Allt om ADHD!

Ni som har diagnostiserad ADHD och har t.ex kört tjack innan, är ni mera lättpåverkade än andra eller har ni större tolerans än andra?

Alla jag känner med ADHD/ADD är extremt kreativa, det är som att det kreativa kliar hos dem sade en läkare. Är själv antagligen (är under utredning) ADD'are och har alltid sysslat med musik och bild, det är som att jag är trygg där och får extremt fokus jämfört med noll i mycket annat.

Angående kreativitet.

Jo, det är ofta kännetecknet för ADHD/ADD-personer. Jag själv är intresserad av allt och har en milslång intresselista. Mycket skitkunskap har man också eftersom man tycker de mest bisarra, och för andra människor tråkiga, grejer är högintressanta.

Min teori är dock att en ADHD-person mycket väl kan falla offer för sin egen kreativitet. När jag personligen försöker tänka långsiktigt med de intressen jag har kan jag oftast finna det deprimerande. Jag vet att den här impulsen i bröstet inom kort kommer dö ut och bli till aska. Ungefär. Man ser tillbaka på sitt liv av halvfärdigheter och inser att man inte kan förlita sig på den där gudomliga impulsen som sker i detta nu.

Jag har velat skriva böcker, göra karriär som låtskrivare, tatuerare, musiker, konstnär, tecknare, politiker, designer, journalist, skribent och en massa grejer. Och jag gör det bra också, riktigt bra. Jag lär mig på nolltid, jag lär mig allt, och oftast så blir jag en av de bättre på det. Men jag vet att jag kommer tröttna och till slut upplever jag de här förförande impulserna som förrädiska. Till slut vill man inte ens lyssna. Jag vågar inte lita på mig själv och vill just nu ingenting.

Ja, jag vet att den här jävla tavlan är helt jävla otroligt bra, men den är fan inte dubbelt så bra som den förra jag gjorde så varför försöka?! Den är ingen Mona Lisa!

Varför kan jag inte likt andra bara hitta kärleken till ett och samma? Istället blir man nån sorts multikulti universalgeni som förvisso imponerar på folk, men man tröttnar halvvägs och når ändå aldrig fram i någondera av de. Helvete, nu blev jag deprimerad också.

Har du haft någon form av coaching ordentligt? Som små delmål, med någon som stöttar och är med i hela processen? Jag har haft och har exakt samma problem som du, jag har märkt att det går bättre att få ha "kaos inom ramens gränser" och när någon puttar mig åt rätt håll med rätt av bra feedback. Har provat säkert 100 karriärer hittills btw

Så du är inte ensam!

Jag går hos terapeut för att få ordning på det faktiskt. Och det går åt rätt håll ska väl ändå sägas, men det är ju 20 års invant beteende som ska justeras.

En metod som fungerar bra är att börja i så liten skala som möjligt. Exempelvis om jag ska måla så planerar jag inte för tre kvällars total frenesi framåt, utan jag godkänner mig själv vid blott ett penseldrag numer. Det funkar bättre.

Av anledning att min flickvän och hennes far som är psykiater trodde att jag hade ADHD tog jag kontakt med psykiatrin efter många om och men. Där bekräftades misstankarna ytterligare. Jag har ännu inte någon officiell diagnos, utan bara en outtalad arbetsdiagnos, likväl har jag fått Concerta utskrivet. 18 mg någon vecka och nu 36 mg sedan några dagar. Jag upplevde en stor skillnad i början. Det är som en ny chans i livet. Skillnaderna mellan 18 och 36 mg är dock inte alls speciellt påtagliga.

Vill gärna höra fler erfarenheter av er i tråden. Hur ni tyckte att Concerta påverkade och hjälpte er, d.v.s. beskrivningar av ert liv, sinnelag och relationer innan kontra efter medicinering.

Skulle verkligen uppskattas! Tycker det är synd att det är såpass låg aktivitet i tråden, när denna borde vara en av de mest aktiva på forumet med tanke på personlighetstyperna som florerar här.

Jag har suttit i ett halvtimmeslångt samtal för att boka tid och nu är det ordnat, blir dock inte förens efter sommaren. Dock har jag efter att ha suttit och läst här funnit mycket jag själv kan relatera till, får se vad psykiaterna säger när jag träffar dem.

Funderar dock på en sak inför utredningen. Hur viktigt är det att berätta att jag brukat bensodiazepiner och opiater tidigare?

MYCKET. antagligen kommer de vilja att du pissar under utredningen. Vet många som skippar utredningen pga av det. Var det länge sedan? Om det är så att du brulat de senaste månaderna borde du kanske ljuga. håll det ett halvår längre bak isf.

Edit: Mycket viktigt är det väll inte i sig. för de kommer antagligen bara se det som en last. Men om du är en ärlig människa så borde du berätta. Det kommer inte bli fler komplikationer. Det blev det inte för mig iaf.

Det var ett tag sedan (några månader sedan), men jag vet inte hur månaderna tills utredningen ser ut.
Det enda jag tänker på som skulle vara ett problem är ifall jag svarar nej för att sedan pissa positivt ifall de skulle testa mig. För jag vill inte riskera min trovärdighet ifall det inte skadar mig att berätta.

Om det visar efter några "månader" så skjuter jag mig själv. Du kan pissa lungt Gör som du vill. hehe :P

Haha, nej jag tänkte mest på ifall jag skulle fått i mig någonting nu under Juli, det bör väl gå ur kroppen på en och en halv månad isåfall?