Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Antabus min vän, kört på det sen i maj, inte druckit mer än en 2,8a. Mår bättre än nånsin, ölsuget är nått man måste svälja och lägga åt sidan. Skulle kunna tänka mej att käka antabus resten av livet.

För mig är det nästan tvärt om när det kommer bakslag, det är då jag är tacksam över att vara nykter.
Har på senare tid märkt en annan "approach" av hjärnan till att lura i mig sprit, förut var det mest så att jag inbillade mig att jag saknade festandet och känslan efter några öl/drinkar när alkoholen börjar kännas av på ett bra sätt.
Nu för nån vecka sen så kände jag för att supa till ordentligt, bara jag och spriten i en stuga nånstans, helt utan de sköna känslorna, mer som ett tvång liksom. Förut när jag blivit sugen på en bläcka så har jag ändå sett fram emot det sköna i berusningen, men inte den här gången.
Märkligt som fan.

Jaja, det gick ju över till slut, det gör det alltid.

Sedan jag skrev här sist har jag tagit ett återfall men är nu på benen igen, mycket tack vare antabus. Det är nog fjärde gången jag börjar med den medicinen efter att ha trott mig klara mig utan den. Den hjälper ju oerhört mot suget rent psykologiskt. Även när man mår pissdåligt pga ångest eller stress så dyker tanken på alkohol inte ens upp, i alla fall för mig. Det är ju inget alternativ så dåligt man mår om man väl skulle pröva. Och det har jag ju gjort. Blev sängliggande, flämtande med bröstsmärtor och ännu mer ångest än den jag försökte bota med alkoholen. Fy fan.

Jepp, alkoholen är ju inte längre en gångbar flyktväg. Fyfan vad skit jag mår. Räcker med ett par lättöl i lagom tempo så börjar jag rodna och hjärtat kör igång.... Tack och lov.

Tjo!

Nu var det dags för mig att säga hejdå till alkoholen för gott, kanske t.om gräset.

Har haft HPPD i 3 år och har nästan alltid tyckt om det. När jag röker gräs så har jag fått en bonus på ruset men på senaste så har mina symptomer förvärrats och jag har kommit till insikten att jag måste sluta berusa mig för annars kommer jag att dö. Har rökt varje dag i 1½ år, supit nästan varje dag sedan årsskiftet. Lite mdma, svamp och tjack har också hänt någon gång under detta halvår.

I söndags drack jag lite vin och rökte. Varje klunk alkohol sköt igång mina OEV's markant, tillslut kunde jag inte fokusera på tv-programmet jag tittade på. En svag reflektion på en vägg från ett ljus långt ute i mitt periferiseende blev starkare och starkare tills det var bländande som en sol. När jag ska sova så kokar mitt synfält av skuggor. Förutom OEV/CEV så har jag givetvis blivit oerhört ostabil i mitt beteende och välmående.

Nu när min HPPD blivit för stark så orsakar alkoholen okontrollerbara snedtripp flashbacks. Eller så har alkoholen gjort mig svag i psyket så att ångesten triggar igång och får HPPD symptomerna att kännas starkare. Har t.ex vaknat upp bakis i level 3 tripp några gånger. Effekten av alkohol gör det nästan omöjligt att bryta negativa tankebanor när jag har mycket oev's.

Ska börja med att åka och avgifta mig 1-2 veckor med att jobba och göra så mycket som möjligt så att jag får naturligt dopamin igen sen blir det nog att ta min sista DMT resa. Efter det bör framtiden vara spikad.

Wish me luck!

Nu har det gått ungefär 2 månader sen jag slutade supa. Det har gått bra, har druckit några gånger på fest och sådär men att dricka som jag gjorde förut är inget alternativ längre. Står emot ganska bra.

Det tråkiga nu är väl tomheten jag känner. Ångesten har minskat något (i början var den nästan outhärdlig), men ja. Jag känner mig tom och likgiltig stor del av tiden nu. Inget känns kul eller spännande. Begraver mig i jobb för att slippa tänka och känna för mycket.
Skulle behöva någon hobby eller intresse eller så. Börja göra något meningsfullt. Nu känns det mest som att livet går ut på att stå ut.

Det blir bättre. Det tar ungefär 18 månader för belöningssystemet att bli helt återställt. Dina känslor av tomhet och likgiltighet är bara en konsekvens av att belöningssystemet har varit överbelastat. Bit ihop. Dock skadar det ju inte med ett intresse. Börja träna?

Var ni som är alkoholister sockerberoende när ni var barn? Har läst att just sockerberoende barn lättare utvecklar alkoholism.

Inte alls skulle jag säga, men det är klart att jag som barn gillade godis. Sockerberoende känns som en kraftig överdrift.

Har dock från min mor fått höra att jag alltid har haft en "allt eller inget"- personlighet. Ända sedan jag var några år gammal och kunde fatta egna beslut.

Jag kommer ihåg en gång för många år sedan när min nuvarande fruga frågade min mor hur jag var som barn. Hon var tyst ett tag, sedan svarade hon med ett utmattad tonfall, "-Intensiv."

Är man en beroendepersonlighet som gillar kickar så kan ju socker varit en av "substanserna" man missbrukat, men så behöver det naturligtvis inte vara. Man kan vara en orolig, nervös och rädd person som först senare i livet upptäcker alkoholens lugnande effekt, till exempel.

Det var ett år nu här i veckan. Vilken jävla grej ändå. Det finns inte en punkt i mitt liv som inte har förbättrats avsevärt under de tolv månader som har gått. Allt har blivit bättre. Jag måste säga att jag har imponerat på mig själv för första gången någonsin. Man kan faktiskt styra över saker som verkar vara orubbliga här i livet. Glöm aldrig det.

Har vart spik nykter sen nyårsafton 2013. Inte en droppe alkohol sen dess. Inte ens en lätt öl eller lätt cider.

Har endast sen dess druckit vatten, kaffe och läsk på helgerna. Kroppen mår mycket bättre än förut. Hade krökat dagligen under 10 års tid och var alkolist faktiskt. Kunde svepa 15 st 7,2% 33cl burkar om dagen utan problem. Det blev både dyrt och till slut sa kroppen ifrån. En dag vaknade jag upp och hade 2 val. Dö eller sluta dricka och överleva. Jag valde det sistnämnda och det är det bästa valet jag nånsin gjort.

Hade jag fortsatt dricka hade min fru lämnat mig och jag hade blivit arvlös. Valet var då ännu enklare.

Jag hade även snälla vänner, en stöttande familj och en tålmodig fru som fanns vid min sida hela tiden.

Det tog ett par månader innan jag var helt botad men det gick. I början hällde jag upp juice i snapsglas och låtsades att det var ren whiskey och andra dagar hellre jag upp litervis med kallt vatten och låtsades att det var ren vodka. Av nån konstig anledning så fick det min hjärna att spela ett spratt. Kalla det placebo, kalla det var ni vill, men det fungerade för mig. Så det är ett tips till Er som är i samma sits som jag var i då.

Har ni andra frågor eller behöver en axel att bara gråta ut hos så finns jag för Er. Ingen ska behöva gå igenom en sån här sak ensam. Och kom ihåg att alkolism är en sjukdom och en vanlig sådan, tyvärr. Men det finns botemedel och det går att bli fri från skiten.

Det viktigaste av allt är att man själv inser när det är dags att sluta. Har man väl insett det så har man kommit en bra bit på vägen. Man måste sluta ljuga för sig själv och sin omgivning och göra det rätta.

Kram och som sagt. Ni kan skicka PM om vad som helst.