Har läst igenom nästan hela tråden och märkt att jag inte är ensam om att tro att man kan trappa ner och hålla sig på rätt köl med måttligt drickande
Jag har lyckats hålla det på den nivån i många år, måste nog vara närmare 10 år med några övertramp inräknade.
Har liknande historia som många andra, från första gången man drack så tog det över direkt, andra gången drack jag dubbelt så mycket och på den vägen fortsatte det. I skolåldern var det ju en merit att kunna dricka mycket så man fick ju uppmärksamhet och "kompisar" via det.
För mig var vägen ner jävligt brant och jag hade vita veckor för att jag behövde det redan som 18-åring och i 20årsåldern slutade jag helt.
Den gången mest pga andra så det höll inte så länge, kanske ett år, innan jag var tillbaka i gamla spår. Sen slutade jag några gånger till (jag måste väl ha börjat också...) och började efter ett tag att dricka några öl på fester och det gick skitbra, jag hade full koll och livet lekte. Trivdes jättebra med att vara nyktrast på fester, inga problem alls med den biten.
Sen helt plötsligt en dag (typ 10 år senare) så upptäcker jag att nån har druckit ur mina öl, jag är helt säker på att sambon har gett bort några pilsner till svärfar. Det var ju jag som hade druckit upp dem såklart, där nånstans kommer jag på att jag inte vet när jag varit helnykter en helg senast och bestämmer mig för att ta en paus så det inte går överstyr, det här var strax före midsommar för ett par år sen. Vaknar på midsommardagen av att jag mår sjukt dåligt, fruktansvärt bakfull.
Tar mig i kragen och är nykter några månader och dricker sen några öl eller drinkar när vi går ut på klubb, ja det här funkar ju som förut tänker jag och rätt vad det är så är det återigen midsommarafton och jag är något fullare än önskat, men inte så farligt ändå. Ångesten och depressionen som jag får är dock nåt helt nytt, att det blev så starkt alltså, och satt i under hela följande vecka.
Sambon undrar varför jag måste bli så full jämt, hon var med under åren när jag drack för mycket så hon tycker väl att jag aldrig dragit ner på det fast det hade gått ett helt år sen förra gången jag blev dyngrak.
Det här ledde till att jag sa att jag måste sluta helt och efter ett tag tycker att jag har klarat mig jävligt bra tills jag en sen kväll upptäcker att jag har druckit minst en grogg varje helg ändå! Återigen insåg jag att jag måste sluta dricka så jag var nykter en helg och nästa helg drack jag en liten grogg, sen var jag nykter en vecka och förra helgen drack jag igen
De nyktra helgerna har jag mått jävligt bra rakt igenom men ändå så ska man hälla upp en liten jävel åt sig.
Jag fattar inte att jag som har haft sån koll på det här att bara dricka lite grann och inte låta det gå överstyr nu helt plötsligt inte kan vara utan den där groggen. Jag har ju inte ens varit full...Låter sjukt löjligt och fjortisaktigt, det här hade jag aldrig trott var möjligt om jag inte upplevde det själv.
Väldigt konstigt att vara i den här sitsen nu och ha lika tufft med nykterheten som för över 10 år sen när jag verkligen hade ett missbruk som även andra la märke till, alltid fullast på krogen och hela den biten. Nu när jag bara dricker så otroligt lite så är det ju ingen som ens ser mig påverkad, ingen som tror att jag har det kämpigt ändå.
Det värsta är ändå att nästan all vaken tid går åt att tänka på alkoholen på ett eller annat sätt, anledningar till att fira, kommande jul och nyår osv. Dagdrömmar om riktiga bläckor helt enkelt, att köpa på sig lite vodka o gin och bara sitta och dricka utav helvete som förr i tiden.