Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Efter sexton års drickande så är jag snart inne på 3 månaders nykterhet, gäller även droger och läkemedel. Men nu har motivationen nästan helt försvunnit. Klart att livet blir bättre och bättre allt eftersom nykterheten hålls.
Men har samtidigt varit sjuk säkert två månader med en massa symptom som jag trodde berodde på abs eller så men har rasat i vikt, svullna lymfkärtlar på flera ställen och immunförsvaret verkar sjunga på sista versen. Tagit massor med tester men dom hittar ju inget. Fan känns svårt med större motgångar som nykter och AA stängs läggs ner här i min lilla stad.
Alla skäl man kommer på för att dricka är ju svepskäl men vad fan

Hur långt är det till närmsta AA annars då? Har du någon sponsor?

Kämpa på nu för fan annars kastar du tre månaders kamp åt helvete och jag tror du vet vad ett återfall innebär. Sju resor värre än det förra.

Det är det bästa med möten, att träffa andra i samma situation eller de som har varit där men hittat en väg ut. Just att inte känna sig så förbannat ensam gör att det går att låta bli att dricka ytterligare en dag. Kör på bara, vad har du att förlora?

Mitt första möte drog en kompis iväg mig på innan jag var på behandlingshem och jag förstod minst sagt NADA. Dock kommer jag ihåg att jag direkt när jag hörde de andra dela med sig kände mig hemma. Äntligen ett ställe där jag inte blev dömd och där folk förstår mig. De andra sa exakt det jag tänkte, det var en märklig känsla men lättande på samma gång.


Låter trist men inte fan blir det bättre av att du börjar kröka igen, det kan jag garantera. Du är fortfarande väldigt nynykter (och det är fullt förståeligt och knappast ovanligt att det svajjar efter några månader) men håll i bara så kommer det kännas lättare hur tungt det än känns just nu. Jag mådde riktigt dåligt i stort sett hela mitt första år men jag höll i... Den lätta vägen ut hade varit alkoholen men viljan att vara nykter och få livet tillbaka var starkare än viljan att missbruka. De som hade gjort resan före mig sa att det skulle bli bättre och det skriver jag under på idag. Varför läggs AA-gruppen ner förresten?

Behöver du snacka så knappa iväg ett PM bara.

Nu behöver jag skriva av mig igen. Jag har tidigare i veckan förlorat en släkting som stod mig väldigt nära och det har känts extremt tungt. Nu har jag tagit mig igenom dom värsta dagarna och jag har lyckats hantera även den här motgången nykter. Det har inte varit lätt, jag har gjort valet (mot alla rekommendationer) att alltid ha ett par bira hemma för att alltid kunna ha valet att ta ett återfall. Jag lade mig dagen efter beskedet i badkaret och ställde mina öl på toastolen bredvid, jag hamnade i något konstigt läge där jag låg och pratade med burkarna och frågade dom om dom verkligen skulle få mig att må bättre, svaret jag kom fram till var nej. Släktingen jag förlorade har ägnat stora delar av sitt liv att hjälpa missbrukare och psykiskt sjuka människor till ett bättre liv och samma datum begravningen äger rum kommer jag kunna stå rakryggad vid kistan och säga att jag är uppe i tio månader.

Beklagar sorgen

Men är glad för din skull att du lyckas hålla dig från alkoholen. Som du säger hade de bara blivit värre om du tagit återfall...

Tips. Filmer... Finns hur mkt som helst.

Jo nu tog jag återfall strax efter tre månader som var mitt rekord på ca 17 år. Fan känner mig som en råtta nu ikväll på fyllan.. Min sponsor flyttade från stan igår och då dog aa gruppen typ, en är döende i cancer och 3 började supa så där försvann alla. Visst det kommer flera hit som har sitt sommarboende här som går i aa men jag hade inte pallat att hålla i möten, flyttade hit från Sverige till Finland för ca ett år sedan. Rest runt i Finland tom vart på aa vårdagarna i Lahtis men är svårt som fan att uttrycka sig på språket.. Pm ngn aa,na?? Mvh

Tråkigt med släktingen men bra att du lyckades hålla dig nykter! Jag föreslår att du häller ut ölen innan du "råkar" ta en vid uppkommet tillfälle. Behöver du göra samma sak igen är det väl bara att köpa nya, men att ha dem stående verkar farligt. Tänk vad eländigt det hade varit att ha misslyckats inför din släkting och h*ns arbete för andra missbrukare. Kanske kan det vara en tröst i sorgen att andra faktiskt fått hjälp av denna person.

Själv har jag slutat med Antabus för en vecka sen och är uppe i ungefär tre månaders nykterhet. Jag får skatta mig lycklig att det gått så lång tid att sommarens alla uteserveringsbegär, midsommar och sånt förhoppningsvis inte kommer att locka mig i fördärvet igen. Det hade varit värre att påbörja nykterheten precis nu, tror jag.

Ett tag sedan jag skrev här. Var uppe i över 30 nyktra dagar, sedan gjorde jag som varenda jävel - jag "tog ett par bärs" en kväll, jag klarar väl det, och bom jag var tillbaka i samma spiral.

Söp mig inte redlös, var aldrig "otrevlig" eller bråkade med tjejen - det har aldrig varit något problem. Tvärtom har jag oroat mig jättemycket för henne hela tiden, och försökt hjälpa henne i det svåra med att vara ihop med en alkoholist. Jag tog ett par öl när vi sagt god natt, för att lugna mig själv (dolde aldrig att jag drack efter hon somnat, detta visste hon - dock så eskalerade det i slutet då jag försökte dölja att jag drack starköl istället för folköl).
Detta pågick ett par veckor, fast hon lovat att hon skulle dra om jag började dricka igen. Jag ignorerade det totalt men ett bagatellartat bråk för 2 veckor sedan så såg hon väl sin chans att dra.

Jag brydde mig inte nämnvärt första dagen, tänkte att hon kommer väl tillbaka. Men det gjorde hon inte. Hon har varit så jävla rädd i så många månader att jag ska supa ihjäl mig att hon till slut inte orkade mer.
Spelar ingen roll att vi var lyckliga, bästa vänner och att vi gjorde allt tillsammans (jag har som sagt fungerat normalt på dagarna/kvällarna senaste tiden, endast nattetid jag haft ångest - en ångest som inte varit så stark, men jag som alkoholist skyllt på för att dricka istället för att ta tag i mig själv. Jag har tyckt synd om mig själv).


Hon har inte vågat säga sanningen om hur hon egentligen mådde, för hon ville inte göra mig mer ångestfylld. Hon ställde upp för mig 200%, med allt, hela tiden, varje dag. Men till slut pallade hon inte mer.

Det var slutet och jag har missbrukat allt mitt förtroende. Första dagarna saknaden kom så söp jag mig fördärvad och skyllde allt på alla andra. Jag ville "hata henne" för att hon lämnade mig i det här skicket, men seriöst. Hon har hjälpt mig mer än någon annan människa någonsin, och hon har fått stå ut med så mycket skit. Hon klarade inte av att se någon hon älskar förstöra sig själv, hon klarade inte av att låta hennes eget liv gå totalt i spillror. Hon var tvungen att ta hand om sig själv till slut.

Och det var först efter ett tag jag började förstå henne. Först nu jag fattar på riktigt. Så jävla synd att vi alkoholister först förstår när det väl är slut.
Jag fattar nu hur jag orsakade henne stress, sorg och en oro utan dess like. Jag inser idag att jag egentligen mådde bättre än hon faktiskt gjorde, men hon stod ut för min skull, för att hon älskade mig, medan jag skyllde drickandet på min ångest (jag har faktiskt haft ångest - men aldrig så stor, den blev bara värre efter drickande).

Eftersom vi inte haft några problem "egentligen" (notera " ") utan älskat att umgås med varandra och hittat på så mkt ihop så är det frustrerande. Känns som förhållandet tog slut på en dag, men det är för jag inte insett tidigare. Jag trodde aldrig hon skulle lämna mig.

Jag kommer aldrig klandra henne, såklart - hon har aldrig gjort något annat än att ställa upp - även om medberoende kan stjälpa så var det faktiskt jag som gjorde henne medberoende.

Senaste veckan har jag "nyktrat till", och då har sorgen blivit påtaglig. Har som sagt lite problematik med ångest sedan innan jag började dricka för mycket, men nu är den brutal. Jag är ledsen att jag inte har henne längre, även om jag vet att jag kommer över henne. Men jag är så jävla ledsen att jag svek någon jag älskar så mycket och förstörde henne.

Har nått "rock bottom" och för första gången i mitt liv har jag (som är extremt dödsrädd) känt att jag inte vill leva längre. Har kontakt med behandlingshem som jag har bokad tid varje vecka samt psykiatrin för att reda ut min generella ångest. Kommer naturligtvis inte göra något drastiskt, utan det är bara en känsla av uppgivenhet.

Tyvärr förlorade jag den jag älskar mest, och jag önskar alla andra som fightas denna svåra kamp all lycka. Nästa gång kommer jag inte tro att "jag kan ta ett par bärs" utan jag har insett att jag är alkoholist och jag har även meddelat det till i princip alla jag känner. Jag är alkis, jag kan inte dricka. Alla har accepterat det och erbjudit mer stöd än jag någonsin kunde tro. Att säga "nä, försöker dra ner på drickat" brukar inte fungera, men jag har verkligen "kommit ut" som alkoholist.

Jag kommer klara det, ni kan klara det om ni försöker.
Stort lycka till alla er andra som kämpar.

Jo det är sorgligt att vi ofta måste gå så långt att livet raseras och att vi skadar andra.

Min personliga erfarenhet är dock att det mesta går att reparera och laga. Det tar lång tid och för mig var en total ärlighet gentemot mina nära det som kunde reparera det mesta.

En del grejor går inte att fixa men jag har i alla fall ärligt försökt, mer kan jag inte göra.

Ge dig drogfri tid så kanske allt löser sig för dig med.

/Lycka till ge inte upp!

Vart lite off från denna tråd senaste tiden men nu börjar det dra ihop sig till behandlingen som startar nästa vecka. Lite börjar det pirra i magen av stress och oro då det i första hand är massor av människor man måste umgås med och sitta i gruppmöten med. Men som sagt är det nu eller aldrig som gäller då 40-strecket närmar sig och dottern ska inte behöva skämmas för sin alkis farsa. Själv uppväxt med föräldrar som drack och minns hur jag skämdes.

Hoppas ni alla som tänker ta steget till ett sundare leverne och till alla er som gjort det hoppas ni får en underbar långhelg.

Må väl alla

//N

Det var verkligen fint skrivet, en text full av ärlig insikt och kärlek. Nu gäller det verkligen att du fokucerar på dej själv, vad du behöver för att börja må bra utan alkohol. Terapi, behandling, intressen osv. hjälper dej. Försök också att inte slänga dej in i en ny relation, håll ut minst ett år, mycket av ditt "tillfrisknande" handlar om beteendeförändring och jobb med att bygga upp självkänslan. Det är tungt och jobbigt men åratals bruk av alkohol eller andra preparat har satt sina spår och det tar tid att läka kropp och själ.

En vacker dag kommer du känna lyckoilningar i kroppen, framtidstro, glädje, kärlek och bli så förundrad att är det verkligen såhär det känns att leva nyktert. Kan låta som en utopi men att jobba med sej själv är A och O för att inte återfalla i missbruk.

Lycka till, du är verkligen värd ett liv fullt av glädje, känslor, kärlek och framtidstro.