Vilken bok läser du just nu?

"Under julinätterna ropar inte längre vaktlarna och kornknarrarna, näktergalarna sjunger inte mera i buskarna, det doftar inte av blommor, men stäppen är alltjämt vacker och full av liv. Knappt går solen ned och jorden svepes i mörker, förrän dagens svårmod är glömt, allt är förlåtet och stäppen andas lätt med vidgat bröst. Gräset ser inte i mörkret att det är gammalt och vissnat, och kanske är det därför som det går ett muntert ungdomligt sus igenom det, som man inte hör på dagen. Det hörs ett rassel, ett visslande och tassande, en mängd röster, stäppens basar, tenorer och sopraner - allt smälter samman till ett oavlåtligt monotont sorl, som väcker ljuva minnen och vemodiga tankar. Det enformiga prasslet är sövande liksom en vaggvisa: man sitter där och åker och känner att man somnar, men då höres plötsligt ett häftigt oroligt skrik från någon halvvaken fågel, eller också kommer det ett obestämt läte, som liknar en människoröst, ett förvånat: Va? och så återvänder dåsigheten och ögonlocken faller ihop. Eller också kör man förbi en klyfta, där det finns buskar, och man hör hur en fågel, som steppborna kallar spljuk ropar till någon: splju, splju, och en annan skrattar eller brister ut i hysterisk gråt, det är ugglan. Gud allena vet vem de skriker åt och vem som lyssnar till dem på denna vida slätt, men deras rop gömmer så mycken sorg och klagan... Det doftar hö, torrt gräs och försenade blommor, och denna doft är stark, sötaktig och ljuv."

"Så far man en timme eller två... Man möter en högtidlig gammal gravhög eller en stengumma, som ställts upp Gud vet när och av vem, ljudlöst flyger en nattfågel fram över marken. Och så småningom drar man sig till minnes stäppens legender, berättelser som resande gett till bästa, den gamla barnjungfruns sagor, som hon hade haft med sig från hemmet på stäppen, allt som man själv hunnit se och uppleva i sin själ. Och i insekternas prassel, i de misstänkta figurerna och gravhögarna, i den blå himlen, i månskenet, i nattfågeln flykt, i allt detta som man ser och hör börjar man ana skönhetens triumf, ungdom, krafternas blomning och en lidelsefull levnadslust. Ens själ blir ett med den sköna, karga hembygden och man grips av lust att flyga över stäppen tillsammans med nattfågeln. Och i denna skönhetens triumf, i lyckans övermått förnimmes ett drag av svårmod, det är som om stäppen visste med sig att den är ensam, att dess rikedom och hänförelse skall förgås, obeaktad av världen, onyttig för alla, besjungen av ingen. Genom stäppens glättiga sorl hör man dess vemodiga, hopplösa maningsrop: finns det ingen, som vill besjunga mig!"

"Alla tittade långt bort och letade med ögonen efter räven, men de upptäckte ingenting. Endast Vasia såg något med sina små grumliga ögon och var utom sig av förtjusning. Jegorusjka kom längre fram underfund med att Vasias syn var osedvanligt skarp. Han såg så väl, att för honom var den bruna öde stäppen alltid full av liv och rörelse. Bara han kastade en blick i fjärran såg han en rävhona, en hare, en trapp eller något annat djur, som håller sig på avstånd från människorna. Det är inte svårt att få se en springande hare eller en flygande trapp - det kan vem som helst, som åker över stäppen - men det är inte allom givet att få se levande djur i deras vardagsliv, då de inte springer, inte gömmer sig undan och inte oroligt blickar åt höger och vänster. Men Vasia såg rävar som lekte, harar som satt och tvättade tassarna, trappar, som putsade vingarna, och mycket, mycket mera. Tack vare denna skarpa syn levde Vasia inte bara i den värld, som alla andra såg, han ägde också sin egen värld, som var otillgänglig för andra och troligen mycket intressant, ty när han såg långt bort och log sitt hänförda leende, var det svårt att inte avundas honom."

” — Nåå, vem kommer först bort till starren? sade han.
Jegorusjka var matt av hetta och sömnighet men rusade i alla fall efter honom. Deniska var redan omkring tjugo år, han hade tjänst som kusk och stod i begrepp att gifta sig, men han var fortfarande en barnunge. Han tyckte om att släppa upp drakar, jaga fjärilar, spela kula, leka tafatt och blandade sig alltid i barnens lekar och tvister. Det behövdes bara att husbondfolket sov eller gick hemifrån för att han skulle sysselsätta sig med att hoppa på ett ben eller kasta sten. Varje vuxen människa, som såg den uppriktige förtjusning, med vilken han gjorde odygd tillsammans med småpojkar, kunde knappast låta bli att utbrista: ”En sådan konstig prick!”. Men barnen fann ingenting besynnerligt i att den långe drasuten till kusk trängde in på deras område. Han må gärna leka, bara han inte slåss, tänkte de.”