En i vanligt fall lugn klasskompis (vi kan kalla honom Tommy), och även vän, i grundskolan fick sina utbrott och kastade stora stenar mot folk vilket medförde att hans mor fick åka och hämta honom i skolan. Han agerade livvakt åt en polares leksaksgris som den polaren fått från skolans julkalender. Det var ett allmänt krig i klassen om grisen, vissa skulle försvara den, och vissa skulle ta den, ungefär som Vita och Röda Rosen i Kalle Blomqvist. Tommy var en ambitiös livvakt och försvarade grisen genom att trycka upp en angripare mot väggen och knäa honom i skrevet med följden att leksaksgrisen fick tas hem av polaren som vann den.
I årskurs 1 i lågstadiet var jag på läger med mitt fritids, det kommunala fritidset som alla värstingar gick på. Ganska roliga och spännande personer tyckte lilla lugna jag. En retard med damp och personlig assistent som gick i årskurs 4 gick fortfarande på fritids. Han var en tjock ginger som spontant gick och ströp folk, det blev tre strypningar på tre dagar på lägret. Ett roligt läger för övrigt med disco i källaren. I hans klass fick de inte använda saxar ifall han skulle få för sig att klippa någon. När han började högstadiet såg jag honom inte på flera år förrän jag såg honom på busshållplatsen i gymnasiet, då sprang han jagandes efter en kille som kallade honom tjock.
När jag gick i sjuan fanns det en kille i nian med personlig assistent, som verkade ha någon form av autism. Mitt första minne av honom kommer från en gammal skolkatalog där han satt och höll ett par hörselkåpor. Han blev extra känd efter att ha kastat tallrikar i matsalen efter någon. En polare (faktiskt samma som ägde leksaksgrisen från skolans adventskalender) kastade en annan polares pennskrin, och det där lilla fula pennskrinet råkade träffa mitt i nacken på autistkillen, ungefär såhär
https://youtu.be/2ujQYfQT_Rw?t=1m4s. Polaren flinade nervöst, satte handen för munnen och vände i korridoren. 10 sekunder senare tog sig autistkillen för nacken och sa till sin assistent "det var nån som sloooog mig häääääär". Assistenten frågade om det var någon som sprang förbi och slog honom, och verkade inte tro autisten.
5 år senare på bussen hem från gymnasiet frågade jag en polare om han kom ihåg när han som ägde leksaksgrisen kastade en annan polares pennskrin i nacken på autisten (det sa jag med namn, det var ett udda namn från cirka Azerbadjan), det kom han ihåg och vi skrattade högt åt det. Några sekunder senare stannade bussen vid en hållplats, och autisten klev av. Han hade suttit i sätet framför oss i bussen.