Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

I morgon två veckor helt vit.

Har redan börjat kunna sova normalt, senaste två nätterna har jag slocknat direkt när jag lagt mig i sängen, har sovit hela natten också. Nästan så jag sover för mycket nu, men det är ett angenämt problem!

Bra jobbat, jag är inne på vecka sju nu.
Så länge har jag inte varit nykter sedan jag började dricka för c:a 20 år sen.

Hurra för er som klarar av att lägga av! Själv har jag varit utan alkohol över 3 år men suget finns fortfarande kvar. Tyvärr sitter suget kvar väldigt länge tydligen så kämpa på!

Bra jobbat, nu gäller det att hålla i! Vår och sommar på G, med uteserveringar och partyn...

Kan ju säga att jag har 2,5 år nu drogfri. Vill inte slå mig för bröstet, men jag har inget som helst sug efter alkohol eller droger.
Missbrukat i flera årtionden, men det är borta.

Tror det beror på att jag genomgått en grundlig behandling, träffat många att prata med på AA och framförallt kanske på att jag blivit helt ärlig.

Jag håller det inte hemligt att jag är alkis och narkoman. Alla mina nära och arbetskamrater vet. Jag skäms inte ett dugg och jag slipper hitta på ursäkter när alkohol serveras.

Är så jäkla skönt att slippa dessa undanflykter jag tidigare alltid haft när jag ytterligare en gång försökt bli nykter. Har väl gått igenom allt man kan hitta på för att slippa berätta att jag kan inte dricka.
Alla dessa undanflykter jag dragit med förut gjorde bara att tanken på dricka ständigt fanns. Blev som omöjligt att koppla bort tankarna, för man kunde ju inte köra samma vals flera gånger. Blev genomskådad och i stället för att säga "JAG KAN INTE", bevisade jag motsatsen genom att dricka med.

I början sakta och kontrollerat, men elden var tänd. Igen och åter igen, gång på gång. År ut och år in.

Till slut gick ju allt käpprätt åt helvete med både alkohol och droger, fast inte kunde jag vara ärlig ens då den första gången.
Nej drogerna det var min hemlighet, ingen visste knappt jag själv... Förnekelsen är så stark så man lurar sig själv.

Det var nödvändigt för mig att köra mig själv totalt in i väggen en gång till. DÅ fattade jag efter alla dessa år, så fattade jag.

Så mitt råd till er som kämpar mot detta är att inte kämpa ensamma. Lär er så mycket ni kan om missbruk och beroende. Träffa andra som klarar leva drogfria, lyssna på hur dom gör. Bestäm er en gång för alla.

Det som var viktigast för mig: var ärliga, sluta ljuga och manipulera.
/Kram på er!

Någon som vet om Campral syns på blodprov?
Dvs, om Campral påverkar levern, som t.ex. Antabus.

Då snackar jag om blodprov som tas för att kolla levervärden.

Jag har för mig att den påverkar lite, men inte lika mycket som antabus.

Själv tar jag Naltrexon, jag tycker den funkar mycket bättre. Den tar bort rätt mycket av suget och rastlösheten man känner i kroppen.

Fast den har en del biverkningar som dålig sömn och huvudvärk. Jag tar den i c:a en vecka, sen får jag ha ett uppehåll på 2-3 dagar.

Vänd den vilja och allt står i din makt mot dig själv istället. Det är du som behöver den mest av allt, men du tycks vara oförmögen att ens vilja hjälpa dig själv. I stort sett hela ditt inlägg är en uppradning av ursäkter för varför du INTE tänker/orkar/vill/kan sluta dricka. Märker du ens det själv?

Du kan ge dig fan på att om du INTE slutar så kommer du förlora precis allt. Allt det som du är rädd att förlora om du försöker. Du har verkligen vänt uppochned på hela föreställningen om vad livet är. Det är ju ditt liv du ska rädda. Det är rimligen mycket viktigare än din bostad och dina relationer till din sambo och din morsa. För utan ditt liv finns inte dessa relationer ändå. Jag vill inte strö salt i såren, men se hur det gick med jobbet som du var rädd att förlora om du skrev in dig på behandlingshem. Det förlorade du just för att du INTE skrev in dig i tid. Då hade du nämligen haft rätten till ditt jobb.

Gör inte samma misstag en gång till. Du må tycka att du är värdelös, men det kommer du inte att tycka om du kastar ut det som gör dig värdelös. Nämligen alkoholen. Den har fuckat upp din hjärna. Sen har du säkert massa skit i bagaget sen tidigare som inte direkt underlättar, men det finns inget som säger att ditt liv måste präglas av det för all framtid.

Jag undrar om det inte är enklast att tänka sig förloppet som att börja ett nytt liv, bokstavligen. Tänk dig att du inte har nånting alls och starta därifrån. Då finns inget du kan förlora, utom just livet självt. Om du inte har någonting så har du heller inga synder eller skulder. Ett vitt ark eller en tom låda att fylla med nya saker.

*

Om det kan vara till någon inspiration så har jag nu varit nykter i mer än en månad. Och det är väldigt svårt för mig att förstå hur jag kunde ha så många idiotiska ursäkter för att dricka, dag ut och dag in. ALLT är bättre utan den förbannade spriten. Lyckligtvis hade jag inte sjunkit fullt lika djupt som du och jag verkar klara mig utan behandlingshem. Antabus och regelbunda besök hos läkare, psykolog och alkoholterapeut är ett mycket bra stöd.

Det absolut svåraste är att fylla tiden med något. I början kändes det som att jag kastade bort mitt liv när jag bara satt hemma utan att dricka, fast det är precis tvärtom. Jag resonerade nog ungefär lika galet som du, att om det ändå ska vara skit så kan det väl få vara det medan jag är full. Vilket i och för sig är en rationell tanke. Felet är att man förvandlar hela resten av dygnet till skit istället för bara den tid som man inte är upptagen, då ångesten kan komma åt att greppa en med sina svarta otäcka fingrar och dra ner en i mörkret.

Jag har inte berättat något för vänner eller bekanta. Vet inte om jag kommer göra det heller. Det är mitt liv och de har inte med att göra varför jag avstår alkohol.

Mycket bra inlägg!!

Håller verkligen med om många saker och framförallt hur svårt det är att fylla ut tiden.

Vågade inte titta i tråden förrens jag var full igen.. Ot eller inte, visst måste detta vara sk postakut abstinens? Känt det flera gånger. 3 veckor utan amfetamin, får en brutal oroskänsla i magen, suget som när man är väldigt nervös, tänk er innan första fyllan, går inte att tänka på annat, en bultande ångest och obeskrivlig nervositetskänsla, utöver det självklara starka suget, med extra ångest

Vad spelar det för roll egentligen? Du måste vara nykter och drogfri för att överhuvudtaget kunna uppleva PAA. Och det är du inte, inte ens i närheten.

Utan amfetamin i 3 veckor men krökar på som vanligt, det är klart att du mår piss. Du är aktiv i ditt beroende så det sprutar ur öronen på dig och det dåliga måendet kan du lika bra vänja dig vid för det kommer att bli värre och värre. Eller gäller det inte dig kanske? Du är kanske speciell... Jojo.

Du skriver här gång på gång i fyllan och villan och många med mig tar sig tid att skriva tillbaka för att hjälpa dig. Ändå verkar du totalt ignorera alla tips och råd som du har fått. Allt för att igen och igen snöa in på samma spår som du vart det senaste året.
Vad vill du egentligen med dina inlägg? Vill du ha hjälp eller är det bara uppmärksamhet du vill ha?

Nu sitter du där igen på fyllan, en torsdag. Hur går det för dig tycker du? Jag har tröttnat på att försöka hjälpa dig när du uppenbarligen inte är mottaglig för den så jag lägger ner. Du kör ditt race du och vill uppenbarligen göra så. Du bokstavligen kastar bort ditt liv till alkoholen och drogerna ser du inte det. Som att du inte har något annat val, vakna!

Jag skriver igen som jag skrev till dig för snart ett år sedan. Sick and tired of being sick and tired? Inte än verkar det som men jag hoppas för din skull att du kommer dit en dag. Snart.

Nu kliver jag ur garderoben som en alkoholist och börjar kampen mot ett helt vitt leverne.

Bakgrund:

Jag är uppväxt i en relativt "trasig" familj med en alkoholiserad far som suttit inne större delen av mitt liv. Min mor har varit utbränd och under en period under mellanstadiet var hon i princip helt apatisk. Men idag mår hon hur bra som helst, och jag är verkligen lyckligt lottad att ha fått tillbaka henne. Farsan däremot sitter av de sista åren nu för ett fyllemord han begick 2010. Föräldrarna har varit skilda sen jag var ett år gammal, och jag har alltid bott hos morsan.

Jag har aldrig blivit slagen hemma, och mina föräldrar har alltid stöttat mig och velat mig väl trots att de haft problem med sig själva stundvis. Så trots bekymren är jag ändå uppfostrad med kärlek. Det har funnits alkoholproblem i generationer i min släkt, jag härstammar från rallare, tattare, finnar och ryssar. Med andra ord har jag dragit vinstlotten rent genetiskt.

Jag har ett bråkigt förflutet under min skoltid, jag var kanske stadens värsta ungen som endast hade Kumlabunkern som slutstation (ironi). Jag har under 15 års skoltid avverkat 12 skolor (grundskola, gymnasium, komvux, distans och nu slutligen folkhögskola).

Under högstadiet skärpte jag till mig rent socialt och slutade bråka i skolan. Men jag började i samma veva dricka, och som följd även skolka. Jag vet inte allt jag har gjort på fyllan, men det är ALLTID då jag ställer till det för mig själv. Jag har slagit sönder tre av mina vänners lägenheter, super upp alla pengar så man får låna av morsan en vecka in på månaden. Hotat folk med förskärare, tagit överdoser, bråkat med chefer, sabbat det med flickvänner och varit ett allmänt drägg mot alla i min omgivning.

Jag sitter aldrig hemma själv och dricker, men "vännerna" drar i en att man ska ut på en öl, sen köpes det en flaska sprit och ruljansen är igång. Vaknar upp med bakisångest varenda jävla helg, och man blir inte människa förrän framåt onsdagen efter helgens äventyr.

Nu har jag bara skrapat på ytan av mina alkoholproblem, men till vardags utanför alkoholens värld är jag en så otroligt snäll kille, har lätt att få vänner, är omtyckt av lärarna (läser sista termin på folkhögskola) och har läshjärna. Jag har så oerhört bra framtidsutsikter om jag bara kan hålla mig nykter....

Idag 20/3:

Jag vaknar upp med ångest sedan gårdagen. Jag känner direkt att idag är ingen dag jag har mental styrka att ta mig till skolan då jag ringt och skämt ut mig på fyllan till några klasskompisar. Struntade i en läkartid, utan satt hellre och hinka starköl i den halvkalla solen.

Idag måste jag erkänna för mig själv, att jag verkligen måste ge fan i alkoholen. Har ringt öppenvården men de svarade inte (ska ringa igen). Har meddelat min mentor i skolan, och skriver nu det här inlägget på Flashback för att få lite anonymt stöd, och naturligtvis för att stödja er andra som går igenom samma sak.

Dag 1 - Nykter.

Tack för mig, och lycka till!

Låter som du har grav ADHD, iom dina fadäser. Kolla det och stor lyckönskning från mig!