Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Känns som en mer lindrig at kroppsligt sett. Hur somhelst går nästan alltid en at på alkohol över på 5-7 dagar. Det kroppsliga alltså; Sömnbesvär, svettningar, hög puls, darrningar och taskig mage brukar vara det vanliga.

Sedan det psykiska då, omöjligt att säga. En sak vet jag. Det blir bättre, först ganska snabbt sedan väldigt långsamt.

Tycker inte du ska avfärda 12-stegen. Inte sagt att man fysiskt behöver göra dom, jag har det inte, men dom innehåller mycket tänkvärt. Har ju trots allt hjälpt många under flera årtionden, så viss hjälp finns där otvetydigt.

Bra att du kommer i en grupp, var ärlig och så öppen du kan. Kommer säkert kännas ovant i början, men ge det tid så blir det bra.

Då lär jag vara hyfsat stabil fysiskt när det gäller då, och förhoppningsvis mentalt också. Tack.

Just nu känner jag att oavsett vad jag tycker om 12-steg (har diskuterat detta i andra trådar tidigare) så har jag allt jag behöver via vården: Enskilda samtal, Antabus och kommande gruppsamtal, dessutom starkt stöd privat. Jag kommer inte ha några problem med att vara ärlig varken med terapeuten eller gruppen utan går all-in så att säga.

Det sociala stödet som ni pratar om har varit A och O för mig. Vänner och familj men framförallt två grabbar på jobbet. Jag jobbar inom restaurangbranschen och serverar alkohol dag ut och dag in och vi har haft två praktikanter i köket (som nu fått jobb) som kommit till oss via ett behandlingshem, jag är oerhört tacksam att jag haft dom nära mig vissa dagar man vacklat, det är inte det lättaste att lukta efter en korkskada på en flaska vin alla dagar men då har dom funnits där och ställt dom kritiska frågorna när man varit på väg att kasta in handduken och dra iväg och kröka ner sig.

Lycka till theshade!

Jag vågar inte sia om hur din abstinens kommer att se ut men den akuta fasen borde bli ganska mild. Tänkte jag borde upplysa dig om att det hursomhelst kommer att bli svackor efter den akuta abstinensen. Läser att du ser fram i mot hur bra du kommer att må efter några veckor. Skulle kunna bli så att du mår toppen efter tre veckor och totalt skit efter fem.
Jävligt bra att du har vänner men jag tror det är viktigt att du har någon/några som vet hur missbruk funkar att prata med och framför allt se saker du inte ser.
Använder du ditt bästa tänkande för att hantera ditt missbruk kommer du snabbt att börja prata med djävulen på axeln utan att du ens fattar det.
You can't bullshit a bullshiter, gå till AA och träffa lite tjurskitare är mitt råd.

Någon annan som upplevt post-akut abstinens från alkohol?

har varit nykter drygt en och en halv månad nu. Jag känner mig trög, glömsk, jobbigt humör(som en underliggande ilska som kommer fram då och då), cravings efter godis, "tung" i huvudet och dimmig, svårt att koncentrera mig mm. Känns ju lite trist för man vill ju känna sig piggare när man lägger av och liksom må bra men istället går kroppen in i något sorts återhämtningsläge(eller vad handlar det egentligen om?) och jag är tröttare, segare och argare än innan.

Ja det är väl nästan standard. Det är då man är som skörast och lätt ramlar dit igen.

http://www.briisa.se/2014/03/17/hjarnans-beloningssystem/

Kämpa, det blir bättre!

Än så länge känns det ganska bra, lite över förväntan. Dock fick jag en kortvarig känslomässig chock igår kväll som gjorde mig otroligt stressad en stund, hade jag haft tillgång till alkohol då så hade jag druckit direkt vilket gav mig en liten tankeställare när jag lugnade ner mig.

Jag är medveten om att det verkliga jobbet börjar när jag är av med abstinensen helt och ska leva nykter i fortsättningen. Det känns väldigt bra att börja med Antabus nästa vecka av just den anledningen.

Har som sagt både terapeut och kommande gruppmöten med andra missbrukare. Jag kommer inte att gå till något 12-stegsprogram, hoppas det framgår nu en gång för alla eller ska jag behöva ändra min signatur?


Jag kämpade på väldigt länge på egen hand utan att komma någon vart, enda stödet var väl här på flashback och tjejen som mest ogillade att jag drack och inte orkade stötta mig så mycket mer än genom att gnälla om det. Nu känner jag ett helt annat stöd och också ansvar gentemot de som bryr sig om mig.

Känner redan en del förbättringar i mitt mående även om jag så klart är rätt instabil känslomässigt. Mentalt känner jag mig lite ofokuserad ibland men samtidigt mer snabbtänkt och klipsk. Min aptit som annars är i botten nästan hela dygnet är märkbart bättre när magen inte är full med kolsyrad alkohol hela tiden och att få i sig ordentligt med mat ger ju kroppen lugn och välbehag, man får mer energi och allt känns inte lika motigt och träligt. Energin gör att man orkar röra på sig (cyklar och springer så att lungorna värker) vilket man får endorfiner av och sen sover man bättre. Den nedåtgående spiralen har liksom vänt och blivit uppåtgående istället vilket är peppande och ger mig styrka att inte ge efter när det blir motigt.

Tack för ert stöd alla och kämpa på!

Hur ser man på folk som upplever sig själva som borderline-alkoholberoende? Var ska man dra gränsen? Jag har druckit måttligt 25 av 30 dygn per månad sedan 2013, ungefär. Innan dess hade jag fullkomligt normalt intag - några middagar, lite vin, en öl här och där, kanske lite mer när vi varit utomlands.

Hur vet man att man har problem? Jag har alltid ansett mitt vardagssmygande som en grej som sambon skapat, alltså att hennes taskiga attityd har gjort att jag börjat smyga.

Men sen så har jag sett att man blivit lite aggressivare, eller kanske mer misstror folk, eller bara tycker att de är jävligt påfrestande... det var någon som påtalade att jag var lite mörk till sinnet. Ja, men det är väl klart, ska man ha att göra med folk så måste man nästan ha en liten vadderad vall av onykterhet, det är ett sånt jävla tjat om allt överallt...

I övrigt är jag 35-40 år, normalt byggd svensk, har ett jobb som kan vara påfrestande psykiskt (vem har inte det), har nyligen flyttat till ny stad, hatar min flickvän... det vanliga... Sköter det mesta väl.

Jag dricker inga större mängder: 2-4 folköl och några glas vin per kväll, kanske en öl eller två - ytterst sällan starksprit - dricker bara så att det "surrar till" lite när jag fixar med lite hemmajobb. Har märkt att dosen börjat stegra dock och jag har supit mig nästan redlöst full på vissa vardagar.

Gjorde uppehåll i två dagar och det var fullkomligt meningslöst. Det är så tråkigt - jag fattar dock inte hur man kan bli en luffare och sitta i parken. Vad som fick mig att fundera var min baksmälla som gjorde att jag sjukskrev mig dagen efter: EFter uppehållet så belönade jag mig med en superfylla på en torsdag. Sket nästan ned mig morgonen efter, mådde piss o s v. Tog återställare... Blev fundersam på mitt beteende.

Jämför man mig med andra i tråden så känns det som att jag kan fortsätta livstilen jag har - dock kvarstår frågan: Märker man när man går över gränsen och verkligen trillar dit. Blir alkoholiserad, som det heter.

Vet inte din mening med denna post i denna tråd?

Om du vill veta vad jag tror om ditt liv/problem, så;

Du har uppenbarligen hittat en förälskelse som du varken vill dela eller bli av med.
Kärleksstunder i smyg och ve den som gnäller.
Kärleksstunder som blir intensivare och häftigare.
Kärleksstunder som du inte kan leva utan och som förmodligen kommer älska ihjäl dig så småningom.

Antingen får du gifta dig med alkoholen eller skiljas. Ditt val.

För din egen skull tycker jag du ska skilja dig...

Sjukt vad mycket jag lagt på alkohol. Måste vara över 40 000 kr under alla dessa år. Vågar inte ens börja räkna alla onödiga kalorier och dåliga beslut. Hur slutar man när alla i ens vänkrets dricker? Går dessutom på högskolan.

Det du beskriver låter som en ALKOHOLISERAD person på mig. I högsta grad. Att dricka "några" glas vin (3?, 4?. 5?) och flera öl varje kväll är inte en måttlig konsumtion. Även om du säkert övat upp en sån alkoholtolerans att du inte blir askalas av det.

Jag är verkligen ingen expert, men när du beskriver dina relationer till människor i allmänhet så läser jag en person som inte alls mår bra. Inte ett dugg. Kanske är alkoholen en slags självmedicinering för att hålla den verkliga smärtan i schack?

Som du håller på tror jag inte att nån kan utlova dig att du har frikort från att hamna på parkbänken en dag. Än mindre frikort från att drickandet går ut över jobbet och ännu mer över dina relationer. Du vore i så fall inte den förste som supit bort allt.

Sök hjälp! Men var beredd på att ditt alkoholmissbruk kanske inte är det enda jobbiga och svåra du måste ta itu med.

Tough love. Jag rodnade av skam av att läsa det ni skrev, så det träffade väl rätt. Nu blev det svårartad ångest hemmavid. Tack för era svar, en sak gjorde ni definitivt mig en tjänst med: Är noll sugen på ett glas nu, men tyvärr så ramlar jag nog dit ändå till helgen. Har ev. problem ja. Ska jobba mot rätt håll åtminstone. Trappa ned.

Drickandet har även gått ut över jobbet, som ni skriver... även fast det sitter långt inne att erkänna. Har haft fler sjukdagar än vad jag kanske tror.

2-5 glas vin per dag... En gång drack jag andra saker för att jag inte hade något hemma.

Vågar inte läsa mer i den här tråden, så andra läsare får väl se mig som ett typiskt varningsexempel eller stöd på vägen att bli nykter, som avskräckande exempel.