Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Ok, här kommer min historia..(och mitt första inlägg på detta eminenta forum)

Jag brukar säga att jag aldrig har brukat alkohol, jag har alltid missbrukat den sedan första gången jag drack när jag var 14 år gammal...
Att som andra normaldrickare faktiskt kunna ta en eller ett par öl på krogen eller hemma har aldrig ens existerat hos mig, men det var ingenting jag tyckte var konstigt egentligen för alla polare var ju likadana.
När jag upptäckte alkoholen väcktes någonting inom mig, en kärlek. Ett ljus i mörkret...
Om jag ser tillbaka på mitt liv så finns alkoholen där som en röd tråd, hela tiden där i bakgrunden.
Har provat lite olika droger och använt hasch b.la. då och då under några år men det var inget för mig riktigt kände jag.
I början söp jag ibland på helger men snart nog när jag uppnådde krogålder blev det varje helg.
Eftersom jag har en beroendepersonlighet har jag i vissa perioder bytt missbruk till att t.ex. träna på gym och hålla en bra kost slaviskt under några år, dock kunde jag inte TROTS att jag visste att spriten förstörde en del av träningen hålla mig nykter helt och när jag drack var det som alltid plattan i mattan. Förstod fortfarande inte att jag hade problem.

Har alltid haft en depressiv läggning med oro och ångest men utåt visade jag ingenting. Jag är rätt stor och muskulös och precis som alla andra polare hade jag rakad skalle, stora gaddningar och tjocka silverlänkar vilket gjorde att folk flyttade lite på sig när det bråk och det blev det ofta...
Ju sämre jag mådde ju mer drack och slogs jag. Kommer ihåg att jag tänke allt oftare att det här drickandet är inte normalt men samtidigt tänkte jag att om jag vill så kan jag sluta, men inte just nu. Jag förknippade faktiskt fortfarande alkoholen med något positivt och trodde inte att jag kunde vara alkoholist. En alkoholist sköter inte jobbet som jag gör. En alkoholist har inte två bilar och fin lägenhet och tjej som jag har. Men det skulle bli värre...

Jag kan inte sätta fingret helt på exakt när alkoholen tog över helt men under en period hade jag ett jobb som var väldigt påfrestande psykiskt och fysiskt med stress och annat.
Där och då började jag medvetet självmedicinera för mig själv i veckorna med alkohol efter jobbet.
Nu började jag också tvångsmässigt dricka både fredag och lördag, ibland söndag med om det fanns något kvar.

Nu skenade mitt missbruk iväg och jag vet att jag för första gången ärligt ville sluta dricka men nu var det inte jag som styrde längre, det gjorde alkoholen.
Nästkommande 4-5 år blev allt mer ett levande helvete och jag drack allt mer själv, då sällskap inte var intressant längre. Jag förstod att jag var alkoholist men kunde inte förmå mig att erkänna det för någon eller att be om hjälp trots att min sambo grät och bad mig sluta. Det skar i hjärtat att se den jag älskade må så dåligt pga mitt drickande och jag VILLE verkligen sluta, men jag kunde inte. Ska tillägga att jag hela tiden under dessa år jobbade(dock sjukskrev jag mig all oftare) men aldrig hade pengar, dom söp jag upp.

De två sista åren i mitt drickande söp jag i stort sett varje dag. Om sambon gick till jobbet kl 9 en lördagsmorgon började jag dricka direkt för att få stopp på ångesten(som nu var helt extrem) och all skit som snurrade i skallen, för att dricka mig plakat innan lunch. Jag försökte också under dessa år dölja mitt supande med varierande resultat.
Avskärmade mig nästan helt från socialt umgänge och hade alltid en ursäkt för att inte komma när vi var bortbjudna t.ex.

Jag var faktiskt på ett AA-möte under den tiden när jag mådde riktigt dåligt och lovat tjejen att faktiskt göra något åt misären. Jag kände att när jag hörde dom andras delningar att det är ju här jag hör hemma, dom hade vart där jag var då och ändå så sitter dom där nyktra och friska. I övrigt fattade jag inte ett skit och stirrade mest på väggarna där det ordet GUD stod.
Äntligen såg jag att det fanns en utväg ur mörkret men tydligen var jag inte färdig med supandet för jag blev full samma dag.

Eftersom jag nu vart helt fast i alkoholens klor kom det plötsligt en dag när jag sjukskrev mig från jobbet allt mer för att supa och en dag sket jag helt enkelt i att gå dit... allt för att dricka mig medvetslös och slippa känna skiten. Självmordstankarna kom allt mer och ett par gånger satt jag med en laddad pistol mot huvudet med fingret på avtryckaren och kände efter tryckpunkten, dock kunde jag inte förmå mig själv att trycka av.

En dag sparkade tjejen ut mig och berättade allt för mina föräldrar, hon hade fått nog. Jag var inte välkommen tillbaka om jag drack... Det dröjde inte länge föräns jag berättade sanningen för min chef(jodå jag var fortfarande anställd konstigt nog)och ringde och bokade plats på ett behandlingshem.

Jag trodde att dom på behandlingshemmet nu skulle göra mig nykter men efter några dagar efter jag kom hem var jag full igen och fattade ingenting. Om jag tyckte att det var jävligt innan jag var på behandling så var det ingenting mot den här resan. Förutom att jag höll på att supa ihjäl mig kändes det som, nästan inte åt längre utan bara drack från att jag slog upp ögonen tills att jag slocknade var jag också en sväng på psyket. Där skrev läkaren ut en massa tabletter(benzo, muskelavslappnande) och sa åt mig att jag inte fick dricka när jag åt dom. Jag slängde i mig en näve åt gången och sköljde ner med sprit. Mitt förtroende för psykvården är inte stort kan jag säga.

Efter några månader av total misär och mörker tog jag en morgon mod till mig och ringde behandlingshemmet igen och fick komma tillbaka. Jag insåg att DOM inte skulle göra mig nykter utan att det var jag själv som måste göra fotarbetet. Från att jag var på mitt första AA-möte och då trodde att bara jag får bort alkoholen ur mitt liv så blir allt bra, förstod jag nu att det var jag som måste göra en helomvändning med mig själv. Alkoholen var bara ett symptom på min alkoholism...

Jag gick på väldigt många möten det första året och tog AA för vad det var bara... kunde det göra mig nykter så gick jag dit. Att det stod Gud på väggarna brydde jag mig inte ett skit om längre, det är bara ett ord. Det var och är dessutom fortfarande skönt att träffa och prata med andra som har varit och är i samma situation som mig då ensamheten känns som den ska äta upp mig ibland. Idag går jag på 2-3 möten i månaden kanske.

Jag arbetade tillsammans med en sponsor i de 12 stegen och det har hjälpt mig enormt mycket med mitt mående och min självkänsla.
Trots detta är jag absolut inte 12-stegshjärntvättad som många säger att man blir när man går med i "sekten AA" Jag är fortfarande bara jag.
Nykterheten hade jag aldrig klarat av att finna på egen hand, det finns såklart fler sätt att bli nykter men detta fungerar för mig.

Livet kanske inte alltid är en dans på rosor bara för att jag är nykter men den sämsta dagen i nykterheten är ändå grymt mycket bättre än den bästa dagen som aktiv alkoholist.
Sidovinsterna som nykter är många och nyligen tog jag högskoleexamen och jag har fått en sund och bra relation till släkt och vänner som jag inte haft tidigare.

Om ett par dagar firar jag förresten 3 år som nykter och drogfri alkoholist och det är jag otroligt tacksam för.

Är det nån som upplever att tidigare intressen som ni kombinerat med alkohol, typ lyssna på/spela musik eller annan hobby, blivit tråkigare sen ni blev nyktra? Jag upplever att många saker "tappade färg" sen jag blev nykter, bland annat att spela gitarr, eller bara slappa till musik. Visst ska jag försöka att göra sådana saker oberoende av samtidigt intag av alkohol, men det känns som om jag har tråkigare nu.

De sista åren i mitt drickande hade jag inga direkt intressen och drack endast för att döva, för att slippa känna. Det är klart att det fanns en tid då alkoholen fortfarande kunde öka välbefinnandet och rockkonserter och bilträffar mm. blev "roligare"... Dock kommer det aldrig mer fungera för mig att dricka på det sättet och det vet jag, jag har provat många gånger innan jag förstod det den hårda vägen. Det är lite av anledningen till att jag fortfarande går på möten ibland, just för att påminna mig om hur det går. Sitter jag och börjar romantisera alkoholen så är jag riktigt ute på tunn is så att säga.

Kan vara riktigt skönt att vara nykter på konserter, bilträffar och annat idag. Speciellt när jag ser dom där som ser ut som riktiga ras när klockan bara är 14-15.

Tror jag skrev lite här förut, men nu är jag fan gång igen, helvete.. Har druckit mycket på senaste tiden, fast senaste typ 10 dagarna har jag spårat ur helt, fick reda på att bruden varit otrogen och jag kunde inte och kan fan knappt hantera det, har druckit konstant sen dess och inte somnat nykter en enda gång, ska försöka sova utan något första gången nu ikväll, får ångest bara jag tänker på det, jag vill bara dricka och känna mig som människa igen, men jag vet att jag bara pajar mer och mer.. Fan, vet inte hur jag ska dra mig igenom det här, vänner och familj har börjat höra av sig och säger att jag inte kan hålla på såhär, vill nog mest bara skriva av mig lite, men jag känner att jag är på väg neråt igen

Jag känner själv att jag är långt från misären men även långt från nykterheten. Man kan säga att jag balanserar på kanten till avgrunden, att jag är ett potentiellt drunkningsoffer som håller sig flytande trots kramp och mjölksyra.

På ett sätt vill jag bara ge mig hän och falla fritt, för därifrån kan det sen bara gå uppför. I det läget jag är i nu ser i princip bara min sambo hur illa det är. Döljer det väl..

Har nämnt min problematik för psykologer och läkare men får inte de verktyg jag behöver för att slita mig loss från suget.

Har varit nykter sen nyår och det går väldigt upp och ner. Satte mig och skrev här för att inte dricka. Dum nog som jag är har jag sex starköl i kylen. Vet att man inte ska ha alkohol hemma, men min panik tilltar mer när jag inte har något hemma.

Nån som prövat Naltrexon? Vill ha det, men lirar det med SSRI? Psykvården är helt tysta, har inte fått ny tid eller nånting.. känns som hjälpen är obefintlig just nu.

Har ni något tips på hur man reducerar suget? Fysisk aktivitet går bort, är halvt apatisk på fritiden utan alkohol.

Du är där jag var för rätt många år sedan låter det som och tro mig, är du alkis eller på god väg att bli en så går det bara utför härifrån och det blir inte vackert, jag talar utifrån egna erfarenheter.
Om du nu inser att du balanserar på kanten till avgrunden tycker jag att du verkligen ska göra någonting åt det och kanske slippa åratal av misär och destruktivt missbruk.(för min del var det ett behandlingshem som blev min räddning, något som jag några år innan jag blev nykter ALDRIG trodde jag skulle behöva för jag skulle kirra det på egen hand, om det så nu skulle ta livet av mig. )

Undrar också om du verkligen vill sluta? Varför i helvete har du isåfall alkohol hemma för? Det låter som en bakdörr som du lämnat öppen på glänt bara för att kunna dricka igen i mina öron.

Är ett AA möte helt uteslutet? Kan vara skönt att träffa andra som är i samma situation eller snacka lite bara om "suget" tränger sig på. Jag ska absolut inte propagera men jag tror inte det blir sämre av ett möte i alla fall.



Lycka till!

Jag vet inte vad jag ska göra, jag dricker så fort jag mår dåligt.. Pratade med mitt ex igår och fick ett jävla psykbryt och söp ner mig och tryckte i mig massa imovane och ballade ur helt, nu har jag sån jävla ångest över det att jag supit hela dagen, och jag vet att jag kommer dricka i helgen, för jag mår bara shit om jag sitter hemma på helgerna, nykter. Jag är inte beroende på det sättet att jag får fysisk abstinens (vad jag vet just nu iaf, inte varit nykter i mer än 3 dagar på ett tag), men jag är så inåt helvete fast i skiten ändå, hur fan ska jag göra, är dessutom inne i en period då jag mår extremt skit och är psykiskt instabil, nykter som onykter, ena sekunden är jag glad som vanligt, andra har jag typ självmordstankar, pallar inte att det bara går upp och ner, och alkoholen ger mig mer ångest, fan, ibland suger verkligen livet


Utifrån bara det jag skriver så ser det inte så bra ut va? Fan i helvetet också, önskar jag bara kunde vara ständigt full, livet hade varit så mycket bättre då

En sak är vi överens om helt, det låter inte bra alls. Jag tror inte att dina problem går över av sig själva och att du sitter här och skriver verkar mer som ett rop på hjälp... Jag tror att du vet vad du borde göra.

Jag vet hur du mår och jag lider med dig.

Något i den stilen är det nog, på något sätt förnekar jag väl att jag inte har såna problem och skulle kunna sluta, men jag vill ju inte sluta.. gahhh, så jävla lurig grej

Och ändå sitter du och skriver i en tråd som heter "Vi som tänker bli nyktra" gång på gång. Om du nu faktiskt kan sluta så gör det då om det är det du faktiskt vill, det blir bara jävligare sen om du VERKLIGEN vill lägga ner till 100% men märker att det faktiskt är för sent, att det tåget har gått. Att alkoholen styr över dig och inte tvärtom längre, för så blev det för mig.

För min del så ville jag sluta många år innan jag faktiskt gjorde det men jag vågade bara inte... jag var livrädd för ett liv utan min älskade alkohol, min krycka och stöttepelare. Det var med den jag hanterade mitt liv och mina känslor.Det var med den jag flydde eller stängde av när allt blev för outhärdligt. Inte kunde jag väl leva utan den fast jag samtidigt hatade den innerligt och såg för varje dag hur jag sakta men säkert blev besegrad av den.

Jag säger till dig som en av dom som jobbade på behandlingshemmet sa till mig när jag kom tillbaka för en andra behandling; -Du får väl hålla på tills du tröttnar!

Fy fan vilken javla misar med alkohol, det ar bra for mig som nykter att lasa i den har traden ibland for att komma ihag hur det var.

Jag bestamde mig for att bli nykter i denna trad for nastan 3 ar sedan och jag har annu inte haft nagot aterfall!

Det finns hopp! Aven om jag verkligen inte kunde tro det da. Jag var nog precis pa avgrundens grans innan jag tog mitt fornuft till fanga. Ett ogonblicks klarhet efter ett ENORMT gral med min fru, dar jag insag att jag var tvungen att forandra mitt liv innan jag forlorade allt, raddade mig.

Edit for att saga...

Fortsatt kampa! Det kan verka som en omojlighet att uppna, men det ar faktiskt verkligt. Det kan kannas ensamt och hopplost ibland, men det ar manga runt er, om inte annat har, som stodjer er och vi ar alltid med er, in spirit. Var inte radda for att dra ivag ett PM eller sa om ni bara behover en dunk i ryggen, nagra uppmuntrande ord nar allt kanns tungt eller kanske bidra med nagon av sina egna erfarenheter.

Ja vafan har jag öl hemma för? Har idag druckit efter jobbet.. sköt upp det ofrånkomliga i två veckor typ.

AA kommer inte på tal. Jag gillar teologiska diskussioner som renodlad ateist/agnostiker (tror på allt som kan bevisas typ). Har svårt att tro att mitt ifrågasättande av gud skulle göra mig accepterad i alkis-församlingen.