Alltså, hela grejen är väl att det gudomliga som antyds är alldeles för stort för en människa att greppa, det går inte ens att föreställa sig en Gud. Ett sådant väsen går inte ens att beskriva utan att tillskriva det mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, för att få ner honom/henne/den på jorden, vilket tar udden av det gudomliga och gör det vardagligt. Enligt min erfarenhet efter att ha vuxit upp bland JV och hoppat av som artonåring är det mycket få i församlingen som verkligen Tror på Gud, de flesta tror bara på gud som någon sorts handtag att hålla fast i när livet stormar för mycket. Eller som en säck att dra över huvudet när man konfronteras med de stora svåra frågorna om existens och mening. Och sen rabblas det skriftställen för att dämpa ljudet av reson och logik, som att hålla för händerna och sjunga när någon kommer med dåliga nyheter. Oh well. 
