Citat:
Ursprungligen postat av krokodil
Jämfört med F-35C.
F-35C behöver precis som F-35B ungefär 150m för start och landning.
Fördelen med F-35C är då överlägsen förmåga att leverera last över avstånd,
mindre komplexitet och därmed underhållsbehov och risk för haverier,
samt överlägset operationstempo.
Detta blir ett särskilt stort problem om man ska blanda F-35B och F-35C på samma fartyg,
vilket kommer att ske om USMC för F-35B.
När dessa då ska samgrupperas med F-35C på hangarfartyg,
så innebär det att man riskerar att stympa F-35C ner till F-35B:s nivå
(då man måste gå närmare målet för att kunna verka med F-35B)
samtidigt som det blir ytterst komplicerat och långsamt att blanda CATOBAR
och STOVL-kärror f.f.a. vid landningsskedet.
En möjlighet är då att man kommer att använda F-35C offensivt tillsammans med Super Bug,
medan F-35B tvingas användas enbart till den defensiva jaktrollen,
vilket de då inte är utvecklade för och absolut inte
det som USMC vill använda dem till.
Mycket tyder dock på att F-35B kommer att läggas ner
(p.g.a. undermåliga egenskaper och hög kostnad)
och att USMC får klara sig med Super Bug och/eller F-35C.
Redan som det är så har ju Storbritannien valt bort F-35B för F-35C
och med den kostnadsspiral som vi sett med F-35 och de problem som man haft med f.f.a. F-35B,
samt de stora ekonomiska problem som Spanien och Italien har
så är då risken att det bara är USMC som vill ha F-35B,
samtidigt som US Navy inte vill ha F-35B ombord på sina fartyg.
Vare sig på hangarfartygen eftersom F-35B minskar dessas stridsvärde
och inte på amfibiefartygen heller eftersom F-35B där ställer till med stora problem
med ombyggnationer (t.ex. förstärkta och vätskekylda landningsplattor)
och dyrare underhåll på fartygen.
Och med V-22:ans låga kapacitet sett till dess storlek,
så behöver USMC plocka bort spetsnosflygplan från amfibiefartygen
för att ens komma i närheten av transportkapacitet som de vill ha.