Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Alkohol är ett av de värsta gift man kan bli fast på. Inte nog med att det gör en destruktiv för en själv och för andra, är oerhört skadligt för kroppen och väldigt starkt beroendeframkallande. Det är också så satans accepterat, och därmed också väldigt tillgängligt till den grad att man fan inte kan ta sig igenom en tätort utan att sättas på prov flera gånger.

Jag höll på att supa ihjäl mig. Fick akut pankreatit 2008, och trots det så fortsatte jag att supa på ett sätt som jag i dagsläget har svårt att förstå. Det var inte så att jag bara var beroende av att vara alkoholpåverkad. Jag var beroende av att hela tiden dricka mer och mer. Drack hela dagarna. Avtändningarna på morgonen innan jag drack min första 35a (hade alltid en 35a vodka eller whiskey för att överleva morgonens avtändning) var oerhört plågsamma fysiskt och psykiskt. Brukade ligga och be till gud (jag är fan en ateist) att jag inte fått en till pankreatit då det brukade värka och kännas svullet där. Spydde väldigt ofta, både på morgonen och senare under dagen/kvällen. Missbrukade mestadels ensam. Effektivare så.

Blev nykter i slutet av 2010. För min mammas skull mestadels, iaf inaktuellt. Stod inte ut med tanken på att hon skulle vara med om att sin son drack ihjäl sig. Hon hade trots mitt missbruk hela tiden funnits där, och även om jag helt saknade lojalitet mot mig själv så kände jag en lojalitet gentemot henne.

Jag hade nog knappast överlevt mer än ett eller två år till så som jag höll på. Men jag slutade helt. Genom att ta ALL hjälp jag kunde hitta. Jag gick till vården, och fick först en kontakt inom psykiatrin. Fick diagnoserna ADHD och bipolär sjukdom. Hade ingen aning om att jag hade någotdera. Min psykiatriker var en bakslug jäveln, och erbjöd mig att börja gå till beroendevården utan att behöva sluta missbruka. Jag drack inte bara, det blev rätt mycket amfetamin och benzodiazepam också, men det värsta var alkoholen.
Jag fick ganska snabbt rätt omfattande hjälpinsatser. En väldigt bra psykiatriker som jag kände stort förtroende för. En sjuksyrra på beroendevården som var guld. Minns inte riktigt vad som hände där i den röran. Men jag slutade tvärt att både dricka och ta amfetamin och benz. Fick Hemenevrin och något som jag tror hette Naltrexon. Minns inte att det var fruktansvärt eller vidrigt eller något i den stilen. Tror att jag var så tom som individ att jag bara fungerade på autopilot. Mitt liv började gå ut på en sak, att få vård. Låg aldrig inne på avgiftning, men bodde precis vid Huddinge sjukhus och var där i stort sett varje vardag. Spenderade 18 månader med att flitigt ställa in olika psykofarmaka för att bli affektiva stabil. Gick först en kurs i KBT i grupp, och fick sedan enskild KBT i två år. Gick till beroendevården tre gånger i veckan i tre år. Varje gång så pratade jag med sjuksyrran i ungefär en halvtimme, lämnade prover, fick antabus och sen fick jag öronakupunktur vilket typ var veckans höjdpunkter.

Jag missbrukade från att jag var 13 fram tills två dagar innan jag fyllde 30. Från att jag var femton missbrukade jag dagligen. Blev alkoholist på riktigt först när jag var 23-24. Och för mig var alkoholen det absolut värsta. Trots att jag vid tillfällen har hällt i mig en hel burk 1mg flunitrazepam över en natt (för att bli hög, inte för att ta livet av mig) så upplevde jag aldrig benzot som ett sååå djävligt missbruk. Jag kunde låta bli det flera dagar i rad. Jag tog jävligt mycket amfetamin, men det gick i cykler. Jag var vaken tre fyra nätter tills kroppen inte orkade och jag skenade iväg på Benz och däckade. Sen lät jag bli täcket i några dagar. Rökte cannabis dagligen. Fick av någon anledning stark abstinens av det. Men cannabis sabbar man sig ju inte av, man blir bara en konstig fan som Arkimedes i "Svärdet i Stenen".
Den stora boven var alkohol. Försökt sluta kanske tio gånger. De första nio-ish gångerna var dödsdömda. Några enstaka dagar fyllda av dödsångest, hjälplöshet och total förtvivlan brukade det bli. Ett par gånger lyckades jag hålla mig borta från allt utom cannabis i ett par veckor (med hjälp av antabus). Men när jag hade varit nykter ett par veckor så var jag ju fri. Äntligen var jag inte alkis längre. Och det skulle ju inte skita sig bara jag drack en folköl eller två, det blir jag ju inte ens berusad av...

Vet inte varför det blev annorlunda hösten 2010. Antar att jag visste att jag höll på att dö. Bestämde mig för att sluta på ett annat sätt. Och med insikten att jag var tvungen att vara helt ren. Alltid. Inga undantag. Det ihop med alla hjälpinsatser. Och alla mediciner.

Mitt råd är att ta ALL hjälp ni kan få tag i. Underkasta er den. Är det förnedrande, så får det vara det. Ens intakta stolthet och familjeheder är inte det relevanta. Blir ni erbjudna mediciner så beror det på att de verksamma inom vården anser att ni skulle tjäna på att ta dem. Så ta dem. Och bryt med de vänner ni missbrukar med. De kanske blir stötta, men det får de stå ut med. Att missbruka alkohol dör man av förr eller senare. Visserligen ofta senare i de fall då ni inte dricker som jag gjorde. Men det kommer förmodligen till slut vara anledningen till att ni dör.

Mäktig Wall of text om jag får säga så själv. Och det får Jag, för det är min Wall of text

Jag har missbrukat alkohol i fyra år nu, jag blir en hemsk människa av giftet och har bestämt mig för att sluta dricka, har mått skit men nu är det bra. Vill inte dricka, är inte de minsta sugen och blir äcklad bara jag ser folk på uteserveringen dricka öl. Vet att jag har förändrats och vi bli mig själv igen. Går det att bli sitt gamla jag igen?

Nja, det skulle ju innebära att du blir fyra år yngre, och så roligt ska vi ju inte ha... Skämt åsido så kommer du nog ha svårt för att bli samma "obrydda" person du var innan ditt missbruk. Man samlar på sig skit mentalt, och det får man bära med sig. Att få hjärnan att dra om sina nervtrådar och bli som den var innan går kanske inte helt heller, men hjärnan har kapacitet att läka sånt i viss mån. Kämpar du för att bli lik den person du var innan du började dricka så kommer du nog komma hyggligt nära. Du kommer visserligen bära på ärr av skit du har gjort/upplevt, men det är ju samtidigt i många fall erfarenheter som potentiellt kan berika dig som person.

Kämpa vidare, och var aktsam. Det är lätt att trilla dit igen. Nu kanske du har en stark aversion mot alkohol som skyddar dig, men ju längre bort från det du kommer desto lättare kommer du få att tänka att du nog kan ta dig en öl, eftersom du inte är alkis längre. Du kommer dock alltid att vara en alkoholist. Men förhoppningsvis så kommer du i fortsättningen att vara en nykter sådan

Okey, men jag vill inte se mig som alkoholist, vill se mig själv som en missbrukare, men tendens till alkoholist.

Druckit i 10 år nu. Har möjlighet att få hjälp genom företaget. De vet inte, iaf säger de inget. Dricker väl minst 2 liter vin om dagen, ledig blir det mer. Allt som finns har gått åt helvete. Okapabel att göra de enklaste sakerna. Trots högavlönad så är ekonomin skit. Vet vad jag måste göra men det skrämmer mig. Vad har ni för erfarenhet att söka hjälp via jobbet? Vet att de är skyldiga att hjälpa och vid en sjukskrivning så måste de få veta anledningen ändå eller hur? Är de enkelt att få en längre sjukskrivning och betalar jobbet ev. Behandlingshem?

Kan ni som varit beroende och varit nyktra ett bra tag kunna ta några öl på någon utekväll eller så utan att spåra eller känna grovt sug eller t.om få återfall ??

Jag har ett flerårigt blandmissbruk bakom mig och kan utan problem ta 1-2 öl ute på krogen. Tyvärr så har AA//NA tutat i folk att om man tar något då och då så är man tillbaka på ruta noll och inte kan räknas som "tillfrisknande". Men det skiter jag i, jag mår skapligt och brickorna kan dom gärna få behålla för sig själva.

Ja men tycker såklart man ska få unna sig en öl eller festa till sig lite OM(!) man varit utan en droppe minst 9 månader , såklart subjektivt var man drar gränsen som fri från beroende men väljer man att kröka på så måste det ju ske med ett vakande öga och känner man ett sug redan nån dag efter så måste man dock säga nej

Arbetsgivaren behöver inte se sidan 1 på sjukintyget enbart sjukskrivningstiden och omfattningen dvs sidan 2.

Nu får det vara nog!

Jag tror jag fick min första känning av riktig abstinens igår (eller psykbryt med samma symptom).

Fy fan vad otäckt det var! Kändes som att man höll på att bli galen och att medvetandet sipprade bort och man förlorar kontrollen över kroppen. Vågade inte försöka somna för att var rädd att dö i sömnen, och kunde inte bestämma mig om jag skulle springa till akuten eller försöka härda ut - så satt uppe hela natten och hetsade ömsom upp mig för att få vätskebrist och dö av värmeslag (varm lägenhet), och ömsom för att jag druckit för mycket vatten och skulle dö av störd saltbalans.

Känns bättre just nu iaf, hoppas verkligen det värsta är över nu.

"Alternativen" är ju antingen att fortsätta supa 24/7 för att hålla det där helvetet borta, eller bli spiknykter. Så det måste bli spiknykterhet; jag vill aldrig vara med om något sånt igen!

Låter lite som det jag var med om när jag beslutade mig för att sluta dricka helt.

Hade oerhörd ångest, svårt att andas, vågade inte sova, rädsla för döden, att hjärtat helt plötsligt skulle stanna osv...

Jag lovade mig själv där och då och sa till mig själv att "jag vill aldrig mer känna så här".

Snart 1,5 år sedan och inte en droppe sen dess. Klarar jag det så klarar du det. Lycka till!

Har chans på jobb nu. Fyfan man måste sluta dricka
Jag är så lyckligt lottad att jag har noll fysiska besvär de gånger jag håller upp fyra-fem dagar.