Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Intressant, där presenterade du ett konkret dokument. Har skummat det men inte kunnat hitta någon sida 27. På sidan 26 (i pdf-dokumentet) finns en intressant upplysning, nämligen att det kan ta mer än en halvtimme innan hjärtat på fången (som fått en 5000 mg-dos) slutar slå även om patienten egentligen är (hjärn)död p g a syrebrist. Det innebär att det bör fortsätta produceras urin en halvtimme efter döden (med hjärndödsbegreppet) med en dos som motsvarar 5000 mg, men det får jag väl återkomma till.

Något som verkar mer relaterat till det du pratar om är något man hittar på sid 21 i pdf-dokumentet (sid 951 i artikeln) är en tabell som visar att halten tiopental i blodet verkar sjunka påtagligt efter döden. I tabellen jämför man tiopental-halten kort efter döden och vid obduktionen några timmar senare. Den högsta andelen tiopental som var kvar vid obduktionen verkar ha varit 11/29 = 37,9 %. Snittet i tabellen ligger på 26,2 %.

Det här är märkligt med tanke på att Sikhander i inlägg #9055 hävdar att nedbrytningen av tiopentalet sker i levern, se https://www.flashback.org/sp28237539 . Om inget blod strömmar genom levern bör rimligen väldigt litet tiopental brytas ner. Uppgiften blir också märklig med tanke på angivna halveringstider för tiopental för levande personer där blodet fortfarande strömmar genom levern. Wikipediakällan http://en.wikipedia.org/wiki/Sodium_thiopental angav en halveringstid om 11,5-26 timmar. Källan http://www.drugbank.ca/drugs/DB00599 angav en halveringstid om 3-8 timmar. Halveringstiden för dessa källor blir alltså i snitt drygt 12 timmar. Obduktionerna skall dock ha genomförts 7-18 timmar efter avrättningarna, alltså ett snitt på 12,5 timmar efter döden.

Efter 12,5 tim finns alltså 26,2 % i snitt kvar hos döda personer medan halveringstiden för tiopental, alltså när 50 % skall finnas kvar, tydligen skall vara aningen kortare än 12,5 tim. Är det rimligt att nedbrytningen av tiopental går dubbelt så snabbt efter döden jämfört med en levande person?! Det är något lurt här.

Om vi däremot antar att inget tiopental brutits ned och det mätvärde från den döda babyn om 2000 mikrogram tiopental per gram blod som tidigare angivits i tråden stämmer så får vi dock intressanta siffror.

2000 mikrogram per gram blod innebär 0,2 % tiopental i blodet. Om flickan tillförts 500 mg (d v s 0,5 gram) tiopental ger detta en total blodmängd om 0,5/0,002 = 250 g i kroppen. Är det rimligt? En vuxen kvinna som väger ca 50 kg skall ha ca 4 liter blod i kroppen. En baby som väger 3,374 kg skall då, proportionellt sett, ha (3,374/50) * 4 = 0,27 liter blod i kroppen. 0,27 liter blod ger en vikt på blodet av samma storleksordning som de 250 grammen (alltså 0,25 kg). 1 liter blod väger ju ungefär 1 kg.

Kanske skulle man kunna få klarhet i frågan om vad som händer med tiopentalet genom att göra några försök på spädgrisar och mindre apor? (Får man tag i en mindre apa typ Pippi Långstrumps Herr Nilsson eller Nicke Nyfiken vet jag en sjuksköterska som definitivt skulle ställa upp och hålla fast apan när sprutan ges. Sedan skulle hon vilja sitta och gosa med apan medan den dör. En riktigt fin, känslomässig upplevelse för henne, med hennes mått mätt, antar jag.)


En reflektion till: Om man nu kan extrahera rättsligt godkända prover på äldre material så finns det nog en hel del läkare och annan sjukvårdspersonal som är nervösa nu. Har för mig att man brukar plocka vävnad från obducerade avlidna och sätta i någon slags biobanker. Kan man använda det materialet för att få fram diverse över- och underdoseringar öppnar sig onekligen möjligheter att bura in folk. Undrar om någon eventuellt berörd läkare postat inlägg i den här tråden?

Jag ber om ursäkt. Sid 21-22 skall det vara.

Vidare läser du ju texten som fan läser bibeln. Så här står det: "The primary disadvantage of this single-drug protocol is that, although the inmate will likely die within a few minutes, his death will not be immediately reflected on the ECG monitor." Dvs - döden inträffar nästan direkt ('några minuter') men kan inte tekniskt verifieras förrens senare.


Det finns inget lurt. Du visar bara att du inte läst och förstått de texter du gått igenom.

Halveringstid i medicinska sammanhang defineras som den tid det tar för koncentrationen i plasma (i det här fallet) att halveras. Jag kommer ta följande grovt förenklat. Titta på Dershwitzs kurvor igen. Är den tiden konstant efter injektion eller varierar den? Just det - den varierar kraftigt beroende på om man tittar omedelbart efter injektion eller senare. Ju senare du tittar ju längre blir halveringstiden. Drugbank anger den siffra som är mest relevant - dvs halveringstid i anslutning till att läkemedlet getts till patienten.

Det här speglar att den tidiga halveringstiden handlar om redistribution från mindre feta vävnader till feta vävnader emedan den senare halveringstiden asymptotiskt rör sig mot leverns nedbrytningshastighet (som är betydligt långsammare).


Beräkningarna du genomför är helt groteskt felaktiga. Se ovan. Det sker omedelbart en omfördelning till fett så också hos en död person. Dvs i din beräkning där du landar på 500mg antar du att flickan saknar kropp till 100% - dvs det är endast en flaska blod. Det bör för de flesta framgå att en sådan beräkning nästan helt saknar värde i den pågående processen.


Och där kom det obligatoriska sjukvårdshatet.

Jag tror att vi har gått igenom det här. Det finns ganska bra djurdata men begränsat med humandata (det är dock inga enkla formler). Det finns dock så vitt jag vet inga kadaverstudier så långt efter döden. Däremot är bilden banne mig entydig. Det uppmätta resultatet kräver antingen en kraftig kontamination från fett/kristallbildning eller en dos som är så pass orimlig att det endast blir teori.


Jag vet faktiskt inte vad du är ute efter. Vad den här tråden entydigt visar är 1) Rättsapparatens näst intill totala okunskap att utreda brottsmisstanke inom ramen för befintlig vård och 2) Hur pass svårt det är att i efterskott rekonstruera behandlingsförlopp (kräver minutiös provtagning från Rättsmedicin).

Om det är något som sjukvården räds är det 1) eftersom läkaren fortfarande är under utredning trots att det inte föreligger något brott (jag antar nu att det inte finns någon 'smoking gun' då rättegången borde ha hållts för länge sedan då).

För att följa Sikhanders spår. (Det är väldigt få avlidna som obduceras rättsmedicinskt efter sjukvård i ett normalt sjukdomsförlopp av typ palliativ vård.)

Det som många fler behöver oroa sig för:
1) Rättsaparatens i detta fall tydliga oförmåga att ta fram bevis för att ett brott begåtts inom rimlig tid. (Gäller alla som arbetar inom ett område där jurister och poliser inte är pålästa. Kan detta vara ett generellt problem att man vägrar att anlita extern expertis trots att det tidigt finns tecken på behovet?)
2) Claesons et als otydlighet kring vad de anser vara laglig smärtlindring i palliativ vård. Det slår vad jag förstår patienter hårt i nuläget. (Beror delvis på lagstiftaren?)

Jo, men jag är ju hyfsat säker på att det finns ytterligare bevisning om detta. Det verkar ju helt orimligt att ENBART RMV:s utredning skall räcka, ensam, hur sann den än är. Däremot spelar annan bevisning ingen roll om det kan väckas rimligt tvivel om att barnet verkligen dött av en tiopentalinjektion.

Alla säkerligen kloka, vettiga och pålästa i tråden får ursäkta, men hade det varit så självklart enkelt att motbevisa som gjorts gällande i tråden, så hade det ju varit nerlagt för länge sedan.

Låt mig lägga fram en annan version av det som pågår.

Rättsmedicin skall göra en bedömning enligt beprövad vetenskap (dvs enligt de riktlinjer som finns) och ger åklagare och polis en resultat. Detta resultat är 'sanning' för åklagaren. Det finns inget sätt för åklagaren att egentligen få resultaten prövade eller granskade. Detta är den modell som våra lagstiftare satt upp.

Rättsmedicin skriver ett tydligt utlåtande till åklagaren som säger att flickan har mördats. EB sätter således igång en utredning under ganska mycket pompa och ståt (vi kan endast spekulera varför hon valde att vara så pass publik och offensiv som hon var). Utredningen går dock i stå och snart förflyttas hon från utredningen. Claesson kommer in och börjar då sätta sig in i materialet.

Det som är tydligt nu är att den vetenskapliga materian är svår för icke-naturvetare att förstå och granska - och kritiken är närmast massiv mot slutsatserna i utlåtandet. Vidare börjar det bli en del prestige i ärendet. Claesson sitter i en rävsax. Mellan prestige och ett utlåtande han ej kan ifrågasätta på ett formellt sätt söker han efter vägar att ändå få utlåtandet prövat. I slutänden hamnar granskningen på Socialstyrelsens bord som då utnämnder en oberoende part för granskning (själv vill jag hävda att parten ej är oberoende nog givet att alla riktiga felsteg ligger på rättsmedicins bord och han känner Petra sedan tidigare - det är mycket olyckligt).

Det är där vi är. Claesson verkar vara en kompetent person som hamnat i en svår situation. Jag vill kritisera honom för hans saktfärdighet men i sak ligger i princip alla felen hos rättsmedicin.

Jag vill hävda att om läkaren blir dömd har ett justitiemord inträffat under förutsättning att fynd av 'smoking gun' karaktär inte presenteras. Du visar med din mening att du tror (eller vill tro) att dessa fynd finns. Givet tidsutdräkten kan jag inte se att sådana fynd existerar (borde ha varit i domstol sedan länge). Nej - givet var vi står tycker jag att det som står ovan (eller varianter därav) är betydligt mer sannolika.

Det får du givetvis tro, men jag tror inte riktigt detsamma. Givetvis väntar jag mig att det framkommer bevisning om själva den aktiva gärningen, men effekten av gärningen skall ju bevisas också.

Finns ingen kompletterande bevisning utöver förekomsten av tiopental vore det verkligen uppseendeväckande att hålla på så här. Men alldeles riktigt, det vill jag heller inte tro.

En följdfråga: Det verkar ju som om anrikningen av tiopental i fett stannar på en viss nivå vid kontinuerlig tillförsel. Om man tillför en stor dos tiopental till en sådan person, hur mycket tiopental har då fettet hos den personen förmåga att absorbera?

Berkeley-siffrorna avsåg ju fångar som sannolikt inte tidigare fått tiopental.

Du har ihärdigt återkommet till uppfattningen att åklagaren kommer att framföra bevisning som vi inte vet något om idag och som ska göra att hypotesen om att dödsorsaken var överdosering med tiopental plötsligt framstår i förklaringens ljus. Låt mig fråga dig, du som är jurist, hur det går till i svenskt rättsväsende. Att åklagare och försvarsadvokater i amerikanska TV-rättegångar excellerar i avslöjanden av typen Perry Mason som plötsligt vänder upp och ner på allt tidigare och elegant löser problemet är vi ju vana vid men jag har inte fått intrycket att det går till riktigt så i svenska rättssalar.

Åklagaren har ju i sin stämningsansökan lämnat uppgift om vilken bevisning han avser att åberopa. Han har då uppgett att han ska hålla förhör med narkosläkaren som tilltalad, målsägandeförhör med flickans mamma och pappa, vittnesförhör med fem anhöriga (farmor, farfar, mammans bror och två av pappans bröder). Han ska också hålla vittnesförhör med uskan som assisterade narkosläkaren under kvällen, den uska som gick på nattpasset en timme innan flickan dog, rättsläkaren, den rättsmedicinske assistenmten som tog proverna, den ansvarige läkaren JA och kemisten GT på rättskemiska (RMV/RK) och SoS tre vetenskapliga råd. Troligen kommer han väl även att vilja höra Mørland som expertvittne. Den skriftliga bevisningen utgörs av obduktionsutlåtandena, analysrapporterna från RMV/RK, yttranden från SoS (med bilagor) av vetenskapliga rådet LW-H och SoS beslut i tillsynsärendet jämte bilagorna 1 och 2.

Förhör har hållits med samtliga dessa personer som en del av förundersökningen och vi vet alltså vad de då ansåg sig ha sett och hört och vi vet också vilka bedömningar som SoS och dess experter gett uttryck för. Vi vet också att åklagaren begärt besked från RMV/RK om tiopentals läslighet och vi har sett svaret. Vi vet att förhör har hållits med två av de vittnen som försvaret åberopat, docenten Kai Knudsen och narkosläkarens (rätt motspänstige) chef Björn Larsson men vi vet inte resultatet av dessa förhör och inte heller av de kompletterande förhör som hållits med den rättsmedicinske assistenten.

Vi vet också att det under sommaren hölls ytterligare förhör med den personal som medverkade vid shuntrevisionen den 11 september och magnetkameraundersökningen den 18 men protokollen därifrån är fortfarande sekretessbelagda.

Om det nu ska vara så att det vid rättegången ska presenteras uppgifter som troliggör att flickan fått en mycket stor dos tiopental kort innan hon avled och att denna orsakats hennes död så måste rimligen sådana uppgifter komma från någon eller några av de personer som var närvarande under kvällen, dvs narkosläkaren, någon av uskorna eller de sju anhöriga. Övriga aktörer kan bara yttra sig om förhållanden efter ”fait á compli”.

Det finns ignenting i de förhör som hållits med de sju anhöriga eller uskorna som fyller det här förklaringsgapet och narkosläkaren kan vi ju utesluta. Hade det gjort det skulle ärendet varit avslutat för länge sedan. Så, det förutsätter alltså att någon eller några av de här personerna nu, två och ett halvt år efter händelsen, plötsligt ska säga sig ha sett eller hört något avgörande som de inte mindes när de förhördes sex månader efter händelsen.

I prof. Boldings lilla bok ”Går det att bevisa” finns apropå frågan om vittnes ”trovärdighet” ett intressant citat av vittnespsykologen prof Trankell. Bolding skriver så här: ”Är vittnet ”trovärdigt”, brukar man ibland fråga, men är det inte ett alltför enkelt sätt att ställa problemet? Är det inte riktigare att se problemet som ett spörsmål om vittnesutsagans ”uppkomstbetingelser”? Frågeställningen förefaller relevant i det hrä fallet bl.a. mht den långa tidsutdräkten.

Förre JK, Göran Lambertz, har vad jag förstår varit inne på liknande tankegångar. Enligt ett citat i en debattartikel i DN 14 januari av prof. em. Leijonhufvud har Lambertz i egenskap av referent i en nyligen avkunnad HD-dom i ett sexualbrottsmål (NJA 2009 s 447 I och II) framfört följande tankegång: ”Särskilt noggrannt bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade. Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas”. Även här finns relevanta paraleller till det aktuella fallet.

Vi vet att föräldrarna har uttryckt en starkt kritisk syn på ALB och mamman skrev på sin blogg redan den 12 juni 2008 så här: ”Allt detta tråkiga har tyvärr sin STORA grund i en läkarmiss som begicks i samband med att mina värkar startade. Och denna ansvariga läkare kommer att granskas och utredas då jag och tommy kommer att göra en lexmaria anmälan på henne. Jag vill att hon ska få lida för att hon inte gjorde de som skulle göras, och tack vare hennes stora misstag kämpar vår älskade dotter varje dag för sitt liv. Vilket hon hade sluppit om läkaren gjort rätt från början.” Då gällde det den förtida förlossningen och natriumkloridförväxlingen.

Den 18 September, två dagar innan flickan dog, skrev hon i anledning av uppgifter i Metro City ”… att en liten pojke på 6 månder har fått premanenta hjärnskador på grund av att en läkare och personal här på astrid lindgrens inte varit uppmärksamma på honom” så här: ”Man undrar, e de någon av [flickans] läkare????? Ni förstår säkert vår osäkerhet och rädsla med tanke på det som hänt innan och så.....Ja e livrädd att de ska göra ännu mer fel på henne, men då jä---- ska de få med [flickans] mamma att göra, då e de inga silkesvantar här inte”.

Den 4 februari noterade Solna tingsrätt att man varit i telefonkontakt med adv. P Althin ”… som åtar sig att senast den 18 februari 2010 ge in ev skadeståndsanspråk och uppgift om vilka bevis som målsägandena åberopar”. Althins svar är f.n. okänt.


Så, var/hur ser du att ”… det finns ytterligare bevisning” som ska visa sig vara ”avgörande”?
I vilken utsträckning är det tillåtet att i svensk domstol presentera bevisning som inte angetts i tidigare i uppgifterna till domstolen?
Är det inte meningen att den åtalade ska vet vad det är h*n har att försvara sig emot?

Jag vet att du är övertygad om åklagarmyndighetens integritet men det underliga i det här fallet är väl ändå att RMV inte har kunnat säkerställa sin del på över två år?

På motsvarande sätt kan man argumentera att hade det funnits bevisning för att läkaren injicerat tiopental hade hon varit fälld åtminstone i första instans för länge sedan.

Vi har ett par sekretessbelagda vittnesmål. Dessa är sekretessbelagda gentemot oss, men inte gentemot den åtalade/misstänkta (en sorts mellanläge just nu) eller hennes ombud. Vad som gömmer sig bakom de här sekretessbelagda delarna vet ingen av oss. Något lär det vara.

Jag drar min slutsats utifrån att försvaret lägger precis all vikt vid att "ta bort" RMV:s tekniska bevisning i ärendet. Givetvis är dennas trovärdighet helt vital för åtalet, men hade det inte funnits annan bevisning, så hade den ensamt absolut inte räckt till åtal. Att det kan ha räckt bra till häktning är en annan sak.

Jag tror att det hela är känsligt ur synvinkeln att den ena vetenskapliga åsikten ställs mot den andra, och att åklagaren i stort sett saknat möjlighet att hitta någon opartisk instans som kan hjälpa honom (och i förlängningen domstolen) att granska bevisningen utifrån sin tekniska trovärdighet. Socialstyrelsen tar inte i saken med tång, uppenbarligen - men hur skall de kunna hjälpa (eller stjälpa) i ett brottmål, när deras domän är rätt eller fel i vårdfrågor?

Det är ju inte heller så att Hurtig inte vet hur en slipsten skall dras för att försinka processen.

Vilken expert har i dagsläget uttalat säkerhet kring att den kan förklara mätvärdet?

Socialstyrelsen behandlar detta för andra gången. Vilken vikt tror du att åklagaren denna gång kommer lägga vid dess utlåtande? Förra gången struntade åklagaren i alla rekommendationer och de saknade svaren från RMV.

Hade åklagaren drivit på utredningen på ett kompetent sätt hade en mängd fördröjningar undvikits. Det var väl ett halvår för att han missat vilka ackrediteringar labbet i Linköping hade?

Åter igen: Om det finns NÅGOT annat än mätvärdet som visar att läkaren över huvud taget "injicerat" tiopental vid detta tillfälle hade detta varit i domstol.