Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Alltså, jag vet att man numera infört regeln att om två läkare skriver på ett papper där man intygar att patienten inte längre vill ha näring och vätska längre så får man numera helt lagligt sluta med detta. Med tanke på hur läkargänget i tråden med näbbar och klor försvaret den f d åtalade läkaren i denna tråd oroar detta mig. Här har vi också läkare som raljerar över kristnas syn på att avliva folk (Hamilkar och datja) och läkare som tycker att jurister har inget att göra med hur läkare skall behandla patienter (datja). Jag anser risken är rätt påtaglig att den här regeln kommer att missbrukas, speciellt när det gäller patienter utan anhöriga som kan streta emot.

Noterar f ö att jag precis som under 3/4 år tidigare inte fått något svar på vad jag pekar på i det här inlägget och det jag där länkar till...

https://www.flashback.org/sp38819878

... d v s hur sjuttsingen man skall kunna få det tiopentalvärde det ackrediterade labbet i Finland kom fram till att kunna "förklaras" av tidigare eventuella (ej journalförda ) smådoser av tiopental utan tingsrättens bluff (bluffen var att man struntade i att det prov finska RMV mätte på var spätt 10 ggr).

Noterar som sagt också att man fortsätter jamsa på om de eventuella kvalitetsbristerna hos svenska RMV för att ge ett allmänt intryck av osäkerhet (de kom dock fram till ungefär samma tiopentalvärde som det ackrediterade labbet i Finland). Man går dock som katten kring het gröt när det gäller finska RMV:s resultat. Man vet nämligen att det skulle bli väldigt knepigt för hela rättssystemet att underkänna även ett resultat från ett ackrediterat labb.

Jag har tidigare påpekat att de alternativ som finns för att underkänna finska RMV:s resultat är att antingen 1) hävda slaktblodet man spätt med var kontaminerat och att det kan ha slunkit igenom ett kontaminerat prov trots att tiopental knappast förekommer hos slaktdjur (vilket i så fall torde ha gett närmast mikroskopisk påverkan på tiopentalhalten) och trots att RMV själva testat blodet eller 2) hävda möjligt spädningsfel. Tingsrätten gjorde det sistnämnda genom att bluffa och strunta i att provet finska RMV mätte på var spätt 10 ggr. Hade man i stället valt kontaminationsalternativet hade man dels fått problemet att man i en prejudicerande dom knappast tordats underkänna ett prov p g a spädning med slaktblod eftersom detta var en etablerad praxis och dels fått problemet att kontamination framstår som ytterst osannolikt p g a att RMV faktiskt testat slaktblodet och dels p g a att bara hästar fick tiopental och p g a att några promille hästblod med litet tiopental i slaktblodet knappast skulle påverka mätresultatet. Så därför valde man som sagt att bluffa genom att strunta i att finska RMV:s prov var spätt 10 ggr.

Hade RMV testat slaktblodet? Var framgår det? Finns det noterat och i så fall
HUR hade dom testat det?

Det finns inget sätt att veta vad det faktiskt var som skickades till Finska
motsvarigheten till RMV. Och finns det inte det så FINNS det inte det.
Dom kan späda det hundra gånger.. eller tusen gånger. Fortfarande helt
utan värde. Hur vet du vad som fanns i slaktblodet? Hästblod? Kanske
till 100%? Finns det något som motsäger det? Något papper på eller
test som visar hur många procent av vad som slaktblodet består av?
vart fick du promille ifrån? Hittade du på det? Som med det mesta du
sitter och kåserar ihop.

När det gäller blodpuddingsresonemangen har jag som sagt bl a redan svarat här:

https://www.flashback.org/sp38732255

De kvalitetsbrister som man eventuellt kan lasta svenska RMV för enligt försvarsvittnet Olof Beck gäller alltså svenska RMV. Den påverkan svenska RMV kan ha haft på det prov finska RMV analyserade inskränker sig till spädningen som utfärdes i Sverige. Och denna faktor har jag som sagt kommenterat i länken ovan. Finska RMV kom f ö fram till ungefär samma tiopentalvärde som svenska RMV.

(I övrigt tuggar du om en massa hela tiden. Vet heller inte om RMV gjort några fler felaktiga DNA-prov utöver Bergman-fallet. Tycker dock att detta är rätt ointressant om man skall bedöma det för tiopentalkvantifiering ackrediterade labbet i Finland. Har också tidigare påpekat att den typ av fel man gjorde i Bergman-fallet, d v s att man inte var tillräckligt försiktig med att undvika kontaminering med labbpersonalens DNA, inte är ett problem vid kvantifiering av kemiska substanser. Det spelar ingen roll om du har DNA från babyn, labbpersonalen eller en ko i provet om du skall fastställa halten tiopental. Äldre, traditionella kemiska analyser är mindre känsliga för den här typen av slarv än när man tittar på DNA. Vid traditionella kemiska analyser av blodprov verkar felprocenten vara mycket liten. Hittade tidigare det här exemplet i Aftonbladet 2003-10-07, med en felandel om 1 av 39 000 prov, och då var det inte ens fråga om ett mätfel utan om ett skrivfel: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article10402113.ab .)








Minns att någon av reklammännen David Ogilvy eller Rosser Reeves i någon bok beskrev ett exempel på framgångsrik reklam för potatischips.

En potatischipstillverkare hävdade i sina annonser att konkurrenternas potatischips innehöll något typ ”carbo hydrates, dihydro oxygen och natrium chloride” medan deras egna potatischips innehöll ”potatoes, water and salt”. Allmänheten blev förfärad över de giftiga ämnen konkurrenternas chips innehöll och rusade till affären för att köpa naturliga potatischips i stället. Problemet var bara det att potatis huvudsakligen utgörs av ”carbo hydrates” (kolhydrater), att dihydro oxygen är vatten och att natrium chloride (natriumklorid) är salt. Så visst kan fler människor än åklagare och polis tro att natriumklorid är ett gift, om nu din historia stämmer.

När det gäller erkännanden bör vi dock komma ihåg att den f d åtalade läkaren kom väldigt nära ett erkännande när hon i polisförhören skyllde på att föräldrarna var så angelägna om att babyn skulle få något mer (att påstå att de ville avliva sin baby framstår dock som löjligt med tanke på att de hade varit motspänstiga när läkarna försökte övertyga dem om det riktiga i att ”avveckla” babyn och med tanke på att de hade velat flytta babyn till Uppsala).

Sedan bör vi också komma ihåg att den överdos av natriumklorid som en sköterska tidigare gett babyn sannolikt orsakade den hjärnblödning babyn tidigare fick. Kanske förväxlade åklagaren i hastigheten dessa båda fel i vården?

I vilket fall som helst hade man dock långt innan rättegången bytt åklagare till Peter Claesson. Och jag tycker inte att man kan anklaga honom för att ha gjort mer än plikten kräver. I alla fall verkar han ha blivit skraj när DN kom med sina hotelser p g a att man inte ville se något överklagande.

Måste också apropå natriumkloriden påpeka att detta exempel belyser hur frestande det kan vara för läkare och kemister att på ett synnerligen fräckt sätt försöka utnyttja allmänhetens dåliga kunskaper i kemi och medicin. Sikhander tillhörde väl de värsta i detta avseende i den här tråden. Noterar också att kemisten Bustopher, som ville fria läkaren, låtsades vara ovetande när signaturen eloge frågade honom om det prov finska RMV fick var spätt 10 ggr eller inte. Undrar också om inte tingsrätten med sin fräckis där man struntade i att finska RMV:s prov var spätt 10 ggr försökte – och lyckades – utnyttja det faktum att folk brukar ha svårt att hålla koll på naturvetenskapliga och tekniska fakta. Det tog faktiskt ett tag innan det här kom upp till ytan i tråden. Den som först tog upp saken var signaturen eloge. Jag brydde mig dock inte så mycket i allra första början. Jag tänkte väl ungefär ”han fattar väl inte så mycket eftersom han tror att Christine Schürrer är felaktigt dömd”. Men sedan tänkte jag till litet och insåg att eloge faktiskt gjort den viktigaste upptäckten i den här tråden. Jag tänkte aldrig tanken att man kunde vara så j-a fräck som man var.

Jag ser inget problem med att man rapporterade vad man ansåg att man påvisat på rättskemiska laboratoriet. Det är inte där problemet sitter. Problemet uppstår i och med att man försöker sig på att dra slutsatser om hur de påvisade halterna kunnat uppstå. För det är faktisk så, vilket du som jurist måste vara väl medveten om, att brott karaktäriseras av en otillåten handling och inte av den observerade effekten av den. Kan man inte visa hur effekten uppstått kan man inte heller visa att brott begåtts. Höga, t.o.m. dödligt höga halter av två läkemedel i ett blodprov konstituerar i sig inte ett brott.

Förutom den första analysen är ju resten gjort på samma blodpudding så de stackars finnarna togs ju enbart som gisslan istället för att få en chans att göra ett bra jobb.

Man kan liksom inte göra en julskinka om man får en torsk i paketet. Dock har det ju visat sig att PCuri är knalltorsk på att fatta det

Även om frågan är högst sidoordnad bör det väl för ordningens skull framhållas, att Bergakungen näppeligen kan vara jurist.

Jag har läst igenom domen en gång till.

Analogt hade SA Andrée aldrig satt igång sitt försök att flyga ballong över Nordpolen om han hade insett att gasen inte skulle räcka, eller hur? Men det gjorde han. I vissa lägen är man tvungen att fullfölja och chansa. Andrée gjorde det fast han satte sitt och sina medarbetares liv i pant. Jag är ganska säker på att Claesson, som inte rent allmänt är något dumhuvud, insåg att han låg skrynkligt till inför huvudförhandlingen. Men det var värt ett försök - kanske skulle han t ex kunna få tydligare uttalanden av ett antal vittnen i huvudförhandlingen. Och det fick han ju också, vad gällde expertvittnet Mörland. Tyvärr, för åtalet, åt fel håll.

Claesson hade dock betydligt mindre att förlora än Andrée. Denne riskerade både sitt eget och sina medresenärers liv. Som svensk åklagare - verksam i ett land utan varje tillstymmelse till tjänstemannaansvar - riskerade Claesson emellertid ingenting (annat än att behöva schavottera på Flashback). D.v.s. samma risk som den anonyme men inte så briljante Laserturken utan att blinka utsätter sig för.

Jag skulle säga att det kanske inte är PCuri i första hand som fått en kamrat i Laserturken utan snarare den inför svenska myndigheter så devote Bergakungen.

Det är alltid en populär syssla att i största allmänhet dissa och ifrågasätta rättsväsendet, fullt begripligt. (*) Det många då glömmer är att det är rättsväsendet som står mellan de små och de stora i samhället, det är till exempel rättsväsendet (i detta fall) som tagit på sig att beivra det man med mer eller mindre fog kan betrakta som ett brott mot de små, dvs föräldrarna och barnet.

Den som tänker efter inser ju att det som är vårdens ståndpunkt (som till exempel Socialstyrelsen givit uttryck för) i den här typen av frågor annars alltid skulle stå oemotsagt. Rättssäkerhet skall inte bara gälla den som misstänks, utan också den som anser sig drabbad, enkannerligen rätten att få sin sak utredd och prövad.

Det går väl också, en smula spetsigt och kanske väl förenklat, att påstå att de som kladdat till det här är naturvetare och därmed, närmast axiomatiskt, borde veta bättre än vilken jurist som helst. Eller?

(*) Likt demokrati har rättsväsendet brister, ibland uppenbara. Trots detta är det ingen som under årens lopp kommit med något direkt bättre eller mer omtyckt alternativ till lagar, utredningar och prövningar i domstol.