Citat:
Ursprungligen postat av Lasermannen2009
Uppfyllde, hur uppfyller man lagen?
I SIN bergspredikan gav Jesus uttryck åt sin varma kärlek till Guds skrivna ord och sin djupa respekt för det. Han sade: ”Tänk inte att jag har kommit för att omintetgöra lagen eller profeterna [dvs. de hebreiska skrifterna som en helhet]. Jag har inte kommit för att omintetgöra utan för att uppfylla.” — Matt. 5:17.
Både i ord och i gärning visade sig Jesus vara annorlunda än de judiska religiösa ledarna i hans dagar. Han talade om en tid då man inte längre skulle tillbedja Gud i templet i Jerusalem. (Joh. 4:21) Han liknade sin lära vid ”nytt vin” som ”gamla vinsäckar” inte kunde hålla stånd emot. (Luk. 5:37) Jesus lade sig också till bords med ”uppbördsmän och syndare” och utförde underverk genom att bota sjuka på sabbatsdagen. (Mark. 2:13—17; 3:1—5) Med ett sådant handlingssätt bröt han inte mot någon lag som Gud hade gett; men däremot handlade han stick i stäv mot judiska traditioner som ansågs vara viktigare än de hebreiska skrifterna. Eftersom Jesus hölls för att vara en överträdare av Guds lag, hade fariséerna och herodianerna konspirerat för att söka döda honom, redan innan han höll sin välkända bergspredikan. — Mark. 3:6.
Men Guds Son försäkrade sina åhörare att han inte hade kommit ”för att omintetgöra” lagen. Jesus överträdde inte buden och befallningarna i lagen, och inte förklarade han heller att någon del av den inte skulle vara bindande för israeliterna. I*stället kom Jesus ”för att uppfylla” denna av Gud stiftade lag. Som en syndfri människa höll han lagen fullkomligt, ”ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle”. (Fil. 2:8; Hebr. 4:15; 1*Petr. 2:22) Hans offerdöd uppfyllde också profetiska förebilder som framställdes genom lagens anordning med djuroffer. — Dan. 9:26,*27; Hebr. 10:1—9.
Jesus uppfyllde inte bara lagens bokstav utan också anden bakom denna lag. Medan lagen förbjöd syndiga handlingar, gick Jesus till rätta med de attityder som driver fram sådana handlingar. Mord och äktenskapsbrott utgjorde till exempel överträdelser av Guds lag; men Jesus påvisade att fortsatt vrede mot någon och ett oavvänt betraktande av en kvinna, med begär efter henne, är sinnesinställningar som leder till sådana överträdelser. (Matt. 5:21,*22, 27,*28; Jak. 1:13—15) Att Jesus frivilligt gav ut sitt mänskliga liv till gagn och nytta för hela mänskligheten var dessutom ett överlägset vittnesbörd från hans sida om kärlek, som bibeln kallar ”lagens uppfyllelse”. — Rom. 13:8—10; jämför Johannes 15:13.
Därpå sade Jesus i sin bergspredikan: ”Jag säger er nämligen i sanning att förr skulle himmel och jord försvinna än att den minsta bokstav eller en liten del av en bokstav på något sätt skulle försvinna från lagen och inte allt skulle ske.” — Matt. 5:18.
Av The Kingdom Interlinear Translation (Rikets mellanradiga översättning) framgår det att Jesus här använde ordet ”amen”, som betyder ”sannerligen”, ”må så ske”. Som Guds smorde Son, den utlovade Messias, kunde han verkligen försäkra att de uttalanden han gjorde var sannfärdiga. — Jämför 2*Korintierna 1:20; Uppenbarelseboken 3:14.
Uppfyllelsen av Guds lag skulle nå ända ner till den ”minsta bokstav eller en [enda] liten del av en bokstav”. I*det hebreiska alfabet man då hade var jod (י) den minsta bokstaven. Vissa hebreiska bokstäver hade ett litet streck, en accent eller ”prick”. De skriftlärda och fariséerna ansåg inte bara orden och bokstäverna i Guds lag vara högst betydelsefulla, utan också varje sådant streck eller sådan ”minsta ... del”. I*en rabbinsk legend heter det att Gud sade: ”Salomo och tusen sådana som han skall försvinna, men inte en prick av dig (Torah [Pentateuken]) skall jag låta utplånas.”
Så avlägsen var möjligheten till någon som helst utebliven uppfyllelse av den allra minsta detalj i Guds lag att ”förr skulle himmel och jord försvinna”. Detta var liktydigt med att säga ”aldrig”, eftersom Skriften antyder att de bokstavliga himlarna och den bokstavliga jorden skall bestå i evighet. — Ps. 78:69; 119:90.
Jesus gav ytterligare eftertryck åt sin höga aktning för Guds lag, då han sade: ”Därför, vemhelst som bryter mot ett enda av de minsta av dessa bud och lär människorna i enlighet med det, han skall kallas ’minst’ i förhållande till himmelriket. Vad den beträffar som gör efter dem och lär andra dem, denne skall kallas ’stor’ i förhållande till himmelriket.” — Matt. 5:19.
En person kunde ”bryta” mot ett av buden genom att avsiktligt inte följa det. Eller också kunde han göra vad som ansågs vara ännu värre, nämligen lära andra judar, som var lagen underställda, att några av dess bud inte var bindande. Medan lagförbundet ägde gällande kraft, var det ett uttryck för Guds vilja med avseende på dem som var Guds folk. Överträdelse av buden eller undervisning om ting i strid med de bud, som några kan ha ansett vara till och med de ”minsta” i fråga om betydelse, räknades som avfall från Gud. — Jämför Jakob 2:10,*11.
Lagen hade blivit given för att leda israeliterna till Messias, som skulle vara den främste styresmannen i Guds rike. (Gal. 3:24; Jes. 11:1—5; Dan. 7:13,*14) När det gällde frågan om att få komma in i Guds rike, skulle den människa som bröt mot Guds bud ”kallas ’minst’”. Hon skulle inte alls komma in i det riket. — Matt. 21:43; Luk. 13:28.
Däremot skulle den som efter bästa förmåga sökte leva efter den mosaiska lagen ”kallas ’stor’ i förhållande till himmelriket”. Människor av det slaget skulle ta emot Jesus som Messias och skulle senare kallas att med honom få del i Rikets styrelse. (Luk. 22:28—30; Rom. 8:16,*17) Det har sitt intresse att Skrifterna omtalar kungliga personer som ”stora”. — Ords. 25:6; Luk. 1:32.
Därpå gjorde Jesus ett uttalande som kan ha gjort hans åhörare ytterst häpna: ”Jag säger er att om er rättfärdighet inte överflödar mer än de skriftlärdas och fariséernas, skall ni alls inte komma in i himmelriket.” — Matt. 5:20.
De ”skriftlärda” på Jesu tid var människor som var särskilt väl förtrogna med lagen. Några av dem kan ha tillhört sadducéerna, men många skriftlärda tillhörde fariséernas ”sekt”, och de krav som dessa ställde, när det gällde ceremoniell renhet, att betala tionde och fullgöra andra religiösa plikter, gick mycket längre än den mosaiska lagen krävde. — Apg. 15:5.
Dessa religiösa ledare hade en trångsynt, formell uppfattning om hur man kunde uppnå rättfärdighet. De ansåg att rättfärdighet uteslutande härrörde från gärningar som bokstavligen överensstämde med lagens bokstav. Enligt judisk tradition kunde en person, varje gång han iakttog ett bud, räkna detta som en ”förtjänst”. Varje överträdelse ansågs medföra en ”skuld”. Ett överskott av förtjänster gällde för att göra en människa ”rättfärdig”, medan ett överflöd av skulder gällde för att göra henne ”ond”.
Men en sådan formell uppfattning motsvarade inte alls Guds norm för vad som är rätt. (Rom. 10:2,*3) Ringa uppmärksamhet gavs åt att utveckla sådana egenskaper som kärlek, rättvisa, ödmjukhet, omtanke och trohet. Ändå betraktar Gud sådana egenskaper som viktigare än ett bokstavligt iakttagande av formella regler och bud. (5*Mos. 6:5; 3*Mos. 19:18; Mik. 6:8) På goda grunder utbrast Jesus: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare, eftersom ni ger tiondelen av myntan och dillen och kumminen men inte har brytt er om de viktigare tingen i lagen, nämligen rättvisan och barmhärtigheten och troheten.” — Matt. 23:23; jämför Lukas 11:42.
Om kristen rättfärdighet måste det med fullt fog kunna sägas att den ”överflödar mer än de skriftlärdas och fariséernas”. Enligt Jesus måste alla som vill vara sanna tillbedjare av Gud ”tillbedja Fadern med ande och sanning”. (Joh. 4:23,*24) Deras tillbedjan får inte inskränka sig till formella handlingar av utvärtes fromhet i överensstämmelse med en samling lagar, utan den måste ske ”med ande”, och drivkraften måste vara hjärtan uppfyllda av tro och kärlek. — Matt. 22:37—40; Gal. 2:16.
Det är klart Jesus redan visste att Judas i sitt hjärta var en sk avfälling.....men Han umgicks med honom ändå. Varför skulle det vara uteslutet för Jesus att sluta umgås med Honom? 
Så där faller det hela för mig då jag tror att profeterandet har upphört!
