Skvaller om Berny Pålsson?

Så sitter jag här i natten, dricker kaffe och skriver och lyssnar på Timbaktu.

Nattpersonalen har kommit in vid flera tillfällen och försökt få mig att gå och lägga mig och sova. Dom har gruffat och blivit irriterade men till sist låtit mig vara. Jag vet inte varför men vissa nätter vill jag bara vara vaken, skriva och läsa och njuta av lugnet, av att ha hela natten på mig innan dagen med alla måsten börjar.

Inte för att jag har så extremt många måsten om dagarna, jag får hjälp med det mesta och samtalen läggs när jag orkar och i min takt. Jag har blivit en mer sluten människa det senaste året, jag har svårt att öppna mig för personalen än så länge. Det är för tungt att tugga trauman och egentligen är jag inte så intresserad av att göra det heller. Jag vill lära mig knep och metoder för att klara av livet och vardagen trots min narkomani och min sjukdom. Jag vill lära mig att inte delta eller välkomna ångesten och psykoserna utan fokusera på möjligheterna i varje ny dag. Att klara av att diska och ta hand om Theus och ta hand om mig själv och klara av att leva med allt som jag bär på. Bära min sjukdom, mitt drogsug, min saknad efter Nicklas men ändå fokusera på att leva ett bra liv. Med bra menar jag inte att jag måste bli som alla andra och leva som alla andra utan att hitta en livsstil som kan passa mig utan att jag väljer undergången.


Min stora skräck är att misslyckas. Att jag ska tappa kontrollen och springa rakt in i heroinets lömska famn igen. Men än så länge har jag inte gjort det. Ändå blir jag så osäker. Jag har ännu inte träffat en enda heroinist som har klarat av renheten i längden. Jag är inte så högmodig att jag tror att jag är annorlunda, jag är inte starkare än andra heroinister. Jag är precis lika förslavad och kemiskt beroende. Men jag måste ändå fortsätta kämpa för renheten. Det är det enda jag kan göra. Om jag inte vill dö lagom till trettioårsdagen och en sak har jag verkligen förstått, jag vill inte dö.


Nu kom nattpersonalen in igen. Jag lovade att snart gå och lägga mig. Klockan är halv tre, klockan här visar fel. Men hur som helst, jag går igenom en långvarig behandling nu och jag hoppas och ber till ödets makter att jag ska vara så pass stark och förnuftig och smart att jag verkligen tar vara på den här chansen och skapar ett värdigt, meningsfullt och sprutfritt liv.


3 maj 2012 (2 dagar sedan)
hej behandlingshem!
av BernyBlue


Jag sitter på ett behandlingshem i Skåne sedan en månad tillbaka. Inte för att jag har börjat knarka igen (jag har varit ren i ett år och två månader) utan för att jag ändå behöver en grundlig behandling för mitt drogmissbruk och för mina psykiska sjukdomar. Beslutet att frivilligt skriva in mig på en behandling tog emot men jag hade inget val. Jag kunde inte bo kvar hos min läkare för evigt och jag klarar inte av att bo själv eller att leva på ett sätt som inte innebär konstant upprepning av fullständigt kaos. Jag är snart tjugonio år och är sliten, utmattad, sjuk och knäckt efter Nicklas död. Därför insåg jag att om jag inte skrev in mig på ett behandlingshem så skulle jag återfalla i heroinmissbruk och hemlöshet igen hur goda mina föresatser att ändra på mitt liv till det bättre än är. Jag klarar det inte själv. Jag har tappat mina illusioner om att jag kan börja om helt själv ute i friheten och klara det. Det gör jag inte. Jag är narkoman och svårt psykisk sjuk. Jag kan försöka börja om men erfarenheten säger mig att så fort jag bor utanför vården så trillar jag dit förr eller senare och oftast förr. Och börjar jag knarka igen så blir jag förmodligen hemlös igen och det klarar jag bara inte. Jag måste gå igenom den här behandlingen och förmodligen kommer den att ta lång tid.
Det är väl egentligen en uppenbar sanning men en sanning som sved att ta in.

Så nu sitter jag här. Jag har en egen lägenhet, en fin etta med stort kök som jag försöker inreda så mysigt som möjligt, försöker få det att kännas som något slags hem. Jag har en egen liten uteplats också och det finns otroligt vackra promenadstigar och en kilometer bort ligger ett hundbad.
Jag får ha Theus här och han har hunnit bli fem månader redan. Personalen finns här dygnet runt, hundra meter bort eller ett telefonsamtal bort. Jag har en kontaktman och en ansvarig sjuksköterska och ska bo här i minst ett år. Personalen hjälper mig med städning, tvättning och allt annat praktiskt. Dom har samtal med mig och gör en ordentlig utredning om hur mycket jag klarar och inte klarar i vardagen och livet, både praktiskt och mentalt. När jag behöver avlastning med Theus så hjälper dom mig med honom.
Och mår jag dåligt psykiskt eller har drogsug så finns dom här för mig.

Dom andra patienterna är svårt psykotiska, svårt autistiska och många är utslussade från rättspsyk. En är dömd sexbrottsling och min närmaste granne är pyroman (tack o lov att brandlarmen fungerar som dom ska.) Men jag trivs ändå. Jag är tacksam för att jag har tak över huvudet, personal som bryr sig, mat på bordet och bra foder till Theus. Så jag tänker inte klaga även om jag ibland klättrar på väggarna av drogsug och en slags kvävande känsla som jag alltid har kunnat få på behandlingshem.

Men jag har bestämt mig för att göra vistelsen här till något så bra som möjligt. Jag har inte lyxen att gnälla och klaga och vara bortskämd. Soc betalar den här platsen till mig och sedan är det upp till mig vad jag gör av den här chansen.

De har haft ett stort hus i flera år och hyrt ut det till olika studerande osv. Att Berny pålsson och sitter och skriver om hela familjen och deras arbete och identitet är nog otroligt då hon säger en enorm massa som man kanske inte ska säga, samt är mytoman.
syftet med hela 'kliniken' som är privat baserat är att de tyckte att psykiatrin suger, bestämde sig för att göra nått bättre( ganska enkel slutsats) i praktiken. Berny pålsson börja inte missbruka efter hans död. Hon har suttit och hållit sig i sitt och inte levt ut all sorg i destruktivitet. Sedan är det ju bara att slussa ut henne då hon är 'klar' eller iaf neutral. Hon kan ju inte bo i en lägenhet inom lss. Det har hon gjort innan i sina böcker och det har ju gått åt helvete. Så behandlings hemmet är väl det mest logiska. Om man kan lära en gammal hund att sitta tror jag inte på.

Herregud, denna brud kostar så jävla mycket pengar. Efter all behandling hon erbjudits och fått på typ femton år har hon sumpat och det är pinsamt! Sen upplever man henne som mycket otacksam. FY

Jag kan heller inte riktigt fatta dethär att få så jävla många chanser, hur är det möjligt??????

Du sa det, Whatever83.

Hon kanske är sjuk, men hennes chanser till att bli frisk som hon har erbjudits och fått är sjukare.

Förmodligen för att hon är en (någorlunda) offentlig person som skriver böcker och dessutom kan skriva uppbragta debattartiklar i de stora tidningar om hon känner sig maltraterad av myndigheterna, vilket även hänt ett antal gånger.

Soc kan helt enkelt inte strunta i henne eller dra ärendet i långbänk som de kan med "vanliga" människor.

Känns lite så, menar om man jämför hur många andra blir behandlade...

Absolut, vi minns väl alla hur hon trädde fram åter igen som den ringmasken hon är på Aftonbladet efter att Niklas dött och gnällde över sin situation. Hon kan alltid vända saker till sin egen fördel. Hittar hon en möjlighet att få det hon vill ha så tänker hon nappa på det. Hon vet det, vi vet det.

WORD.

Funderar lite över alla polisanmälningar hon har gjort och vad som hände med dom? Det borde ju ha haft några påföljder. Men tanke på hur många dom är och hur allvarliga saker hon anmälde för, kan man ju undra om hon smitit från detta också. Tjejen har ju haft en tendens att byta stad så fort det blir svårt eller om man får kronofogden efter sig!

Jag har för mig att hon har tagit tillbaka en del. Annars har det väl inte funnits tillräckligt med bevis. Jag kan tänka mig att de flesta anmälningar är uppdiktade när fru Pålsson har känt sig orättvist behandlad.

Nån som har koll på om hon bloggar igen?