Citat:
Du vinner.
Ursprungligen postat av Weilyn
Jag har en historia, som jag har återgett extremt många gånger. Hoppas att den inte blir för lång.
När jag var liten pöjk i lågstadiet var de olika klasserna uppdelade i olika hus, och avdelningar av skolan. Vi (klass B) lekte och umgicks alltså nästan bara med andra från B-klasserna (F-1B och 2-3B). Problemet var bara att i samma avdelning hoverade klass F, och den var fanimej inte att leka med. Jag och de kamrater jag har kvar från den tiden diskuterar ofta huruvida dampbarnen aktivt placerades i F-klasserna, eller om deras höga dampkvot endast var slumpmässigt framkallad. I vilket fall som helst fanns utanför vår avdelning en grusplan, och på andra sidan av den fanns det några träd som, antingen genom årslång tortyr från ondsinta lågstadieelver, eller bara för att de helt enkelt hade växt så, bildade ett rum av grenar. De tre stammarna stod i mitten av rummet, böjda och krokade över varandra, och grenarna hängde ner på sidorna, så tätt att det var nästintill omöjligt att ta sig igenom, förutom på ett ställe, där det fanns en smal öppning. Needless to say var den här platsen idealisk för en koja. Träden blev snart kända över hela skolan som, kojan vid B-huset.
Nu var det som så att alla elver på skolan hade scheman som nästan var exakt likadana; skolstart 8:25, tiominutersrast vid 9:30, lunch 11:30, och så vidare, men för att det inte skulle bli totalträngsel i kapprummet började vi 5 minuter tidigare än F-klassen, då vi delade hall. Detta tyckte alla i F-klassen var skitroligt, då de fick "sovmorgon", men när det gick upp för dem att hela vårt schema därmed var framskjutet 5 minuter i förhållande till deras, och att de därmed alltid kom ut på rast fem minuter efter oss, vilket innebar att den alltid så eftertraktade kojan ständigt var upptagen (av oss), resulterade det i fjorton meter frustration för de svettiga dampbarnen. Nu var de visserligen ena aggressiva jävlar, men ingen av dem vågade försöka sig på att köra bort oss, då vi alltid var minst tio pers där, och de hade inte hjärnkapaciteten att göra någon form av organiserat anfall... förrän dagen som för evigt skulle bli ihågkommen som, Den Svarta Tisdagen.
Jag gick i tredje klass, och hade en polare i F-klassen, som inte var fullt lika störd som de andra, Jören kan vi kalla honom, och han hade på fredagen hört en klunga dampbarn muttra att: "Nu ska vi fan ta den där kojan." F-klassarna lät idén gro under helgen, och delade på måndagen med sig av den till resten av deras respektive klasser. Deras plan lydde som följer: På tisdag tar vi pinnar och går mot kojan. De som inte springer slår vi ner, och sedan är kojan vår. Många nätter har jag legat sömnlös över hur deras infantila hjärnor kunde kläcka en sådan komplicerad, men ändock helt igenom lysande plan. Jören avslöjade förstås deras onda intentioner, och B-klassen fick tid på sig att organisera ett försvar. Jag utsågs till ledare, då jag var den ende som hade sett Braveheart (visserligen hade jag somnat mitt i, men det tänkte jag knappast avslöja).
Min försvarsplan: Alla skaffar sig var sin lång och bra pinne, sedan står vi på ett led på grusplanen, och försvarar oss. Nu i efterhand måste jag erkänna att det nog är den dummaste planen någonsin. Inte nog med att vi stod så nära varandra att våra pinnar trasslade in sig, och det var nästintill omöjligt att inte råka slå till en klasskamrat i sidan, dessutom, eftersom att vi alla stod vända åt samma håll, hade vi varit helt körda om någon F-klassare tog sig runt vår formation. Lyckligtvis var de inte så sluga. Vi var väl en femton stycken. Främst tvåor och treor, men också några ettor, och en hjältemodig förskoleelev (men jag tror inte riktigt att hon visste vad det var vi höll på med).
På lunchen kom de. Jag svär, vi kände marken vibrera under våra fötter när dampbarnen kom vaggande fram över skolgården, ledda av Filman. Filman var ett monster till karl, med små djupt sittande, svarta ögon prydda av glasögon, nästan inget hår, klotrunt ansikte med huden utspänd av fett och muskler, alltid orangeröd och svettandes, och med munnen uppdragen i ett brett flin. Pojken såg ut som en halloweenpumpa. Beväpnad med en halv jävla ek beordrade han sina trupper att anfalla. Jag glömmer aldrig synen av nio feta, 160-centimeters F-klassare, som under gutturala vrål och med svingande stockar, rusar fram mot vår lilla trupp av 120-centimetare. Killen till höger om mig kämpade för att inte gråta, killen till vänster om mig pissade ner sig, resten hade redan flytt.
Då mins jag hur jag fylldes av ilska. Medan jag klumpigt hoppade undan för att undvika Filmans ek skakade hela min späda kropp av ett raseri som jag aldrig tidigare upplevt. Kojan var vår. Den var vår belöning för att vi fötts normala. Kojan var förihelvete vår födslorätt, och jag tänkte fanimej inte bara stå och se på när några snoriga cp-ungar klampar in, och besudlar den! Med dessa ord ekandes i huvudet gjorde jag först vad min far hade lärt mig, och drog pinnen i ansiktet på Filman så att både den och glasögonen sprack, och sedan gjorde jag vad min storasyster lärt mig, och placerade min högra snowjogger i hans skrev. Sedan blev allt svart.
Jag vaknade på sjukhuset några timmar senare med stygn vid ögonlocket, och hjärnskakning. Min första fråga till en sjuksköterska som afnns i rummet: Vann vi?
När jag var liten pöjk i lågstadiet var de olika klasserna uppdelade i olika hus, och avdelningar av skolan. Vi (klass B) lekte och umgicks alltså nästan bara med andra från B-klasserna (F-1B och 2-3B). Problemet var bara att i samma avdelning hoverade klass F, och den var fanimej inte att leka med. Jag och de kamrater jag har kvar från den tiden diskuterar ofta huruvida dampbarnen aktivt placerades i F-klasserna, eller om deras höga dampkvot endast var slumpmässigt framkallad. I vilket fall som helst fanns utanför vår avdelning en grusplan, och på andra sidan av den fanns det några träd som, antingen genom årslång tortyr från ondsinta lågstadieelver, eller bara för att de helt enkelt hade växt så, bildade ett rum av grenar. De tre stammarna stod i mitten av rummet, böjda och krokade över varandra, och grenarna hängde ner på sidorna, så tätt att det var nästintill omöjligt att ta sig igenom, förutom på ett ställe, där det fanns en smal öppning. Needless to say var den här platsen idealisk för en koja. Träden blev snart kända över hela skolan som, kojan vid B-huset.
Nu var det som så att alla elver på skolan hade scheman som nästan var exakt likadana; skolstart 8:25, tiominutersrast vid 9:30, lunch 11:30, och så vidare, men för att det inte skulle bli totalträngsel i kapprummet började vi 5 minuter tidigare än F-klassen, då vi delade hall. Detta tyckte alla i F-klassen var skitroligt, då de fick "sovmorgon", men när det gick upp för dem att hela vårt schema därmed var framskjutet 5 minuter i förhållande till deras, och att de därmed alltid kom ut på rast fem minuter efter oss, vilket innebar att den alltid så eftertraktade kojan ständigt var upptagen (av oss), resulterade det i fjorton meter frustration för de svettiga dampbarnen. Nu var de visserligen ena aggressiva jävlar, men ingen av dem vågade försöka sig på att köra bort oss, då vi alltid var minst tio pers där, och de hade inte hjärnkapaciteten att göra någon form av organiserat anfall... förrän dagen som för evigt skulle bli ihågkommen som, Den Svarta Tisdagen.
Jag gick i tredje klass, och hade en polare i F-klassen, som inte var fullt lika störd som de andra, Jören kan vi kalla honom, och han hade på fredagen hört en klunga dampbarn muttra att: "Nu ska vi fan ta den där kojan." F-klassarna lät idén gro under helgen, och delade på måndagen med sig av den till resten av deras respektive klasser. Deras plan lydde som följer: På tisdag tar vi pinnar och går mot kojan. De som inte springer slår vi ner, och sedan är kojan vår. Många nätter har jag legat sömnlös över hur deras infantila hjärnor kunde kläcka en sådan komplicerad, men ändock helt igenom lysande plan. Jören avslöjade förstås deras onda intentioner, och B-klassen fick tid på sig att organisera ett försvar. Jag utsågs till ledare, då jag var den ende som hade sett Braveheart (visserligen hade jag somnat mitt i, men det tänkte jag knappast avslöja).
Min försvarsplan: Alla skaffar sig var sin lång och bra pinne, sedan står vi på ett led på grusplanen, och försvarar oss. Nu i efterhand måste jag erkänna att det nog är den dummaste planen någonsin. Inte nog med att vi stod så nära varandra att våra pinnar trasslade in sig, och det var nästintill omöjligt att inte råka slå till en klasskamrat i sidan, dessutom, eftersom att vi alla stod vända åt samma håll, hade vi varit helt körda om någon F-klassare tog sig runt vår formation. Lyckligtvis var de inte så sluga. Vi var väl en femton stycken. Främst tvåor och treor, men också några ettor, och en hjältemodig förskoleelev (men jag tror inte riktigt att hon visste vad det var vi höll på med).
På lunchen kom de. Jag svär, vi kände marken vibrera under våra fötter när dampbarnen kom vaggande fram över skolgården, ledda av Filman. Filman var ett monster till karl, med små djupt sittande, svarta ögon prydda av glasögon, nästan inget hår, klotrunt ansikte med huden utspänd av fett och muskler, alltid orangeröd och svettandes, och med munnen uppdragen i ett brett flin. Pojken såg ut som en halloweenpumpa. Beväpnad med en halv jävla ek beordrade han sina trupper att anfalla. Jag glömmer aldrig synen av nio feta, 160-centimeters F-klassare, som under gutturala vrål och med svingande stockar, rusar fram mot vår lilla trupp av 120-centimetare. Killen till höger om mig kämpade för att inte gråta, killen till vänster om mig pissade ner sig, resten hade redan flytt.
Då mins jag hur jag fylldes av ilska. Medan jag klumpigt hoppade undan för att undvika Filmans ek skakade hela min späda kropp av ett raseri som jag aldrig tidigare upplevt. Kojan var vår. Den var vår belöning för att vi fötts normala. Kojan var förihelvete vår födslorätt, och jag tänkte fanimej inte bara stå och se på när några snoriga cp-ungar klampar in, och besudlar den! Med dessa ord ekandes i huvudet gjorde jag först vad min far hade lärt mig, och drog pinnen i ansiktet på Filman så att både den och glasögonen sprack, och sedan gjorde jag vad min storasyster lärt mig, och placerade min högra snowjogger i hans skrev. Sedan blev allt svart.
Jag vaknade på sjukhuset några timmar senare med stygn vid ögonlocket, och hjärnskakning. Min första fråga till en sjuksköterska som afnns i rummet: Vann vi?
Haha. Det hände mycket mer roligare/knäppa saker men inget man är direkt stolt över dock 
