Bakfylleångest

Känner igen mig mycket i det mesta ni skriver.

Har också oroskänslor i kroppen. Tror att jag sagt och gjort korkade saker. Att jag varit elak mot folk fast jag vet att jag inte varit det. Känner mig paranoid, och rädd. Känslan av att en katastrof kommer inträffa infinner sig. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde vara så stark för bara nåt dygn sen. Om vi säger att jag festat en fredag, och under torsdagen och fredagen (fram tills jag började dricka) gjort en massa bra saker, som att fixa hemma och göra sånt jag skjutit upp, DÅ känner jag inte igen mig i den där "bättre" och "driftigare" människan som jag uppenbarligen är under all ångest.

Och ändå dricker jag! Varför ska alkoholen ha dessa baksidor!?

Känner igen oron. VET att jag varit hur trevlig som helst under kvällen/natten, men får dagen efter för mig ändå att jag kanske gjort/sagt nått opassande. Men brukar gå över tills kvällen dagen efter. Men dem gånger man gjort/sagt opassande saker kan jag gräma mig i dagar. Fast oftast inte så farligt ändå. Brukar inte bråka med folk, utan ångrar mig mest för att jag blir alltför öppen och ärlig

Har aldrig haft en riktigt problem med detta faktiskt.
Men ibland kan man ju få höra att man har sagt en sak osv som man absolut inte hade någon som helst aning om - då börjar ångesten sakta krypa fram.
Lika när man kollar skickade sms och man får se nått sluddrigt meddelande som man har skickat till någon tjejkompis eller dylikt.

Men annars så brukar jag nästan aldrig ha bakfylleångest vilket är riktigt skönt.

Haha, det roliga när det gäller mig är ju att efter en fylla när man vaknar upp dan efter, så tänker jag typ direkt: "Fan i helvete vad jag gjorde bort mig igår, fan gjoirde jag så för" osv osv... Men efter nån halvtimme så inser jag att, "Haha vafan, det är ju inte alls några pinsamma eller allvarliga saker jag gjort, bara extremt roliga"

Jag söp alldeles för mycket under en ganska lång period och min bakfylleångest yttrade sig alltid fysiskt. Jag kunde inte peka på någon deppighet eller så, jag fick bara en massa fysiska nojor som frestade på nerverna.

Väldigt irritabel och ilsken.
Inget tålamod med medmänniskor.
Svettades som satan.
Darrig och nervös.
Flera korta panikattacker vid insomnandet.
Hypokondrisk noja för hjärtat med mera.

Som jag förstår det här drabbar detta inte alla..

Är det någon som har koll på vad det är som gör vissa människor mer benägna att få bakisångesten?

Jag är nämligen ett orosmoln utan dess dagen efter jag druckit,


Kan sitta hemma själv, dricka ett par öl. Spela lite TV-spel eller motsv.
så vaknar jag upp dagen efter med en orolig känsla i magen, grubblar över saker som jag inte gillar att grubbla över.

Ju längre upp i åren man kommer, ju mer bakisångest verkar man få

Jag brukar oftast vara nära på apatisk dagen efter ett sjöslag.
Anstränger mig att inte tänka på gårdagen, umgås helst inte med människor, loggar absolut inte in på msn eller liknande. Enda gången jag rör telefonen är när jag ska ringa och beställa pizza.

Men det är som någon sa tidigare, jag bråkar inte & är aldrig direkt otrevlig.. Problemet är bara att jag kan bli för ärlig, och berätta saker som jag aldrig skulle berättat i vanliga fall.

Fyfan, känner mig alltid så nere dagen efter. Bakfull eller inte, bara man druckit dagen innan så känner man denna ångest, alltid sitter man och tänker på saker man inte borde gjort/saker man borde gjort osv.
Det roliga är att den alltid kommer, ändå känner man sig relativt oberedd på den när man vaknar upp

svårt att tänka på annat, vad gör ni för att spola förbi bakfylleångestdagen?

Kul tråd då man känner igen sig själv i nästan allt som skrivs. Eller kul kanske inte är rätta ordet, snarare tragiskt, men det känns bra att veta att man inte är ensam om att ha bakisångest.

Standard för mig är:
Ska fan aldrig mer dricka igen. Nu är det absolut stopp!
Ångest över att man kan ha sagt eller gjort något dumt på fyllan mot någon annan.
Minnesluckorna man försöker fylla i blir alltid ångestladdade och fruktansvärda. Oftast har jag inte gjort något speciellt alls under dessa minnesluckor enligt andra, men då man ändå gjort en del sjuka saker på fyllan tidigare så ligger den där oron ändå över en och man tror alltid det värsta.

Hur kom jag hem? Träffade jag nån granne i trappen när jag kom hem? Oj oj oj...då lär jag ha snackat ihjäl honom eller henne och säkert sagt en jävla massa sjuka saker. Kan jag kanske tillochmed ha fått för mig att ringa på grannens dörr när jag hem? Typ en tisdag natt klockan 04 eller nåt. Och vafan har jag känslan av att jag har gjort det?? (Har dock aldrig hänt, men likväl dyker såna sjuka tankar upp dan efter) Likaså sjuka minnesbilder av att jag stått på balkongen och vrålat ut i natten och sjungit med i låtar eller vrålat i lägenheten så grannar slagit i väggarna, fast jag aldrig har gjort det heller. Massor med falska minnen verkar planteras i ett bakisångestläge.

Varför skickade jag det mailet? Varför skulle jag vara så extremt ärlig? Människan måste ha tagit väldigt illa upp.

Varför gjorde jag den där sjuka grejen på festen. Alla som inte känner mig lär hata mig nu.

Idag går jag dock inte ofta på fest då jag kan tycka att det kan vara roligare att sitta med någon vän bara hemma och festa. Men även här så känns det som att jag gjort något som grannarna kan ha stört sig på efter polaren dragit hem och jag fått i mig det som blev kvar. Men jag är inte en sån person som stör andra, så alla dessa tankar är bara resultatet av bakisångesten.

Gamla minnen från saker man gjort tidigare kommer upp och ångesten över dessa gör sig påminnd. Tankar på hur jag uppfattas av alla andra kommer och dessa tankar är alltid dystra, aldrig positiva.

Kort och gott, bakisångesten för mig är ett stort ihopplock av falska minnen av fruktansvärd karaktär, för att fylla ut mina minnesluckor från kvällen innan. Förstår inte varför de aldrig kan vara glada och trevliga minnen. Det tar ofta 2 dagar innan jag känner att jag är uppåt igen efter en fylla.

Jag får aldrig bakfylleångest utan mer som en nykterhetsångest. Man kommer tillbaka till verkligheten och allting känns inte lika positivt eller roligt längre..

Har alltid trott att när folk säger "Jag ska aldrig dricka någon gång mer" så syftar man på att man är så bakis (sjukt jobbigt med en riktig baksmälla som sitter i hela dagen och man kan inte göra ett skit åt den), och inte själva ångesten över att ha gjort dumma saker. Eller vad menar folk egentligen?