Allt om ADD!

Vad har du att förlora? Tycker du bör göra det

1.Hur många här har skaffat körkort?
- Jag har körkort och lyckades med teorin på första försöket och uppkörning på andra.

2.Hur många har lyckats skaffa sommarjobb i sommar?
- Jag har fått sommarjobb på ett sjukhus.

3.Hur många har Flickvän eller pojkvän?
- Jag har pojkvän.

4.Hur många utav Er studerar på högskola/universitet?
- Jag studerar på vuxenutbildning.

5.Hur ser Eran relation ut till Era vänner och föräldrar?
- Min relation med föräldrar är väldigt bra. Har några få nära vänner men en väldigt stor bekantskap, men de väljer jag att inte umgås med.

6.Hur många har flyttat hemifrån utav Er?
- Jag bor i egen lägenhet.

7.Hur har ni eran tillvaror förändrats efter ni har medicinerat Er med t ex Ritalin, concerta eller strattera?
Jag testade Ritalin och concerta men de fungerade inte alls på mig. Blev jättehög och försökte tydligen begå självmord (som jag inte kommer ihåg). Har nu Strattera och trivs bra jättebra med den, klarar av skolan ganska bra. Har dock gått ner 12 kg sedan jag började med den för 1,5 år sedan, men det senaste har jag nästan lyckas behålla vikten. Jag är dock väldigt mycket tröttare nu än innan medicineringen och hade två veckor med hemska biverkningar när jag började, men nu är jag nöjd!

8.Är det många utav Er som även dyslexi?
De misstänkte att jag hade dyslexi, men visade sig att det var ADD.

9.Är det vanligt förekommande att ni blir kortvarigt anställda på Era arbeten?
- Jag har blivit kortvarigt anställd på mina arbeten av en slump, jag har valt det själv.

10.Hur har Eran skolgång varit(betygsmässigt)??
Jag har alltid haft G- i skolan ungefär även om jag har pluggat hur mycket som helst, flera veckor innan proven. Då hade jag ingen medicinering. Sedan läste jag på folkhögskola (utan medicinering också) i en dyslexiklass och kom ut från skolan med högsta omdömet i allt, dvs matte B, svenska B osv.

Jag är 22 år, fick utredningen när jag var 19.

Innan jag fick medicin så kunde jag sitta och tro att jag tittade på ett TV-program medan jag i själva verket var i en helt annan värld, och kom tillbaka till verkligheten när programmet var slut en timma senare när de började klappa händerna. Det brukade även komma när jag körde bil, men inte i lika långa perioder som tur var!

På helger nu kan jag gå upp, äta frukost, ta min Strattera och en timma senare bli jättetrött och behöver gå och sova middag. Väldigt irriterande. Har alltid haft lite energi men nu när jag äter Strattera så är den helt borta nästan.

Imorgon ska jag börja äta B-vitaminer eftersom min sjuksköterska sa att det kan vara lite aptitretande, så jag hoppas på det!

Jag är en väldigt känslig person också och tänker väldigt mycket på allt, är det någonting ni andra också känner igen er i?

Jag kan även ibland när jag pratar i telefon tro att jag hör vad min kompis säger och jag brukar svara med "jaha, okej". Sedan kommer jag på mig själv att jag inte alls har lyssnat utan bara "försvunnit". Väldigt pinsamt och någonting jag väldigt sällan kan kontrollera.

Vad har jag att vinna?
Jag är rätt nöjd med mitt liv som det är och har varit, vad skulle en ADD-diagnos hjälpa mig med?

Är genuint nyfiken!

Personligen så har det att göra med vilka mål man har i livet. Vill man ha ett mer akademiskt arbete så sätts en person med ADD på helt andra prövningar än om man ex. blir snickare. Det var därför som jag påbörjade min utredning. Hade jag varit snickare så hade jag nog inte funderat så mycket över om jag har ADD eller inte.

Kalls inte det för, att va kär, i folkmun?

Edit: Å andra sidan så kan jag känna igen mig i det eftersom jag är en ganska speciell person och det inte är många som står ut med en, så när jag träffar någon som gör det så bli den personen lätt "the one"... Men det kanske är en annan grej :P

Tänk på att stress, sorg, sömnbrist, depression, näringsbrist, livstrassel i allmänhet kan göra människor ofokuserade och glömska, men då är det övergående. Om ni alltid haft svårt för att koncentrera er och därmed inte fungerat i skolan kan man kanske fundera på denna diagnos, men i vuxen ålder tror jag att man måste se på helheten i livet. (Vänder mig nu till alla som verkar oroliga över att de inte är perfekt fungerande människor.)

Ta först itu med basbehoven, vårt 24-timmarssamhälle passar inte alla. Jobbar du på rätt tider, kommer du ut i friska luften, gör du saker som passar just dig, eller försöker du passa in i det "nyfascistiska tänket" där alla är felfria robotar och gör allt rätt, direkt? Minska kraven på dig själv ett tag?

Verkar också som att ungdomar tror att relationsproblem är diagnosrelaterat, men så är det verkligen inte. Relationer kan dra fram gammalt skräp då man kommer någon nära, och kolla först in vad det kan handla om innan ni hittar snabba lösningar, typ medicin. Läs litteratur på det psykologiska temat om ni undrar varför ni tänker och agerar som ni gör, det kan hjälpa mer än att springa till vårdcentralen. Lär känna er själva, och acceptera era brister? Folk är inte felfria, även om det på bloggar kan verka så.

Den mest framgångsrika kan ha ett hem som är fullständigt nedgånget av diskhögar och annat=Brist på tid
Den minst framgångsrika kan ha det välstädat=Gott om tid
En del hinner allt; välorganiserade, har tydliga mål.
Andra hinner med ganska lite; saknar tydliga mål, kanske deprimerade, rädda för att misslyckas.

Sortera era känslor, var inte så diagnosfixerade, det är inte säkert att det är lösningen för just dig. Försök prata om din känsla av otillräcklighet med vänner som du litar på, idealen skiftar från tid till tid, vad som är lyckat, eller inte. Jag tror att de som verkligen lider av svåra problem, fått hjälp tidigt? Var inte så oroliga och bekymrade?

Både min psykiatrer och psykolog frågade mig om mina relationsproblem/problem att bli kär, så tror det kan vara något diagnosrelaterat, Dock är det inte så att folk som har problem med relationer har en diagnos, utan något som brukar innefatta i ett beteende som kan vara add/adhd-betingat.

Jag förstår, tack för ditt svar!
Fyller snart 19 bast, så jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra här i livet än.
Hur hjälper din diagnos dig i din utbildning/arbete?
Får du extra hjälp? Medicinering?

Mvh

Det finns säkert de som klarar en högre utbildning trotts att de har ADD/ADHD men då är man nog väldigt motiverad. Funderar du på något mer akademiskt yrke eller vilken högre utbildning som helst, skulle jag inte tveka en sekund på att påbörja en utredning redan nu. Även om du inte tänker börjar studierna om flera år.

Har inte fått min diagnos än men har jag ADD så hade en tidig diagnos säkert hjälpt mig. När jag var i din ålder hade jag riktigt kassa betyg från gymnasiet som inte dög till speciellt mycket. Självförtroendet va i botten och det var tufft att få jobb så det tog många år innan jag hade motivationen och självförtroende att sätta mig i skolbänken igen för att plugga upp betygen och sedan gå vidare till universitet. Det tog sin tid men lyckades komma ut på andra sidan med blotta förskräckelsen. Bara för att spekulera lite då... Hade jag fått en diagnos i din ålder så hade kanske de där åren inte behövt gå. Utan jag hade kanske insett att jag inte va helt "dum i huvet", att jag nog skulle klara av att plugga upp betygen ändå och den där universitetsutbildningen, som jag så gärna ville gå, fanns inom räckhåll.

...bara för att få ett annat perspektiv på det hela...

Tack så mycket för att du tar dig tid att svara!
Det lutar nog åt en undersökning iallafall, det kan ju inte skada liksom.

Ha det fint, tråden!
Vi kanske ses igen snart.

Exakt! Ett tips är att göra en lista på saker som du har problem med och gärna exempel på dem. Jag hade gjort det men lyckades ändå röra ihop allt. Att minnas å tala samtidigt är inte en av mina starkare sidor, har hört andra med ADD/ADHD beskriva liknande...

Hade du anlitat en snickare som är okoncentrerad, lättdistraherad, oorganiserad och glömsk?