Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Där nyckelordet torde vara "kunna" - med tanke på att riksdagen 2005 inte fann fel med praxis såsom den såg ut före 2004. Vilket iofs diskuterats förut i denna tråd.

Bara för att man inte valde att göra något gör inte att man beaktat de konsekvenser som domen från 2004 medförde.

För att svara återvänder jag till min länk:

"Åklagarämbetet lade dock ner målet – »brottsligt uppsåt anses ej föreligga»."

Om vi skall tro att prof Beck-Friis har citerat åklagaren korrekt ter det sig som att åklagaren har lagt ned målet pga. brist på uppsåt och inte på bevisning.

Och om vi ska tro att de andra förstått nedläggningsbeslutet så är det inte så.

Hur som helst, ett beslut från före 2004 säger inget om rättsläget i dag.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/16/tveksamt-om-det-var-r-tt-att-teruppliva-linn
Debattartikel i ämnet

Det ovan länkade inlägget är fullt av missförstånd, felaktigheter, felaktiga slutsatser, frågeställningar som finner sitt svar i offentligt material och vulgärargument. Tyvärr tjänar liknande inlägg endast till att missleda de oinsatta och späda på eventeulla konflikter, dessutom understryker den behovet av att sätta sig in i frågorna och materialet innan man utalar sig.

Jag håller med om att artikeln innehåller en del missförstånd samt felaktigheter. Däremot tror jag att den sammanfattar bilden som många har av en åklagarenhet som gått på rövarstråt utan att veta vad den gett sig in i.

Jo, det är möjligt att många har den bilden och om den skulle vara sann så är frågan med vilket upsåt detta skett och vilken ev skuld som skall läggas på åklagarna för detta de nästa frågorna. Dock leder vulgärinlägg som det länkade inte framåt varken i sak eller avseende detta.

Dessutom är jag rädd att den (och tidigare alster av samma kaliber exv Lagercrantz svammel) medför att jurister avfärdar all läkarkritik av detta ärende så som varande oinsatt både vad gäller de juridiska reglerna, vem som har att göra vad enligt nu gällande rätt och sakomständighterna i målet. De mer nyanserade kritiska rösterna (och det behövs alltid kritiska röster för att i förlängningen garantera rättsäkerhten i samhället) riskerar då också att avfärdas eller helt enkelt drunkna i mediabruset (då de inte alls är lika braskande).

För mig som varken är läkare eller jurist framstår åklagarnas okunnighet om de medicinska frågor detta gäller som betydligt större än läkarnas okunnighet om relevanta juridiska frågor.

Det är mycket allvarligt.

Problemet som jag ser det är som följer:

Åklagarenheten får utstå en hel del kritik i ärendet. De som försvarar rättssystemet kommer då med plattityder av typen 'alla brott måste man som åklagare följa upp' alternativt 'alla är lika inför lagen'. De ställningstaganden som försvararna då faller tillbaka på har ju på intet sätt något med den kritik som riktas mot åklagaren att göra.

Kritiken har handlat om att åklagaren uppvisat en närmast total okunskap om medicinska förhållanden och således en närmast tillintetgjord förmåga att sätta in rekvisit i sina sammanhang (och således kunna besvara frågan om ett brott har begåtts). Vidare har åklagaren inte vidtagit någon som helst åtgärd för att fylla det kunskapsmässiga tomrum som de så tydligt har uppvisat. Vidare klarade inte åklagaren (som satt på all information) att särskilja den aktuella brottsmisstanken från palliativ vård i livets slutskede (genom offentliga uttalanden samt uppenbar informationsgivning till Doctare m.fl.).

Det hade tagit en till två arbetsdagar med en kunnig klinisk farmakolog för att förstå att det höga thiopentalvärdet var anmärkningsvärt men att det helt saknas referensvärden för en under veckor behandlat barn på intensiven och där proverna tagits veckor efter dödens inträffande (inkl. en gravsättning i rumstemperatur). Dvs att det råder stora tveksamheter kring om det finns ett brott.

Ergo - åklagaren har gjort sig förkänt av all kritik och det bör komma mer.

Angeppen, har oftam varit fel i sak helt utan insikt om hur rättsväsendet fungerar. Varför det inte direkt varit lönt att ge sig in på något djup i motargumenten.

Åklagaren har inte och skall inte ha någon medcinsk sakkunskap, denna skall inhämtas från sakkuniga som själva har att avgöra när de saknar kunskap (då åklagaren inte har kunskap att avgöra detta). Detta förhållnade tycks vara extra svårt för dig och vissa andra att förstå, vilket för mig är obegripligt. Vad som sedan förekommit i kontakterna med pressen finns det skäl till kritik men agerande skall då givetvis ske i ljuset av det då uppskruvade tonläget i debatten.

Skillnaden är att åklagaren ber medicinare uttala sig om de medicinska förhållandena medan medicinarna som deltar i debatten försöker sig på juridiska hobbyanalyser vilka ofta tycks hämta sin terminologi och påstådda insikter om rättsapparaten från Lagens änglar eller motsvarande.