Citat:
Ursprungligen postat av DenLede
Suckar när jag hör ateisternas löjliga argument.
Lite svårt att avgöra vilka som känns vara de värsta - du kanske kan lista dessa! När någon gör vassa utspel som ovanstående, har man anledning att räkna med en serie logiska motargument, som visar den skärpa som debattören tycker sig sakna hos andra. Nedan kommer några:
Citat:
Det är ju fortfarande märkligt att vi finns här och och nu, i en till synes, tom rymd. Där "endast" energier byter plats.
I denna underlig oas finns just vi, i en "köttslig" kropp. Som ser upp mot himlen och undrar:
Varför existerar jag?
Att det sedan finns sk. ateister som hävdar att dom "vet" att det inte finns någon mening med det hela känns ju bara konstigt. Sådana som menar att allt som inte är bevisat inte kan finnas?
Vi vet inte varför vi finns här. Eller hur?
I vad mån det låg tankeskärpa i frågeställningarna eller någon tendens till fortsatt resonemang i luften som eventuellt kunde tyda på en positiv lösning, dvs. rörande existensen av en skapare, är en öppen fråga. Existentiella frågor, liknande meningen med livet, är inte nya. Inte heller ger osäkerheten i dessa minsta anledning att förutsätta, som närmast självklart, med tanken på en alltid existerande skapare.
Just kravet på en intelligent "konstruktör" för allt som skapas på jorden (av innovatörer och konstruktörer etc.) brukar av de troende anges som grundläggande för tanken på det nödvändiga i existensen av en intelligent allsmäktig skapare. Det omöjliga problemet med skapelsen av skaparen, löses "galant" genom den "lugnande" självklarheten att skaparen måste ha funnits i evig tid - dvs. aldrig behövt skapas.
Den troende fastnar därigenom i
ett logiskt dilemma som oerhört långt överstiger bristen som tillmäts den icke-troende (uppfattningen att det logiskt sett svårligen kan finnas en universums skapare). Den troendes dilemma är att, samtidigt med att inte (vilja) acceptera den successiva utvecklingen under evolutionens* gång (från de minsta beståndsdelarna på molekylärnivå - DNA/RNA etc.) till alltmer komplexa celler och kombinationer av sådana till organ och avancerade livsformer, hävda existensen av det mest komplexa av allt, en skapare som själv aldrig behövt skapas. Filosofer har genom historiens gång, trots djupsinniga reflektioner, förr eller senare alltid stupat på oändlighetstanken.
Den mänskliga hjärnan har redan svårt med att ens greppa tanken på existensen av en oformlig energi/massa, rymd, tid i oändlig eller ändlig form. Hur detta komplex då skulle kunna greppas, om det dessutom innefattade existensen av ett mot normal stegvis utveckling stridande väsen, är svårt att inse. Särskilt som den troende, med en lättvindig klackspark, påstår detta i tiden vara oändlig existerande.
Intressant är att den troende, som en utväg i bevisfrågan, ser en hög grad av sannolikhet för en sådan skapare, eftersom ingen icke-troende kunnat framlägga bevis mot dess existens. Bevisläget är från den troendes sida dock synnerligen prekärt, eftersom det ännu inte kunnat framläggas andra belägg än ren tro - det klassiska cirkelresonemanget - jag tror för att jag och andra tror (miljardtals troende människor kan ju inte ha fel).
*Troende, som säger sig acceptera evolutionen som bas för utvecklingen av flora och fauna på jorden, "hoppas" fortfarande att tron på ett översinnligt väsen skall kunna vidmakthållas, genom att hålla fast vid att den första cellen, uppbyggd av DNA/RNA-molekylerna, inte kan förklaras på annat sätt än via en skapare. Redan dessa molekyler är så komplicerade att det krävs en intelligent konstruktör för tillkomsten. 
Den betydligt lägre sannolikheten för den oändligt mycket mer komplexa skaparen "som alltid funnits" tas då ingen hänsyn till.