Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Njurarna är ju centrala i kroppens vätskeomlopp s a s, producerar urin och renar vätska med mera. Så dina starköl kan antas vara anledningen. Bör dock inte vara alltför allvarligt såvida du inte har någon ihållande smärta under längre tid. Om så är fallet, bör du ta en paus och låta kroppen återhämta sig. Lyssna på din kropps varningssignaler.

Japp jag fick ont i ryggen av mitt alkohol drickande. Jag trodde de berodde på nåt annat men den smärtan va lixom speciell Jag har ju varit nykter ett tag nu satt dom ryggproblemen har försvunnit tack o lov

dricker du 8-10 öl om dagen får du ont i njurarna och antagligen också i levern. Levern får ju jobba på högtryck hela tiden - du MÅSTE ta vita dagar - om du ni inte kan lägga av helt vill säga.

Det är som sagt inga "ryggproblem" det är dom inre organen som säger ifrån på skarpen

Okej nu kommer ett KRÄK inlägg ifrån mig!!!! Okej om exakt en vecka, alltså nästa tisdag den 6 oktober kommer jag ha varit nykter i ett helt JÄVLA halvår 3 månader är de längsta jag varit nykter men då samma dag som jag fixade 3 månader började jag kröka som en häst och drog sen utomlands i 3 veckor till Thailand o söp bort resan totalt. Min sambo blev jätte besviken på mig att jag spårade ur direkt efter jag varit "duktig" i 3 månader. Jag skämdes jätte mycket när vi pratade om det väl hemma sen men fortsatte i samma spår hemma. Smög undan alkohol och ljög för honom och tjatade för att få dricka så ofta som möjligt. 3 månader var lixom som bortblåst, ville jag inte förändra mig? Tydligen inte!!!

Jag går till beroendemottagningen 2 dagar i veckan o tar antabus just nu. För orolig för att jag ska ramla dit pga tunga saker som hänt privat i livet just nu! Vill inte ta till alkoholen som "stöd" som tidigare. Utan tryggast är att ta antabus. Slipper förhandla varje fredag dessutom, dricka eller inte osv.
Träffar också en alkohol och drog terapeut 1 gång i veckan. Så jag har bra stöd igenom denna helvetes resa. Men jag mår bättre, mycket bättre nu när jag varit nykter en längre tid. Min hjärna har börjat läka. Jag är en annan person, jag är jag ...

Jag har så mycket fördelar med att vara nykter, och jag tänker varje dag: faan va skönt att jag mår så här bra utan alkohol. Jag tänker på allt jag nu gör dagligen som jag tidigare inte kunde/orkade för alkoholen va det viktigaste i livet då. Jag gör saker, jag är aktiv jag har vänner igen och min sambo mår bra nu när jag slutat dricka, vårt förhållande har blivit så jäkla mycket bättre. Jobbet går bra igen och jag slipper skämmas o behöva vara orolig för att chefen ska be mig blåsa på morgonen osv.

Så det finns inget som är negativt med att vara nykter egentligen. Jag mår ju bra. MEN varför längtar en del av mig att dricka igen???? VARFÖR Varför kan inte min hjärna bara sluta tänka på ÖL... sluta tänka på en fylla igen osv. Jag mår ju bra nu, o alla i min omgivning mår bra av att se mig mår bra osv. Men jag blir galen på mina tankar när jag plötsligt bara vill skita i allt, dricka igen .. men nu har jag haft moroten med 6 månader. Men sen da, nästa tisdag? Ska jag ha nytt mål? Eller ska jag skita i det o kröka LIIITE bara... Blir arg på mig själv att jag inte bara kan släppa det, bara säga FUCK YOU alkohol jag vill vara nykter resten av mitt liv. MEN DET GÅR INTE .... hur gör ni som varit nyktra ett tag för att orka kämpa och hur fan gör man för att bara sudda ut alkohol helvetet ur huvudet

oj lev längre än jag ville, men jag känner mig irriterad över att jag bara inte kan vara nöjd över att vara nykter o må bra

Tack för att ni orkar läsa

Drack senast 26 september men har nu tagit det smärtsamma? beslutet att bli nykerist.

Hoppas detta går bra, varit sugen idag men har bestämt mig nu. Värsta är när helgen kommer, då smyger sig alkoholspöket fram.

Stay sober folks!


Kan tilläga att jag alltid supit för att fly verkligheten.

Jag har gjort avskyvärda saker i mitt liv. Sårade så många och så djupt innan jag tog mig i kragen. Grejen var att jag på sista tiden var medveten om att jag var en usel person, och självhatet blev som en ond cirkel som gjorde att jag drack än mer för att slippa se sanningen i brunögat. Man önskar att man gjort något åt saken tidigare.

Jag drack dagligen bärs och whiskey den sista tiden. Nu har jag varit helt fri från allt vad droger och alkohol heter sedan början av Juli i år. Det är det längsta jag någonsin varit "fri" och det är min avsikt att fortsätta så.

Jag har haft en väldig tur i mitt liv och är väldigt lyckligt lottad i många avseenden. Jag har haft stöd av alla de jag älskar trots hur illa jag behandlat dem. Är en mycket bättre person mot andra nu. Men inuti är jag en trasig människa och behöver mer tid för att läka. Kommer aldrig bli mig själv igen, men det är ju lika bra. Den jag är nu är något bättre, och jag försöker vara positiv och tänka framåt.

Jag går till vårdcentralen 3 ggr i veckan och träffar en sköterska för att äta disulfiram/antabus. Vissa veckor får jag med mig tabletten hem när jag inte har tid eller möjlighet att gå dit.

Antabus är mest en grej jag började med för att visa de i min närhet att jag menar allvar att sluta dricka. När jag tänker på alkohol har jag sällan något sug alls utan snarare tvärtom får jag avsmak och blir bara så otroligt ledsen.

Jag skulle bli så otroligt glad om jag visste att någon kanske sitter här och funderar på att börja med antabus eller ta tag i sitt liv och sedan har handlingskraft att göra det innan saker och ting går åt helvette. De avskyvärda minnena jag bär som konsekvens av för sent handlande får jag leva med tills dess jag byggt klart min jävla tidsmaskin liksom.

Det där känner jag igen. Har varit nykter i 5 veckor nu (det längsta i hela mitt liv) och när jag tänker på alkohol känner jag avsmak, sorg och själväckel då jag minns det patetiska fyllo jag var tidigare. Känner skam över allt skit jag snackade och hur oskön jag stundom var.

Ibland får jag dock ett starkt ölsug, men det botar jag med en rejäl iskall alkoholfri öl som jag skrivit tidigare i tråden. Det funkar för mig, men kan trigga andra.


Gräm dig inte för mycket över detta. Alla har gjort saker som fick dem att fatta beslutet att lägga ner spriten. Var i stället glad att du slapp all skit som hade inträffat om du väntat ytterligare ett år!

Känner mig som en riktig tönt och vekling jämfört med er andra som skriver, ty mina alkoholproblem är i jämförelse mikroskopiska.

Jag är runt 25 och har druckit rätt friskt sedan 17-års åldern. På senare år har frekvensen av mitt drickande minskat till någon gång i månaden, ibland oftare. Vad som oroar mig att jag upptäckt att jag har ett sug att bli full. Inte på det sättet att jag har ett sug att gå ut och ha roligt (aka festa) utan ett sug efter själva berusningen, gärna i min ensamhet. Jag har tänkt en del på det här och kommit fram till att det sannolikt är självmedicinering av en viss situationsbaserad ångest jag dras med. Jag tror att det håller på att bli värre, för varje gång jag hamnar i en jobbig situation går tankarna allt oftare till flaskan.

Jag blir en riktig idiot när jag dricker, gör inte direkt några urspårade grejer konstiga grejer men blir otrevlig, odräglig och en person jag i nyktert tillstånd skulle hata. Jag börjar också märka att jag har vissa svårigheter att reglera mitt intag när jag väl dricker. "Några öl" blir väldigt lätt en karatefylla.

Mina bakfyllor blir dessutom värre för varje år som går och med dom en obligatorisk bakfylleångest som ofta överskrider den ångest jag kvällen innan försökte dämpa.

Allt ovan kombinerat med att jag känner en viss social press att dricka + att jag har en lite halvt tillbakadragen personligheten har fått mig att ta en riktig funderare. Alkoholen verkar ge mig mer problem än lösningar och trevliga stunder men tanken på att sluta skrämmer mig verkligen! Även om jag skulle lösa mina ångestproblem, skulle jag kunna gå tillbaka till att dricka på det sätt jag kände mig bekväm med för några år sedan?

Jag förstår att det hela låter idiotiskt jämfört med er som dricker > 10 öl om dagen, får leverproblem och sängliggandes måste kämpa er igenom abs-dagar, jag kanske bara behövde skriva av mig, sorry.

Tack för uppmuntran och grattis till 5 veckor nykter! Det är rätt att man inte ska gräma sig utan tänka så som du säger.

Tycker dock att det ibland är svårt att vara positiv och komma över ångesten. Imorgon tänkte jag försöka fixa något ångestdämpande. Jag har skjutit upp det länge dels eftersom jag tidigare missbrukat sådana (men det finns ju icke knarkklassade), dels för att de inte funkat tidigare eller haft motsatt effekt, men framförallt för att jag har en knepig inställning till denna typen av medikament nu.

När man börjar pilla med mediciner för att kontrollera känslor tänker jag att man blir mer av en robot än en människa. Lite som etiken i A Clockwork Orange där man undersöker medicinering av brottslingar i syfte att minska brottsligheten. Fast där handlar det ju om att människor har förmågan att göra val vilket är det som gör dem mänskliga. "When Man cannot choose, he ceases to be a man." De blir alltså påtvingade medicinen i det exemplet.

Problemet är att jag tänker steget längre att det är känslorna som gör oss mänskliga, och när man kontrollerar dem med kemiska medel känns det som att man förlorar det som gör en mänsklig. Det här förstår jag är ett negativt sätt att tänka. Mitt stora problem är att jag tänker för mycket och överanalyserar saker vilket ger mig ångest, och i samband med alkohol kan det bli rena villfarelser jag kommer fram till som slutsatser. Det är också en av de största anledningen till att jag missbrukade, för att komma ut ur mitt eget huvud liksom.

Skulle vara kul att höra andras tankar kring ångestdämpande. Bara tanken på det ger mig ångest, typ. Men jag måste göra något mot panikångesten som ibland kommer. Man kan nog ta något mot den iaf. Där när man inte kan andas och känner att allt är hopplöst, fan finns inget värre. I det ögonblicket gör man ju vad som helst för att må bättre, och det har varit många gånger man önskat man hade haft något som kunde ta bort det med en gång.

Jag tycker ångestdämpande har räddat mig många ggr. Min drog och alkoholterapeut blev livrädd när jag sa att min psykolog/läkare skriver ut Xanor till mig. Jag fastnade ju för alkohol och smärtstillande så att jag skulle börja nyttja ångestdämpande va lixom ganska stor risk. Men jag tar verkligen inte dom för att "flumma" utan dom tar jag vid akuta fall när jag verkligen mår skit. Jag har också fått Atarax av läkaren på beroendemottagningen som jag kan ta om jag får klåda pga abstinensen samt mot mildare ångest.

Så jag tycker du inte ska vara orolig för att ta ångest tabletter. Hellre ha dom till hands när de krisar hemma så att du inte mår som en påse skit

Stora alkoholproblem har ju varit små någon gång. Det är jättebra att du inser att du har problem innan det gått över styr. För ja, jag tycker nog det låter som att du bör tänka igenom din situation. Det där med att dricka mot ångest fungerar väldigt dåligt i längden vilket du säkert vet. Lägg ner drickandet helt ett tag och försök lösa grunden till ångestproblemen. KBT rekommenderas. Du kan ju börja med att låna några självhjälpsböcker på biblioteket.