar från skrovets plåtar och i springorna sipprar vatten in som försåtligt grumlar förståelsen mellan språkets avnämare. Den som vill förvilla och sprida blå dunster torde ha framtiden för sig. Olustigt.