Citat:
Ursprungligen postat av PCuri
Du får det att låta som att det fanns litet mer mätosäkerhet än det faktiskt fanns.
Nu är det så att jag har tillgång till verklig expertis avseende gaskromatografi. Vid en enkel fråga "vad kan ligga bakom ett fel" var det omedelbara svaret "spädningsfel" - det är den enskilt vanligaste felkällan.
Men diskussionen är också intressant på andra sätt:
Vi kan till att börja med anta att man beslutat om rättsmedicinsk obduktion utan att ha någon direkt misstanke, kanske för att poliserna som fått anmälan rent faktiskt haft hjärta för de stackars föräldrarna. Sådant händer. Man har sannolikt inte på något sätt haft misstanke om fult spel eller brott. (En brist i sig, men begriplig, om det nu var så).
Förutsättningen på labbet är sedan att a) att referensprovet är mycket gammalt. Det andra (b) är att maskinen är (i praktiken) okalibrerad för det aktuella ämnet, ens med det mycket gamla referensmaterialet. Dessutom (c) har man ett endast en liten volym blod att undersöka,. och kan inte få mer. I det här läget hittar man en gigantisk bas (toppen får extrapoleras, den kan man inte se), som förefaller vara tiopental. Sannolikt kör man
då en kalibrering och förbannar sig själv för att inte gjort det tidigare.
Jättetoppen Allan måste också hanteras, alltså späder man provet för att komma inom mätområdet, och ser då en tokhög tiopentaltopp, världsrekord. Man tror till och med att det inte kan vara tiopental, utan tar det först för något annat. När man inser att det kan vara tiopental (eller antar att det borde vara tiopental) ändrar man sitt utlåtande - det är dock inte så konstigt, eftersom gaskromatografitolkning har ett element av tillämpad erfarenhet och kunskap.
När man sedan börjar inse att det verkar vara på riktigt är det så dags. Då har man bara utspätt material kvar, och man skickar detta till Finland (sannolikt därför att man där har mer ordning på grejorna och bör kunna gör analysen rätt i första försöket, något beror nog denna försiktighet på) och där bekräftas uppgiften.
Nu står man med skägget i brevlådan, bildligen. Man har en riktigt stark misstanke, men man har ett prov som inte kan verifieras till fullo och man kan inte "göra om, göra rätt" eller göra andra provtagningar - barnet är borta och kremerat.
Sammantaget har åklagaren då bedömt att detta måste prövas, och det finns sannerligen tillräckligt med anledningar att göra det. En motsägelsefull utredning, vittnesmål i diverse riktningar och osäker eller direkt missvisande journalföring tillsammans med en teknisk utredning där man måste hitta rätt fantasifulla förklaringar för att ta bort dess betydelse.
Nu ställs det stora krav på bevisning, och det är som det skall vara. Till detta kommer att GÄRNINGEN som sådan är tillåten och skall den vara straffbar skall det finnas bevisat uppsåt (kan vara eventuellt). Sedan skiljer vi på försök och fullbordad gärning, men det är inte viktigt här.
Domstolen kommer fram till att a) analysen inte håller måttet och b) inget annat pekar på några oegentligheter och "frikänner" läkaren (dvs motiverar ogillandet i tydliga ordalag).
Betyder det att "hjälp på vägen" inte förekommit?
Betyder det att tiopental inte använts i detta?
Kan läkaren bevisa att tiopental inte givits?
Kan de närvarande ha tänkt sig för då de vittnat?
Har vittnena pressats hårt nog av åklagaren och polisen?
Borde de pressats till bristningsgränsen?
Det finns en kontext också, Pcuri, och den kan man (som människa) inte bortse från.