Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Ja så sitter man här igen och dricker nån öl. Varit nykter 6 månader med hjälp av antabus men slutade med den för ca 1 månad sen. har druckit till och från under den tiden.

Anledningen att jag slutade var att jag vill prova att klara mig utan antabus, men uppenbarligen verkar det fruktansvärt svårt.

Någon som har några bra tips som kan hjälpa en på traven eller är det kört, bara att börja med antabus igen kanske.

nån som har någon erfarenhet av Campral ?

Jag åt campral under ca 3mån.Det funkade perfekt,drack inte en droppe under den tiden och inget
alls sug efter alkohol.Nu vet jag inte om det var campralen eller inbillning,placebo,som
gjorde det men det funkade iaf

Ok kanske är värt ett försök då. Har jag inget hemma så har jag inget sug efter alkohol heller men nåt får ju ändå en att gå in på bolaget.

Men ska nog testa campral. Var det flera tabletter per dag man var tvungen att ta av dom ?

Du,jag kommer inte ihåg men tror det var 3ggr dagligen

Tror inte på att bara medicinering är lösningen, dock i kombination med samtalsterapi eller annan mer djupgående behandling kan det nog vara ett bra alternativ. Annars kvarstår anledningen till varför patienten faktiskt dricker och efter avslutad antabus-eller campralbehandling börjas det drickas igen.

Ur fass om campral;
Reduktion*av återfallsrisk hos alkoholberoende patienter. Behandling med Campral rekommenderas ske i kombination med samtalsbehandling innefattande medicinska råd och stöd till patienten.

Jag åt Campral under några månader och tyckte inte att det hjälpte någonting mot suget. Men låt inte det hindra dig, kanske funkar det för dig.

Det var väl typ 10 tabletter man skulle äta om dagen.

Första dagen med Antabus idag. Vad har ni för erfarenheter, kommer man att vara trött och seg länge eller sitter det bara i de första dagarna? Värt att tillägga är att jag inte tar det för att jag dricker särskilt ofta (så tröttheten beror inte på att jag slutat dricka) utan för att när jag väl dricker så blir det så satans mycket och ställer till med problem som inte gör det värt att fortsätta.

Skitsnyggt. Träffade exet idag (vilket jag är tvungen att göra varje dag, tyvärr) och mådde såklart skit över det. Fick höra att hon inte har känslor kvar för mig, och att hon tydligen tycker att de väl över två åren vi spenderat tillsammans dagligen inte varit bra för någon av oss. Det skär i mitt hjärta att bara se henne, och jag har fortfarande känslor kvar, men att höra allt det här är för mycket för mig. Sket i allt och drog direkt till bolaget, har nu dragit i mig tre liter vin, och jag mår fan inte bättre av det, men jag kan inte hantera den här ångesten längre, jag pallar det inte längre, det är för mycket, mitt jävla psyke är helt jävla trasigt, jag pallar inte det här längre, vaknar med ångest varje dag, drömmer fortfarande om henne och önskar att allt vore som förut, trots att det inte var bra, men jag kan fan inte släppa det.

Livslusten är noll nu, vad fan ska jag se fram emot? Det här tar så jävla hårt på mig, vet inte vart jag ska ta vägen, önskar bara att jag kunde somna och inte vakna igen, det gör så jävla ont. Precis när jag känt att det kanske finns något hopp om livet så raserar allt igen, vad fan ska jag göra nu, det enda jag sett fram emot är alkoholen och drogerna för att slippa må såhär, men jag har insett att det inte håller att fortsätta såhär, jag försöker se ljuset, hoppet om framtiden, men det går inte. Vill bara supa och knarka ihjäl mig tills jag dör men jag har en jävla familj och vänner och jag skulle aldrig kunna lämna dem på det sättet. Allt är åt helvetet just nu, ska kliva på antabus så fort jag kan för det här håller inte. Men vad fan ska jag göra? Ångesten och smärtan tar fan död på mig, men jag vill bara bli fri från skiten så att jag kan leva ett normalt liv, men jag klarar inte av det, jag kan inte hantera den här jävla smärtan, vet inte vart fan jag ska ta vägen, allt känns bara skit just nu, vill bli fri från drogerna och alkoholen men vad fan har jag då att se fram mot? Inget. Vill bara hitta livsglöden igen men det är så jävla svårt. Åt helvete med allt. Jag orkar inte må dåligt längre, vill bara släppa taget.

Jag dricker inte, och knarkar inte längre för att det är kul, utan bara för att försöka bedöva känslorna, men jag vet att det inte kommer hålla i längden, jag sätter mig bara djupare i skiten. Jag vill bara fortsätta att dricka och knarka men innerst inne vet jag att jag bara förstör mig mer och mer.

Det här kanske bara är en bagatell för er andra, men tro mig, inget blir bättre av att hålla på så här. Det blir bara värre. Jag vet inte ens varför jag håller på såhär, jag vill inte sluta, men jag försöker verklgen att tänka långsiktigt, men det är så jävla svårt. Skulle aldrig önska att någon skulle behöva gå genom den här skiten, det är en ond jävla cirkel som är så jävla svår att ta sig ur.

Ex är fan sämst för psyket, man borde stänga av dom på livstid!! Känner med dig!

Att läsa ditt inlägg var skrämmande, det var som att gå tillbaka 4-5 år i tiden och hur mina tankar gick då.

Känner igen mig mycket i det du skriver, har själv tänkt allt det du skriver och jag vet hur det är att känns att alkoholen och drogerna är det enda jag har som håller mig uppe. Hur tungt det än känns och hur omöjligt ett liv utan dom verkar så kan jag lova att det finns ett liv som nykter, ett liv som jag iallafall aldrig kunde ens drömma om. Ett värdigt liv, fri från skiten och det långsamma självmordet, för det är exakt vad det är...

Jag vet att det är ett levande helvete du går igenom, jag har vandrat dina steg före dig. Mitt helvete upphörde sakta en dag i taget när jag checkade in på behandlingshem. Det var det bästa val jag gjort i mitt liv, det finns inget som hindrar dig från att göra ett liknande val och slå alkoholismen på käften ordentligt.

Hur långt är du villig att gå för att få ditt liv tillbaka, eller rättare sagt, få ett liv?

Ser behandlingshem som sista utvägen, skrev nog i inlägget ovan att jag ringde och tjatade på om att jag behövde en tid så snabbt som möjligt, och jag kommer begära antabus det första jag gör.

Det är mitt liv som jag leker med, är beredd att göra i princip vad som helst för att bli fri från skiten, behandlingshem vore kanske inte helt fel ändå.

Hoppas att du får den hjälp som du behöver. Har man den här diagnosen som vi har, som är progressiv, så blir det bara värre och värre så länge som vi fortsätter att dricka. Jag trodde flera gånger under sista åren som jag drack att nu kan det fan inte bli jävligare, för att en tid senare upptäcka att det hade blivit ÄNNU värre. Jag såg då endast döden som en utväg men jag är idag tacksam till att jag aldrig förmådde mig själv att trycka av pistolen som jag satte mot tinningen flera gånger faktiskt... Det som hindrade mig var att jag har familj, annars hade jag nog inte skrivit detta just nu.

Önskar att jag kunde hjälpa dig mer men nu är det bara du som kan ta emot hjälpen och göra fotarbetet.

Ta hand om dig nu.