Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Precis samma kan jag känna emellanåt, jag kan faktiskt känna glädje ibland och det var många år sedan jag kände det sist. När jag var riktigt aktiv i mitt supande ville jag faktiskt inte leva, livet sög getballe och det var en pina ibland att ens vakna. Timmarna segade sej fram, att bara försöka äta och fungera som en människa var en pina likt tortyr.

Idag känns det en dröm, en riktig mardröm. Jag är så himla glad idag att jag lever och mår bra och det blir bara bättre och bättre hur konstigt det än kan låta.

Stort tack! Jävligt länge sen jag såg fram emot att gå till jobbet, har länge varit bara att fuska sig igenom dagen så man får åka hem och korka upp. Men idag var det grymt skönt, även om jag fortfarande lider av det jag utsatt kropp och knopp för. Ångesten känns av mindre nu, bara en sobril i morse och tror inte jag behöver mer idag.

Ett av de bästa tipsen jag snappat upp i tråden är hur man ska tänka framåt. När jag förut försökt lägga ner har jag alltid haft nån gräns i skallen, typ minst 1 månad och sen tar vi det därifrån. Jo tjena, första dagen efter månaden gått lurar jag mig själv att jag är värd en öl och sen vaknar man upp några dagar senare i bedrövligt skick och undrar vad som hände. Att som många här säger ta en dag i taget känns ju mycket vettigare för mig i det läge jag är nu.

Vill för övrigt tacka alla som bidragit till tråden, väldigt nyttigt att ta del av alla tips och peptalk och framför allt att man känner att man inte alls är ensam. Fyra dagar nu, törsten slår till ganska hårt några gånger per dag, bra med antabus… Har hittat en bra strategi för antabus också, jag tar det direkt på morgongen när jag är så jävla nöjd att jag inte är bakis. Skulle jag vänta till kvällen är risken större att jag lurar mig själv. Vet att nån annan egentligen borde se till att jag tar min antabus, funkar inte det den här gången får jag bita i det sura äpplet och snacka med nån på jobbet. När börjar suget klinga av enligt er som lyckats? Har varit nykter 5 veckor som mest de sista 5 åren och vet att den tiden inte räcker för mig...

Roligt att läsa, du har hittat en väg som kan funka för dig. Fortsätt så!

Vad gäller suget så kommer det nog för alltid finnas kvar, det är det som är så lömskt med alkohol. Då att det är lättillgängligt och alltid finns, lätt att falla för frestelsen då som du vet.

För mig har ju det akuta suget klingat av, men fortfarande efter nu nästan 3-år dyker den där tanken upp i medvetandet ibland.
Grejen för mig är nog att känslan av att jag faktiskt inte tål alkohol, den känslan är en magkänsla. Alltså typ en hungerkänsla som ju är fullständigt normalt om man är hungrig.
Svårt att förklara men jag bara VET att det inte funkar, så därför går det där lilla suget bort. Försvinner lika fort som det kommer.

Det tog lång tid för mig att uppnå denna känsla, många timmars terapi, svettig ångest och ja tårar. Tror också mycket på kunskap om beroende.

Du har börjat din väg och ta en dag i taget det kommer gå bra, fast vänta dig ingen enkel resa. Det jag kan säga är att resan är guld värd.

Grattis till fyra nyktra dagar! Du vet att du bara ska ta antabusen varje dag dom första 5 dagarna va? Sen är det 3ggr i veckan.
Tror det är viktigt att förstå det här med postakut abstinens. Många gör misstaget att dom är nyktra några veckor och sen tänker "ska jag må så här kan jag lika gärna supa". Grejen är att det tar månader för kroppen att ställa om efter ett alkoholmissbruk. Ge det ett år så får du känna hur en frisk hjärna känns.

Tre år! Grymt bra jobbat! Men gött att veta att även om man inte helt blir av med suget så kan man uppnå det du beskriver (som visserligen säkert också kan ställa till det om det sker vid fel tidpunkt). Men hur länge höll det akuta suget i sig för dig? Alltså där man när det slår till skulle kunna ge sin arm för en öl.

Tack! Min läkare tyckte dubbel dos första 3 dagarna (400 mg) och sedan 1 tablett (200 mg) dagligen tills burken är slut, då ska jag dit igen och träffa honom. Med tanke på att jag nog såg otroligt sliten ut, som sju svåra nödår, så såg jag på honom att han inte trodde att jag skulle komma tillbaka. Ska fan visa honom.

Du har så rätt med postakut abstinens, har upplevt det många gånger. Ett år utan alkohol känns lite för svårgreppbart när man är på dag 4 så jag kör nog vidare på 1 dag i taget…

Du har en bra plan och rätt tänk låter det som. Att ta nykterheten en dag i taget är i mina ögon det enda rätta, jag gör det fortfarande. Att det som för mig har gått en del dagar och "suget", känslan av eller än värre den mentala besattheten att behöva fly i alkoholen från livet eller från mig själv oavsett konsekvens har försvunnit spelar ingen roll. Det fungerar så varför ändra på det? Skulle du vackla eller falla tillbaka så gör som du skriver och berätta för någon du har förtroende för. Att inte känna sig ensam eller att ha någon att ventilera med gör underverk när det känns tungt. Du kommer sakta men säkert må bättre i kropp och själ men var beredd på att det kan komma svackor och tunga perioder. Då kan ett steg tillbaka vara att föredra istället för att krascha helt. Ta det lugnt bara och gör inget förhastat.

Jag hade druckit och självmedicinerat länge och under de sista åren väldigt intensivt så jag mådde riktigt dåligt fysiskt men det var ingenting mot hur mycket mitt psyke hade tagit stryk. Ett totalkvaddat känsloliv, ångest och depression var bara förnamnet. Under mitt första år trodde jag ibland att jag mådde relativt bra men idag vet jag att jag bara mådde lite mindre dåligt. Jag visste inte hur det kändes att må riktigt bra. Idag vet jag det men det tog för mig ett helt år att sluta må så förbannat dåligt och hela två år innan allt började lugna ner sig inombords och jag kunde uppleva lugn och glädje på riktigt för första gången på mycket länge om inte någonsin. Det var stort!

Idag har jag efter ett omfattande arbete med mig själv kommit till att jag lever så att jag faktiskt inte BEHÖVER dricka längre. Jag hanterar livet, känslor och dess mot-och medgångar nykter. Det är klart att en tanke på alkohol eller någon annan drog kan dyka upp i skallen men den försvinner oftast lika fort. Jag använder de tankarna som en påminnelse om kraften i alkoholismen, hur den aldrig tar semester eller försvinner. Jag är 100% allergisk mot alkohol och andra droger och blir aldrig frisk i den bemärkelsen men jag kan hålla den i schack och det är nog ingen som idag kan se på mig att jag är alkoholist. Tror nog snarare att många t.ex. på jobbet där ingen vet min historia skulle bli rejält förvånade om jag berättade. Allt de vet är att jag inte dricker och i överlag är en vältränad och allmänt nyttig jäkel.

Jag skriver under på vad Morfar skrev om att det absolut inte är en enkel resa att bli nykter men att den är guld värd. Guld är nästan en underskrift. Hade någon för 5 år sedan berättat hur mitt liv skulle se ut idag finns det inte en chans att jag hade trott ett dyft av det, men här är jag i ett liv jag aldrig trodde var möjligt. Det är tack vare att jag en dag i taget inte har druckit alkohol som allt faktiskt gjorts möjligt. Att jag faktiskt lever på riktigt. Fri.

Dag 6. Mår jävligt dåligt sedan igår, mycket ångest hela tiden och återkommande riktig kraftiga anfall av panikångest. Allt man har gjort och sagt i fyllan eller i andra fall skitit i att göra eller säga snurrar i skallen. Borde det inte gå åt rätt håll? Kändes klart mindre illa de första dagarna och sobrilen hjälper inte längre så bra. Tror allvarligt att jag håller på att bli knäpp på riktigt. Hade jag haft större kulor hade jag fan ställt mig framför tåget men inte vågar jag det.. Sömnen är katastrof också, drömmer riktigt sjuka mardrömmar och vaknar badande i svett och kippande efter andan.

Förut kunde jag hyfsat lätt ta några vita veckor utan några större problem, lite ångest första dagarna kanske men inte som det nuvarande tillståndet. Utan antabus hade jag nog varit dyngrak nu, bättre karaktär än så har jag inte. Som tur är har jag mått ganska bra på morgnarna så då passar jag på att ta min antabus. Kanske är alkisen i mig morgontrött och hinner inte vakna för att stoppa mig..

Ger inte upp än men vänder det inte snart så vet jag inte

Kan ju lova dig att om du börjar kröka igen-så inte blir det bättre.

Du behöver prata med nån, du måste få ur dig all skit. Det du känner är dina verkliga känslor inte dom spritdränkta.
Våga möt dom så blir allt lättare. Tungt i början men befriande.

Ge för fan inte upp, besegra demonen i stället. Ring någon.

Hoppas jag har fel men med den sista meningen låter det som att du i sinnet är på väg mot bolaget redan. Det är alkisen i dig som spökar. Bryt det tankesättet omgående! Jag är också inne på den gamles spår, att du bör (läs måste) berätta för någon hur du mår. Vem som helst egentligen.
Ensam är INTE stark och speciellt inte i situationen du är nu.

Visst har du kanske en vilja att bli nykter, att förändra ditt liv. Frågan är hur stor villighet du har och vad du är villig att göra för att nå ditt mål. Med stor villighet kommer du långt. Agera!

Att ensam bära på dessa tankar gör det etter värre, om du börjar berätta hur du känner och mår kommer du känna att det är inte så skamligt och jobbigt som du känner just nu.
Det viktiga är att få bort tankarna på det förflutna, vi alkoholister har alla en massa lik som vi kommer ihåg och en himla massa vi inte ens vet om att vi gjort. Glöm allt detta, det är historia och inget du kan göra något åt.
Fokusera på dej själv, på ditt eget välmående, börja dela med dej av vad som tynger dej, hitta distraktioner, hitta det som gör dagen uthärdlig och så tar du en dag i taget. Morfar, mopa, jag med flera har varit precis där du är just nu och vi är tydliga bevis för att det vänder bara man håller sej nykter.
Våga be om hjälp och våga berätta för någon annan hur djävligt du har det just nu.

Tack för alla goda råd. Jag vet att det kanske vore bra att prata med nån men helt ärligt så har jag ingen. När jag tänker efter kommer jag fram till att det enda jag har gemensamt med de jag umgås med är alkohol, sorgligt men sant. Hur som helst är de inga människor jag skulle blotta mina känslor inför. Men förutom de är jag helt ensam, vilket också är något som ger ångest. Vad fan ska jag göra om jag inte dricker? Hur lätt är det att hitta nya (sunda) vänner i min ålder (50 om några år)?

Hur som helst mår jag lite bättre nu, dag 8, och förhoppningsvis är det värsta över. Har också tagit till mig ett tips som någon av er nämnde, att hitta distraktioner som gör att man inte ältar all skit hela tiden. Jag har märkt att det känns bättre tex på jobbet, där man har något att göra och är omgiven av folk. Sedan när man ensam kommer hem till sin lägenhet börjar tankarna snurra och ångesten kommer farande. Igår kväll gick jag en promenad på nästan 2 timmar, försökte springa lite men det gick bara i typ 50 meter, sen var pulsen farligt hög... Hur som helst var jag helt utpumpad när jag kom hem och mådde (efter en stund) ganska bra faktiskt. Så planen nu är att försöka träna iaf några gånger per vecka, ska kolla in ett gym i närheten i helgen.

Hur länge är det vanliga att man tar antabus? Det känns som att jag lär behöva det länge.