Allt om ADD!

håller på med den skiten nu, känner inte att jag får någon hjälp alls. Fast o andra sidan har jag inte fått någon diagnos än så de behandlar mig nog mer som en idiot med koncentrationssvårigheter. Någon med erfarenhet av KBT som sett några framsteg?

Låt inte tråden dö, det här har intresserat mig nåt fruktansvärt, har nog läst konstant om det här långt in på nätterna sen jag började förstå lite mer.

Känns bra att läsa folk som är på väg till/har haft utredning och deras negativa/positiva saker i livet.

tråden kommer inte att dö. den har varit mer eller mindre aktiv sen 2008.

vad tycker ni om att ADD kommer vara en egen diagnos i DSM-5?

Vad kommer det innebära för "add-sjuka"?

När jag läst om ADHD och ADD så har jag sett flera referenser till ADHD-PI (predominantly inattentive) och läst att ADHD-PI kommer att bli en sorts ersättning eller komplement till ADD, men vet inte om så är fallet eller inte.

Vet inte riktigt hur det kommer att påverka de med tidigare diagnosticerad ADD, det är fortfarande samma funktionsnedsättning vi talar om oavsett vilket namn de sätter på den.

Nej det e klart, men den kändes död, hände inget på flera dygn

Det som ändras, som jag hört, är tecknen i barndomen. Just nu, om jag inte minns fel, ska symtom på ADD/ADHD funnits innan sju års ålder. Det ska ändras till ca 12 år. Inte helt säkert, men det är vad jag hört. Kanske något mer också.

Appropå det, är det många som fått sin diagnos efter att skolan fattat beslut om att ni ska göra tester? Har skolan ansvar att rapportera ifall det finns chans till AD(H)D?

Har haft min ADD diagnos sen Augusti och jag tar concerta 36mg och går i terapi (ger mig inte så mycket). Mitt största problem jag har är att jag är så sjukt osocial och hela tiden saknar något jag trivs med att göra samt inte orkar leta upp det eller hittar orsaker att inte försöka.

Jag har problem att föra konversationer då jag hatar småprat och mina intresse är datorer, film och tv-spel. Känns som man är dömd att leva ensam när det är det enda som intresserar mig och det vardagliga livet är bara tråkigt och standard. Jag vill ha något extraordinärt...

Jobbar just nu med trädgårdsarbete och tycker det är riktigt jobbigt/pinsamt att jobba med en till person då det oftast blir väldigt mycket tystnad.
Jag tycker om tystnad och att vara för mig själv men samtidigt avskyr jag den då man blir en tråkig person och på kvällarna vill jag verkligen inte vara ensam.

De jag umgås med är samma människor jag umgåtts med sen högstadiet.

Något tips eller någon som känner igen sig?

Känner mycket väl igen mig i det du skriver, har dock inte fått någon diagnos än eftersom vården i stockholm är så jävla kass när det kommer till tex adhs samt mina föräldrar som alltid haft en negativ inställning till att jag skulle ha den klassificeringen på mig. Är enligt mig själv och de flesta i min närhet ett adhd barn.

Har en ganska skön kompiskrets dock som jag umgås ganska mycket med, de flesta är gamla kompisar och jag har väldigt svårt att knyta nya kontakter. Däremot hade jag precis ett lång förhållande och det funkade ganska bra, är något blyg men det var en extremt härlig känsla och skön boost på självkänslan. Hände dock ofta att mitt EX blev direkt utsatt av mina problem med aggresivitet och kort stubin samt dålig koncentrationsförmåga.
Det har helt klart varit ett jobbigt hinder men det är absolut inte omöjligt ifall man har lusten.

Tråkigt att du inte har fått diagnos än. Jag hoppas på att det löser sig snart!

Är det något jag inbillar mig eller är det vanligare att folk med add/adhds förhållande spricker än de utan?

Jag hade själv mitt första förhållande från oktober till januari och precis som du säger stärkte det mig jävligt mycket under tiden, men nu har man kommit tillbaka till ruta ett och försöker hitta den motivationen/ork man hade när jag hittade henne.

Var träffade du ditt ex om jag får fråga?

Jag hade stora problem med mitt temprament, gjorde dumma saker speciellt när jag var full, jag kunde säga stört dumma saker mot henne och sånt, till slut tappade hon lite orken av allt bråk. För mig kändes det dock inte som vi bråkade så mycket men det var kanske på grund av att jag är van vid att ha argumentationer med folk ofta.

Just nu känns allting bra dock och jag ser fram emot att träffa nya tjejer och binda nya kontakter. Träffade t.ex. två nya killkompisar i skolan som jag nu har väldigt bra kontakt med, innan det hände trodde jag aldrig att jag skulle hitta nya vänner igen. Det är sånna saker som hart gjort att jag mått bra även fast jag har mitt handikapp.

Träffade henne ute på en fest för ett par år en och vi hånglade osv, något som inte händer mig särskilt ofta eftersom jag är så blyg. Sedan fick vi kontakten och började ses, när vi väl blev bra kompisar och kunde snacka om saker var det en väldigt skön känsla. Att kunna snacka om sina problem med koncentration osv är väldigt givande när det är någon man gillar imo, inte alls som att prata med en psykolog.