Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Låter som du har grav ADHD, iom dina fadäser. Kolla det och stor lyckönskning från mig!

Nu kliver jag ur garderoben som en alkoholist och börjar kampen mot ett helt vitt leverne.

Bakgrund:

Jag är uppväxt i en relativt "trasig" familj med en alkoholiserad far som suttit inne större delen av mitt liv. Min mor har varit utbränd och under en period under mellanstadiet var hon i princip helt apatisk. Men idag mår hon hur bra som helst, och jag är verkligen lyckligt lottad att ha fått tillbaka henne. Farsan däremot sitter av de sista åren nu för ett fyllemord han begick 2010. Föräldrarna har varit skilda sen jag var ett år gammal, och jag har alltid bott hos morsan.

Jag har aldrig blivit slagen hemma, och mina föräldrar har alltid stöttat mig och velat mig väl trots att de haft problem med sig själva stundvis. Så trots bekymren är jag ändå uppfostrad med kärlek. Det har funnits alkoholproblem i generationer i min släkt, jag härstammar från rallare, tattare, finnar och ryssar. Med andra ord har jag dragit vinstlotten rent genetiskt.

Jag har ett bråkigt förflutet under min skoltid, jag var kanske stadens värsta ungen som endast hade Kumlabunkern som slutstation (ironi). Jag har under 15 års skoltid avverkat 12 skolor (grundskola, gymnasium, komvux, distans och nu slutligen folkhögskola).

Under högstadiet skärpte jag till mig rent socialt och slutade bråka i skolan. Men jag började i samma veva dricka, och som följd även skolka. Jag vet inte allt jag har gjort på fyllan, men det är ALLTID då jag ställer till det för mig själv. Jag har slagit sönder tre av mina vänners lägenheter, super upp alla pengar så man får låna av morsan en vecka in på månaden. Hotat folk med förskärare, tagit överdoser, bråkat med chefer, sabbat det med flickvänner och varit ett allmänt drägg mot alla i min omgivning.

Jag sitter aldrig hemma själv och dricker, men "vännerna" drar i en att man ska ut på en öl, sen köpes det en flaska sprit och ruljansen är igång. Vaknar upp med bakisångest varenda jävla helg, och man blir inte människa förrän framåt onsdagen efter helgens äventyr.

Nu har jag bara skrapat på ytan av mina alkoholproblem, men till vardags utanför alkoholens värld är jag en så otroligt snäll kille, har lätt att få vänner, är omtyckt av lärarna (läser sista termin på folkhögskola) och har läshjärna. Jag har så oerhört bra framtidsutsikter om jag bara kan hålla mig nykter....

Idag 20/3:

Jag vaknar upp med ångest sedan gårdagen. Jag känner direkt att idag är ingen dag jag har mental styrka att ta mig till skolan då jag ringt och skämt ut mig på fyllan till några klasskompisar. Struntade i en läkartid, utan satt hellre och hinka starköl i den halvkalla solen.

Idag måste jag erkänna för mig själv, att jag verkligen måste ge fan i alkoholen. Har ringt öppenvården men de svarade inte (ska ringa igen). Har meddelat min mentor i skolan, och skriver nu det här inlägget på Flashback för att få lite anonymt stöd, och naturligtvis för att stödja er andra som går igenom samma sak.

Dag 1 - Nykter.

Tack för mig, och lycka till!

Självklart som hos alla andra missbrukare finns ju drömmen om att kunna bruka droger ansvarsfullt och utan att bryta ned psyket totalt, vilket förstås är nästintill en omöjlighet, alk
Alkoholen, min huvuddrog, den får mig att under ruset känna mig hel, amfetaminet får mig att känna mig som jag "borde vara" så var det innan det missbruket eskalerade iaf, tror inte jag eller någon annan som mår psykiskt bra skulle hamna i denna sits.

Varje gång jag "slutar" går det, om det går jävligt väl, en månad, sen kommer ångesten av att jag inte träffar någon eller gör något ikapp, eller bara när tillfälle ges, så kickar reptilhjärnan igång, och suget blir så starkt att jag skiter i hur mycket jag slitit med att hålla mig nykter, vetskapen om att det här knappast kommer förändras från ingenstans får mig att känna mig uppgiven, går väl runt och hoppas att detta håller och att det inte ska gå för mycket åt helvete, men det är ju bara naivt.

Jag är livrädd inför tanken att lägga in mig på behandlingshem, livrädd inför tanken att aldrig mer få supa ned mig, dra lina efter lina och fly verkligheten på olika sätt. Jag har ju inget annat som driver mig, hur fan ska jag komma över det och ta det steget? Jag orkar knappt gå ut med soporna och dammsuga lägenheten, att bli nykter vore den utan tvekan största förändringen i mitt liv, vilket skrämmer skiten ur mig. Nej, tror inte att jag skriver här för uppmärksamhet, men det känns som att folket här är de enda som förstår vad som händer och hur det känns, vilket kanske motsäger sig själv lite. Skrivet nyktert.

Slutade i stort sett dricka för ungefär ett halvår sen. Hade druckit 2ggr under detta halvåret och då inga större mängder.
Har kännt mig så jävla lycklig under den här tiden men självklart är det inget man fattat förens idag.

Igår drack jag mig riktigt full för första gången sen förra sommaren. Idag har jag ett stort hål i hela mig och livet känns inte ens värt att leva.
Hur kommer man över tomheten och upp på hästen igen? Det här är hemskt!

Allt börjar med en insikt och ett steg; jag är alkis och jag söker hjälp.

Bra så långt och fortsätt så även om du kommer känna dig för jävlig inombords. För det kommer du göra.

Botar du känslorna/måendet med alkohol/droger går du tillbaka i stegen och får börja om från ett sämre läge.

Lite beroende på din status finns det ju olika vägar att gå. Ett första steg inom vården kan ju vara vårdcentralen. Ett annat beroendecentrum och är du riktigt dålig akuten.

Ett annat sätt utanför vården är att besöka AA/NA-möten. Oavsett vad man tycker eller inte tycker om AA, finns där tonvis med erfarenhet om alkohol/droger och hur man kan leva utan dom. Även en massa olika erfarenheter om hur man går tillväga för att bli drogfri. Hur och var man kan få hjälp.

Det viktiga för dig nu är att denna din insikt inte bara stannar som en tanke, utan följs av aktion.

/Lycka till, det är skakigt i början men det blir bättre!

Jag fick tag på Öppenvården/Beroendecentrum igår och har en tid bokad till tisdag. Känns otroligt skönt att få det bokat och ser fram emot det. Hon jag pratade med var väldigt trevlig, och ingav ett sån där mjukt "ta hand om" förtroende.

Men det är på tisdag, och idag är det lördag. Igår var det inga problem med att sitta hemma och spela lite gamla klassiker. Men idag är jag utbjuden av en tjejkompis för att ta någon drink - men jag sitter här och bråkar med mig själv mellan att gå dit och dricka cola (yeah right) eller stanna hemma; som är minst lika tungt då jag verkligen tycker om henne.

Jag har också på senare tid börjat märka att jag blir dålig i magen, fryser och ibland t.o.m. kallsvettas framåt eftermiddagen på helgerna. Kan inte tolka det som något annat än fysiska abstinensbesvär.

Jag har faktiskt några ynkliga kvarvarande antabus som ligger sedan något år tillbaka (datumet har inte gått ut). Kanske ska ta en "kur" idag för att verkligen se till att jag inte dricker även om jag tar mig ut.

18 dagar idag.
Har ett sånt jävla sug, vill bara hoppas in i bilen och köra till närmsta bensinstation och köpa mig ett par folköl.

Kommer inte göra det, men suget är fruktansvärt.
Med suget kommer ångesten. Den som varit bortblåst ett tag, verkligen påfrestande.

Föredrar verkligen vardagar framför helger nu, mycket enklare då.

18 dagar idag.
Har ett sånt jävla sug, vill bara hoppas in i bilen och köra till närmsta bensinstation och köpa mig ett par folköl.

Kommer inte göra det, men suget är fruktansvärt.
Med suget kommer ångesten. Den som varit bortblåst ett tag, verkligen påfrestande.

Föredrar verkligen vardagar framför helger nu, mycket enklare då.