SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Adjektivet "retrograd" används i svenska (jag hörde det senast härom dagen), men blir osäker på hur det skulle funka som adverb.

OM man använder det som adverb stavas det inte med -dt, den stavningen övergav vi vid stavningsreformen 1906.

Det är en operationsterm, som säger något om riktningen när de går in i en anatomisk struktur.

Ja, jag tyckte också att det lät konstigt. För svåruttalat. Hur tror du att formen blir då? Bara "retrograt"?

EDIT: det kanske räcker med att skriva att de går in "åt andra hållet" (jag har redan beskrivit hur de går in åt det första hållet s.a.s..

Tror jag sett folk säga att något har en retrograd riktning eller rörelse. Retrograd ingång? Det blir lite konstigt med ett "retrogratt snitt", men det är väl samma problem som med rädda barn eller kåta lejon i singular...

Ja, tack, vi glömmer adverbet av detta ord.

Googlade runt på ordet lite och hittade frasen "[...] rör sig i retrograd", vilket man ändå får klassa som ett sättsadverbial - det är alltså inte ett adverb i ordklassmening, men om man ska använda ordet retrograd som ett adverb så tycker jag i varje fall att "i retrograd" inte låter helt dumt.

Kanske kan man till och med säga att något rör sig "retrogrativt"? Det låter inte så illa för mina öron.

Jag känner också igen det. Astrologifolk brukar gilla att prata om vilka planeter som är "i retrograd".

Svenskan har dock ett specifikt problem med att låna in främmande pluraländelser i och med att vi markerar bestämd form med en ändelse, som måste vara kompatibel med pluraländelsen för att kunna existera.

Måste och måste, lite hårda ord kan jag tycka - språk är ju alltid anpassningsbara och ändrar sig efter nya problem som uppstår.

Personligen har jag stött på (och tycker inte heller det låter helt fel) att folk säger "en banjo - två banjos - de två banjosen" eller "en mango - två mangos - de två mangosen", och när det inte fungerar så har ju svenskar sin allomfattande "s+ar+na" för engelska låneord (muffinsarna, flamingosarna, banjosarna, avokadosarna). Visst låter ingenting kanske helt naturligt, men de är fullt grammatiskt korrekta och har används ett bra tag i svenskan vid det här laget.

Jag kan även upplysa om att många andra språk har just "utländska" böjningssystem, när de stöter på ljud och grammatiska koncept som inte finns i deras språk. Exempelvis har Kinesiskan lånat in en passiv verbform från ryskan, som har sitt ursprung i översättning av rysk litteratur till kinesiska; detta gör inte konceptet ogrammatiskt, utan är helt enkelt ett tillskott. På samma sätt bör plural -s i svenskan inte ses som inkorrekt, utan snarare som en pluralform för ord vars fonologi inte passar i det historiska ljudsystemet och de pluraländelser som är skapta efter det.

Just. Jo, låter HELT fel! Jaha, så nu funkar den kortare formen inte? Eller?
Informativt: vad gör norskan? (Lessen, klockan är mycket och jag orkar inte googla.)

funkar och funkar, det beror lite på vem man frågar. Språkreglerna som svenskan har är anpassade efter svensk fonotax (reglerna för vilka ljud som kan komma efter/före varandra) och morfologi (böjningar och ändelser), så i samband med alla dessa låneord så finns det inte riktigt några regler för vad som funkar, det är lite upp till oss, och min gissning är att olika generationer har olika strategier. Om du tycker att något låter helt galet så kan man alltid undvika det, jag försökte mest ge en översikt av de språkstrategier som finns och som har någon slags acceptans i svenska samhället.

Jag kom för övrigt på att jag säkert har sagt "en banjo, två banjor, de två banjorna" några gånger och det funkar ju faktiskt fint, så en sån ändelse kan man ju använda, om man verkligen vill undvika plural -s.

Kom att tänka på ett lånord som härstammar från hebreiskan.

Goy (singular): En icke-judisk person, hedning.
Goyim (plural): Icke-judar, folk.


Pluraländelsen är ”im” både på engelska och svenska.

Vore naturligare om ändelsen hade varit ”s”, eller ”er” på svenska.

[quote=Nisse Gandhi|94910998]
Goyim på både engelska och svenska kunde lika gärna skrivas גוים därför att det själva ordet inrtoducerades i specifiskt tal och används oftast av begränsade kretsar, särskilt bekanta med antingen hebreiskan eller jiddisch.