Stora tråden om särskrivning

Kanske inte uttalade ideologiska mål som i "höj skatterna" eller "avskaffa filmcensuren", utan jag tänkte mer på den stora bilden. Jag menar, man försöker ju smutskasta den traditionella undervisningen genom att kalla den för "katederundervisning" när det är den där konfigurationen där alla skolbänkar står i små grupper som borde ha ett eget namn. Intressant nog så har jag inte sett en endaste föreläsningssal på högskolan som inte är arrangerad i något annat än just "katedermodellen"... Kan det vara för att studenterna där faktiskt oftast vill lära sig något, snarare än att få någon slags bekräftelse?

Tanken att pedagogik och ideologi skulle kunna vara separerade från varandra är naiv. Den konventionella pedagogiska definitionen på "inlärning" är "ett varaktigt förändrat beteende". Naturligtvis påverkar ideologin i vilken riktning man vill varaktigt förändra beteendet.

Det man vill uppnå är ju hur som helst rättstavning. Om jag har gett intrycket att jag tror pedagogik och ideologi är helt separabla från varandra har jag uttryckt mig för slarvigt eller korthugget. Vad jag menade var ungefär följande: Fanns det en väl fungerande metod att lära barn sammansatta ord före denna bindestrecksmetod och övergav man denna väl fungerande metod inte främst för att man kommit på en som man trodde effektivare metod att lära barnen stava rätt utan för att man börjat anse att det var viktigare att de redan från början lärde sig förstå den bakomliggande principen?

Det brukar framgå av sammanhanget.

Väntar bara på att den här dyker upp snart, "Jag behöver hjälp med att hitta en svart mäklare"

Äpplen och päron för om du har läst Zarembas senaste artikelserie så vet du att en av sakerna som gör svenska språket svårt att lära sig är att det går att skriva väldigt långa meningar utan några skiljetecken för en svensk skulle kunna högläsa denna mening utan några som helst problem då denne vet instinktivt var man kan sätta in sina små andrum.

Visst går det, men det är oriktigt. Ett sådant resonemang skulle man kunna föra om i princip vilket språk som helst.

Men långt ifrån alltid. Engelska är förmodligen en av de språk där det är svårast att uttrycka sig precist.

Nja, skall vi tro Zaremba så klarar sig svenskt skrivspråk ganska bra utan skiljetecken. Jämför med thailändska där man har mellanslag
för att markera att man har nedtecknat en ny idé. Klurigt, va?

Sedan så kan man i likhet med tyskan göra utsökta sammansatta ord.

Varför skall man det? Och framförallt: hur skiljer sig svenska från andra språk? Att en modermålstalare med viss möda begriper huvuddelen av en text, även när skiljetecken har avlägsnats, är väl inget märkligt. Det gäller för en engelsman, en tysk eller en grek också. Det betyder inte att svenskt skrivspråk klarar sig "ganska bra" utan; det skulle bli mycket jobbigare att läsa.

Hur kan man försvara särskrivning? Vissa ord blir helt fel när man skriver isär dem. varm krovgubbe t.ex. Att språket förändras är verkligen inte ett godtagbart skäl för slappa människor som inte lär sig skriva ordentligt, utan de kan helt enkelt inte. Kul glass är också ett bra exempel på hur dessa analfabeter kan bli missförstådda.

Vi går till källan:

Det är oändligt mycket svårare i Stockholm än i London att få ett jobb eller ens bli tagen på allvar om man misshandlar språket. Säger du ”Varfår anvenda sevora outlendska årt ner dät finz inhemskt adekfat våkaboulär dispånibäl?” kommer folk att börja tala långsamt, undvika svårare glosor och i övrigt behandla dig som sinnesslö. Och de kommer inte att vilja ha dig på sin arbetsplats. Enligt våra antirasister beror det på att svenskar är mer rasistiska än andra. Det är inte så säkert. Men de är avgjort mer musikaliska än andra.

”Mät din snorre”, skriver lärarkandidaten på tavlan. Eleverna famlar efter linjalerna, de andra lärarna stirrar mållöst. Tills någon fattar. ”Det är ’mät ditt snöre’, hon menar.”

Ni skrattar rått, antar jag. Skratta på. Ni anar inte vilket helvete det kan vara för en vuxen arab eller polack att höra skillnad på långa och korta vokaler. Eller att memorera att det heter ”ett” snöre. Finns det någon regel?

Den som är uppvuxen med svenskan inser inte vilket märkvärdigt språk hon talar. Försök få en kines eller en fransman att upprepa ”luspudeln tjuter vid husknuten”. Till skillnad från de flesta tungomål är svenskan en porlande bäck där vokalerna tänjs ut över stenar och där orden stiger och sjunker till synes utan anledning men med en sådan precision att det går att skriva en mening över en hel boksida utan ett enda kommatecken eftersom läsaren själv placerar pauserna där de skall vara ty också när svensken läser innantill hör han i sitt inre andrummen mellan orden.

”Prosodi” kallas det, nästintill omöjlig att härma för den som inte vyssjats i det lätet. Därför låter i era öron svenska med rysk melodi mest gnällig, med arabisk påstridig och med polsk ilsken och enformig som Uppsalaslätten. Samt – låt oss erkänna – plågsam som falsksång. Jag vet. Efter en kvart med kraxande ungersk-svenska önskar jag bara att det skall ta slut.

Till råga på detta bär den oberäkneliga melodin på betydelser (”Han skjuter på bilen”, ”Kan jag lämna paraplyt här? Nej, ställ’et i stället i stället”), så tro inte att du vet vad du säger bara för att orden hamnat rätt. Och så det svåraste av allt, inversionen, en sällsynt egenhet, svenskans sista försvarslinje, omöjlig att forcera utan år av träning: ”Förstår du, Boris, subjektet placeras alltid efter predikatsverbet då satsen inleds med en annan satsdel än subjektet.” Hänger ni med? Ni behöver inte. Men Boris säger: ”Förra veckan jag förstod, jag trodde.