Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Vi vet en hel del, läs Hellströms-Westas utlåtande, det är detaljerat.

Flickan dog ca 5 timmar efter att hon tagits av respirator. Vad jag kunde se så förekom inte några krampanfall under denna tid (däremot väl nog andninguppehåll) - vilket IGEN gör det otroligt märkligt att varken Midazolam eller Fenobarbital (de två kramplösande medel hon behandlats med) hittats i RMVs undersökning.

Vad gäller föräldrarna så ger journalanteckningarna vid hand att de reagerade "med sorg" men var införstodda i det hela - de som skrivit utlåtandena (nämns visst båda av Hellström-Westa och Nilsson) kommenterar inte vidare.

Ja rimligtvis är det ett specifikt fall denna tråd skall handla om. Något som hårt poängterades tidigt i tråden är att läkare har ytterst lite med den praktiska hanteringen av läkemedel att göra. Det framfördes då som ett argument som talade för att läkaren var oskyldig.

Nu har det framkommit att det var läkaren själv som blandade medlet och gjorde i ordning sprutorna. Tydligen var det till och med så att det var hon som såg till att sprutorna blev bortplockade från salen efteråt och destruerade. Är inte detta en konstig omständighet?

Visst kan det fortfarande vara en fråga mellan patienten och läkaren - precis som val av behandlingsformer i första hand är en fråga mellan patienter och läkare.
[Tillägg]Eller anser du att läkare som utför potentiellt farliga behandlingar skall kunna straffas om dessa går fel? Exempel: Cellgiftsbehandling som slår ut immunförsvaret, patienten får lunginflammation och dör. Vems är felet? Om vi ponerar att patienten själv struntade i försiktighetsåtgärder (skrev ut sig från isoleringsavdelning, satte sig i ett tåg i snuvtider, åt flera ggr uppvärmd opasteuriserad ost)? Om vi ponerar att patienten *innan* behandlingen klart och tydligt sade att h*n tänkte strunta i sin säkerhet?

Det har f.ö. nyligen i media förekommit ett fall där en person avlidit pga läkares beslut, åtminstone spekulativt: det andra dödsfallet i svininfluensan. Vårdande läkare kontaktade ECMO-enheten för möjlig inläggning där, ECMO-enheten vägrade ta emot med hänvisning till patientens grundsjukdom (cancer).

En begränsning av nuvarande praxis - att subjektivt tillräckligt smärtlindring alltid är ok, oberoende av möjliga livsförkortande biverkningar* - kunde däremot leda till den underliga situationen att en hel del läkare för att skydda både sig själv och sina patienter blev "slarvigare" med mediciner och på så vis gav patienter och anhöriga en möjlighet att ta saken i egna händer.

Om jag förstått saken rätt här i tråden är medhjälp till självmord inte kriminaliserat...

* Det där med biverkningar är i sig något som många inte alls verkar förstå, också i den här tråden. Det är ju inte så att en medicin i en viss dos alltid fungerar på ett visst sätt.
Problemet med att bli stränga med mediciner med *potentiellt* livsförkortande biverkningar är att också många mediciner som ges till icke-döende patienter faller i den kategorin. Bra exempel är Vioxx som drogs från marknaden pga höjd risk för hjärtsjukdom. Bra i det fallet var att saken uppmärksammades, mindre bra var att folk som fått bra resultat med Vioxx nekades att fortsätta. Själv tar jag en liknande medicin som kopplats samman med akuta levertillstånd. På grund av detta (&häftig överförskrivning på sina håll) är denna medicin inte tillgänglig i flera länder, bl.a. Sverige och Finland. För *mig* är det den överlägset bästa medicinen, och jag är medveten om riskerna och håller litet koll. Men jag måste resa till Italien eller Ungern el. dyl. för att köpa min medicin. OM jag nu drabbades av akut leverproblem, och avled till följd av detta - borde den läkare som skrivit ut den medicinen till mig bli föremål för undersökning? Både hon och jag har ju varit fullt medvetna om denna medicins potentiellt livsförkortande verkan.


(För folk intresserade av dessa frågor kan det löna sig att söka litet på t.ex. BBCs site efter nyheter om Brittiskt rättsväsende och Dignitas-kliniken i Schweitz. Har för mig att det relativt nyligen kom ett prejudikat att folk som följer med sina anhöriga dit inte skall vara föremål för juridisk utredning. Obs! Detta gäller dock aktiv dödshjälp! När det gäller palliativ vård har jag för mig att britterna har varit föregångare)

Var gränsen mellan aktiv dödshjälp och medhjälp till självmord går är också en i sammanhanget relevant fråga.

Men, som nono2 påpekade, kanske vi borde hitta/skapa en skild tråd för denna mera allmänna diskussion? Vilken delforum vore bäst? Filosofi? Juridik? Medicin?

Jag håller med om att detta är lite konstigt och skulle kunna anses som försvårande för läkaren.

Nu ger Socialstyrelsens utredning vid hand att det var en synnerligen hektisk dag på avdelningen och att läkaren arbetade extra frivilligt. Precis som jag tidigare angav förekommer det att läkare administrerar medicin. Dock och också enligt utredningen har läkare inte tillgång till medicinskåp.

För mig är kanske den påstått oerhört höga mängden det som gör läkaren som den minst sannolika möjliga gärningsmannen. Det är helt orimligt att hon skulle fortsätta att pumpa i tiopental i ett uppenbart dött barn. Dessutom som någon annan redan skrivit skulle hon nog snarare valt att öka morfindosen. Det hade varit oerhört svårt att angripa under rådande omständigheter. (Där påpekar utredningen att de uppmätta doserna snarast är något i underkant.)

Det allra konstigaste som jag känner till i fallet är ändå RMVs agerande och där kan inte Socialstyrelsen gå hela vägen.

Liten rättelse: Det är inte de uppmätta doserna som är i underkant, det är de ordinerade och administrerade doserna som är det.
De uppmätta koncentrationerna är också "jättehöga" - men där finns det forskningsbelägg på att detta inte är ovanligt när det gäller prematurer.


Precis. Jag tycker att Dahlquists utlåtanden (både det som läckte tidigare och det som offentliggjordes nu - de är f.ö. inte identiska!) är mycket märkliga så till vida att han påpekar diverse felslut/felräkningar, inte får svar på sina detaljerade kompletterande frågor, men ändå väljer att hålla det för troligt att analyserna är pålitliga.
Missriktad kollegialitet? Eller bara en ärlig ovilja att tro att kollegerna varit inkompetenta?

RMVs arbete i det här fallet borde nog granskas i sin helhet. Gärna av någon helt utomstående part. Till exempel någon av deras motparter i ett annat nordiskt land (nordiskt land pga språkfrågor, och pga att kulturella, lagstiftnings- och byråkrati-aspekter antagligen är relativt likartade).

Tack, my bad!

När det gäller den senare delen är jag också förvånad över att Socialstyrelsen inte är tydligare (särskilt Dahlquists formuleringar). Kan detta ha med att man är noga med att inte kliva in i någon annans revir att göra eller är det bara för att inte skapa en onödig konflikt för något man tycker verkar uppenbart?

Här skulle det faktiskt vara lite intressant att veta vart RMV hör organisatoriskt. Det är väl en del av rättsväsendet? I just ett sådant här fall skulle man annars inte alls vara oberoende av de utredda?

(Enklast tillgängliga information på hemsidan:
Rättsmedicinalverket har en viktig roll i det svenska rättsväsendet.)

Jag inser att jag har bidragit till att leda tråden OT, jag finns till hands att diskutera de principiella frågorna i någon annan tråd om intresse finns och återkommer till denna tråd när FUPen ev bli offentlig.

RMV eller rättsmedicinalverket är ett statligt verk med generaldirektör. Ungefär som högskoleverket, skatteverket etc. Regeringen styr verket bl.a. genom det sk regleringsbrevet. RMV ligger alltså inte under KI.

Du har konstaterat att den här diskussionen egentligen är OT i tråden, vilket är korrekt, Jag ska därför inte göra mer än påtala att det är orimligt att använda sig av det nydefinierade likglitighetsuppsåtet och samtidigt påstå att den straffrättsliga situationen är solklar. Vi har ingen aning om huruvida HD öht kommer att anse att likgiltighetsuppsåt är tillämpligt i vården. (Just i vårdfall av den typ vi har diskuterat, ger ju inte det hypotetiska provet vid det gamla eventuella uppsåtet samma utslag som likgiltighetsuppsåtet, så det går inte att använda några gamla resonemang, i den mån det nu skulle finnas några.) Är HD vettiga, så tycker de inte det, och HD har tagit en hel del allmänvettiga beslut genom åren.

Jag kan ju inte sluta om du envisas med att ge dig på områden som du uppenbart är helt obekant med sammtidigt som du bibehåller din von oben attityd.

Att HD skulle hitta på egna uppsåtsformer för vården är så illa skogstokigt att även dina juristbekanta (som vi redan konstaterat inte tycks ha något vidare begrepp om straffrätten) skulle skratta åt tanken. Skomakare bliv vid din läst och medicine nästan professor försökt dig inte på straffrättens subjektiva del.

Unge man, jag är barn till en domare, barnbarn till en annan, gift med ytterligare en jurist, och har en rik bekantskap av olika typer av jurister, från HD-domare och nedåt, om du nödvändigtvis vill veta. Det behöver man inte lära sig ett smack juridik på, naturligtvis. Men man fattar åtminstone ungefär vad man begriper och vad man inte begriper. Jaq har vidare redan diskuterat just de frågor vi berör med ett antal jurister. De allra flesta är inte av den åsikten att någon ökad juridisk aktivism i vårdsammanhang är önskvärd. Jag har ganska väl klart för mg hurpass minoritärt det är att driva de frågor du driver på det sätt du gör i den svenska juristkåren.

Naturligtvis skulle de det. Eftersom det inte på minsta sätt handlar om att hitta på några nya uppsåtsformer för vården. Jag konstaterar vidare att du inte kommenterat uppgiften i tråden att socialstyrelsens vid det här laget ganska gamla allmänna råd och riktlinjer vore uppenbart lagstridiga om din syn vore oomtvistllig. Man kan fråga sig varför dessa inte har ändrats, om det verkligen vore så uppenbart lagstridiga.

Nåja. Eftersom både "medicine" och "nästan" var fel, så kanske jag inte behöver ta resten av den meningen på så stort allvar, heller.