Vilken bok läser du just nu?

Började idag på The Reality Dysfunction av Peter F. Hamilton. Så nu har jag drygt 1200 sidor av rymdopera framför mig, är lite förväntansfull.

Just nu är det Lars Keplers "Eldvittnet" som har äran att få ligga på nattduksbordet. Finns inget bättre än en riktigt bearbetad kriminalroman full av gåtor och intelligenta mord.
Är ett riktigt fan av hans böcker. Detta är den tredje boken. Har också läst Hypnotisören och Paganinikontraktet. Båda två lika bra!

Påbörjade Kallocain av Karin Boye igår kväll, skall fortsätta om en stund. Den verkar bra, men något svår att komma in i av någon outgrundlig anledning, kanske för att den är så annorlunda i jämförelse med mycket annan svensk litteratur, eller vad tror och säger ni? Jag minns att jag försökt läsa den tidigare och gett upp, men då var jag också betydligt yngre och dummare.

Efter Kallocain väntar Knut Hamsuns Pan, som jag köpte i dag. På beskrivningen låter den riktigt intressant och då tänker jag i synnerhet på att den behandlar människans förhållande till naturen, ett ämne som ligger mig och de flesta andra nordbor varmt om hjärtat. Jag har tidigare läst Svält och Markens gröda av samma författare och de trollband mig verkligen, så jag har höga förväntningar.


Trevligt att höra! Jag håller med, Yukio Mishima är helt enkelt bäst. Jag läste nyligen Demaskering och Sjömannen som föll i onåd hos havet och båda var fantastiska, dock inte fullt lika bra som Den gyllene paviljongens tempel enligt mig. Den gyllene paviljongens tempel är perfekt på alla sätt - estetiskt, språkligt, atmosfäriskt, handlingsmässigt, ja, allt! Två till japanska författare som du måste kolla upp är Yasunari Kawabata och Kenzaburo Oe, av den förra rekommenderas Snöns rike, av den senare Tid för fotboll och M/T och berättelsen om skogens under.

Tänk att ha en sådan morfar!

Själv läser jag Rüdiger Safranskis Nietzsche : tankarnas biografi.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Kallocain är skriven med en aning byråkratisk och styltig stil. Vilket enligt mig förhöjer känslan av en dyster värld utan fria tankar och idéer där liv och levnadsglädje kvävs långsamt till evig tystnad. Att Leo, berättaren och huvudpersonen, är en typ som av allmänheten idag skulle se som mycket osympatisk och kall och beräknad och indoktrinerad. Han känns som ett hopplöst fall, en dogmatisk kokosnöt som med sitt raljerande om Världsstaten verkar nästintill oseriös och man undrar om han driver med en.

Men ändå är det Leo Kall, kemisten som skapade sanningsserumet kallocain, som upplever den dystopiska världen med sina öron, med sina ögon och med sina tankar. Det är han som berättar med sina ord, sin rytm, sin röst och sin stil. Och även fast det är han som ger oss en inblick i denna värld finner vi honom inte ett dugg sympatisk - hans antagonist, Rissen, däremot - som Leo föraktar - är någon vi kan relatera till och känna en gnutta mänsklighet och värme ifrån, vilket visar att även i mörka tider på deprimerande platser finns det hopp för mänskligheten.

För mig tog det ett tag att vänja mig vid språket och till en början var jag av åsikten att Karin Boye skrev färglöst och utan karaktär eller själ. Ju längre jag kom in i boken ångrade jag mig mer över min alldeles för tidiga dom över Boyes stil - oavsett om hon medvetet skrev på det viset för att skapa stämning och gå in i rollen som Leo Kall, kemist i Kemistaden nr 4, eller om hon bara hade det språket normalt så passar det in på bokens tema och ämne. Kallocain är och kommet förhoppningsvis vara en Sveriges litteraturhistorias klassiker och svenska språkets genom tidernas främsta dystopiska verk!

Jag har inte läst något annat av henne så därför kan jag inte heller jämföra språket i Kallocain med någon av hennes andra texter.

En bra bok är det i alla fall, och det var väl det jag ville säga Ha en trevlig läsning.

Jag har precis läst ut "Sankta psyko" av Johan Theorin.

Den var ganska trög i starten men blev intressantare ju längre in i boken man kom. Det var dock inte förrän mot slutet man satt som klistrad vid boken och plockade upp den igen bara minuter efter att man lagt undan boken.

Den är dock inte så äcklig, obehaglig eller störd som titeln antyder. Och som sagt blev den bara spännande framemot slutet.
För övrigt var den lättläst, bra skriven och en trevlig omväxling med tanke på att de flesta böcker ofta är väldigt intensiva i sin handling med dramatiska vändningar. Sankta psyko hade ett lugnt tempo.

Det är kanske inte en bok man läser om och om igen, men den är klart godkänd för att hamna i bokhyllan. Den får 6/10 av mig. (5 var min första tanke men den får ett extra poäng för att Theorin så smidigt lyckades få så skilda världar som ett mentalsjukhus och ett dagis att höra samman).

Just nu så läser jag El Choco : svensken i Bolivias mest ökända fängelse skriven av Markus Lutteman. En riktigt bra och gripande bok. Fick den i brevlådan idag och har redan läst halva boken.

Svensk maffia Fortsättningen. Bra och intressant än så länge.

Necronomicon

Läser Strindbergs stjärna av Jan Wallentin. Har kommit ca halvvägs och den ligger på topp tre sämsta böcker någonsin, tveksamt om jag kommer orka läsa ut den trots att den är såpass lättläst som den är. Han försöker vara en svensk Dan Brown men misslyckas med att fånga läsaren, detta trots att jag brukar vara riktigt road av ingredienserna som finns i boken(mystik, konspirationer, nazister mm).

Vad tycker du om den hittills? Har den i bokhyllan men inte kommit till den ännu.