Där råder i dag stora missförstånd om vad nihilism egentligen är. Den begreppsmässiga innebörden av nihilism är tron på Intet. Denna förklaring gör att många automatiskt klassificerar nihilism som en anarkistisk eller fatalistisk ideologi, som i grund och botten motsäger sig själv. Detta är givetvis inte korrekt, och därför ämnar jag reda ut en del missförstånd angående nihilism och dess faktiska innebörd.
Nihilism är, till skillnad från populär missuppfattning, inte en ett slutmål i sig, utan en kontinuerlig process, som används varje gång man ämnar omvärdera eller utifrån realism tolka en viss värdering eller moral. Därmed blir påståenden som "men du kan ju inte tro på nihilism, eftersom nihilism innebär att inte tro någonting alls", totalt irrelevanta. Jag tror på, och använder, nihilism som ett verktyg, ett filosofiskt vapen, inte som en hållpunkt, som materialismen är. Varje gång jag vill syna saker för vad de är, återgår jag till nihilismen och använder mig av den, för att komma fram till en tolkning, som är så objektivt nära verkligheten som möjligt.
När jag hävdar att nihilism är en omgående tankeprocess, åsyftar jag den logiska slutsatsen – såväl som den praktiska och faktiska innebörden – av vad nihilism egentligen leder till. Det hela kan jämföras med fenomenet om singulariteten. Alla känner vi till hur vår värld påstås ha skapats, både genom germansk tro, och modern vetenskaplig tro; ett tomrum, som plötsligt utvecklades och expanderade till "någonting" – vårt universum. Hur kommer det sig att Intet – tomrummet – slutade att existera? Utan att moralisera över frågan, kan vi konstatera en sak; singulariteten motsäger sig själv.
Samma sak gäller för nihilisten; när han har ingått i ett tillstånd av tomhet, där ingenting är verkligt, och ingenting därför är värt att göra (fatalism), kommer han automatiskt att kastas tillbaka in i verkligheten. Han inser att träd är verkliga, att vatten är verkligt, att han kan skada sig på knivens egg – kort och gott, han inser att den fysiska verkligheten är just verklig. Därmed har han uppnått ett tillstånd av realism – tron på att den fysiska verkligheten för oss, utgör den "ultimata" verkligheten.
Samtidigt kommer han att upptäcka en annan sak, nämligen att det existerar abstrakta ting i vår värld. Han kan t.ex. tänka tankar, tankar som han inte med handen kan ta på (därmed är de icke-materiella). Medan han t.ex. föreställer sig i sitt inre, att han ska ta livet av en hare för att få mat, kommer det inte att faktiskt hända, förrän han verkligen tar livet av haren, genom att t.ex. skapa en snara, som han gömmer i gräset. Med andra ord; abstrakta idéer kan beskriva hur vår fysiska verklighet manifesterar sig, men vi måste manipulera det materiella, för att uppnå en faktiskt förändring i vår värld.
Denna paradox mellan det subjektiva och objektiva, förutsätter utifrån tankegången ovan, en oskiljaktighet mellan det abstrakta och det fysiska, vilket slutgiltigen leder oss till en idealism; tron på att vår värld består utav olika former av idéstrukturer, och att det materiella endast är medel för att manipulera dessa idéstrukturer. Därmed blir både materialism (tron på att det fysiska är ett slutmål i sig) och moralistisk spiritualism (tron på att människan inte är begränsad av fysisk materia), irrelevant för den nihilistiska världsbilden. Nihilism är lika mycket idealism, som den leder till idealism. Det finns ingen oskiljaktighet mellan att vara nihilist, och att ta nihilismen till sin logiska slutsats, vilken är en heroisk form av idealism. Därför blir frågor som "varför kallar du dig nihilist, om det ändå leder till någonting annat?” plötsligt ologiska, eftersom nihilism är en ständig tankeprocess, som naturligt innefattar idealism – nihilism är idealism och idealism drar nytta av nihilism. De är samverkande.
När jag som nihilist skalar av alla moraliska och social begränsningar, öppnar sig en helt ny värld framför mig. Plötsligt är politiska dogmer, som "varje människoliv är okränkbart", "demokrati är inte perfekt, men den bästa styrelseformen som människan någonsin uppfunnit", "mångkultur leder till mångfald" och "du får inte besitta en sådan åsikt" – totalt irrelevanta för mig. Jag skalar av deras moralism, ser vad den leder till, vad deras tankegång grundar sig på, och värderar den sedan utifrån ett hierarkiskt system av idéer. Genom nihilismen räds jag inget, utan stirrar verkligheten i vitögat. Jag förleds inte av godtyckliga floskler, vilseledande propaganda, eller av moraliska uppläxningar. Som nihilist skalar jag hela tiden av det jag vill omvärdera och omtolka, för att så verklighetsmässigt som möjligt, syna vad jag har framför mig.
Men om allting existerar i verkligheten, är då inte allting "verkligt"? Svar: nej, för vi människor kan förledas av illusioner. Platon beskrev detta, då han berättade om män i en grotta, som fastfjättrade vid väggen, såg skuggbilderna av människor, som rörde sig nära en eld, belägen vid en mur bakom dem. Detta scenario beskriver illusionen; vi ser ofta saker för vad vi tror att de är, fastän de i verkligheten kan vara någonting helt annat. När en av männen bryter sig fri från sina bojor, klättrar över muren och skådar in i elden, blir han först bländad av sanningen, men får sedan syn på landskapet – verkligheten. Han blir upplyst.
Denne man är en nihilist. Han vill uppleva så få skuggbilder som möjligt, för att i stället skåda landskapets faktiska verklighet. En sådan individ, som sedan återvänder till grottan för att berätta om sina upplevelser, kommer givetvis att utgöra ett hot – han besitter en kunskap, som andra människor saknar. Han har förbisett skuggbilderna och i stället sett verkligheten för vad den verkligen är. Men människor som föredrar att i stället skåda skuggbilder, kommer alltid att vara fastfjättrade vid grottans vägg. De flesta människor föredrar denna position, ty det innebär nästan alltid, att subjektet styr över objektet. Om du fick "styra" över verkligheten, hade antagligen alla varit rika, ätit glass och åkt berg-och-dalbana. Ditt inre vill gärna styra över det yttre, men problemet är, att det inre och yttre inte kan skiljas åt. Trots det är du begränsad utifrån de yttre förutsättningarna, och detta är en av de vanligaste anledningarna till att människor föredrar att spendera sina liv framför en grottvägg; de är rädda för vad som finns på andra sidan muren. Elden ger liv, men den släcker även liv.
Nihilism är alltså ingen modern företeelse, utan en uråldrig tankeprocess, som tidiga filosofer kom fram till, då de insåg att tolkningen av verkligheten kunde förledas genom illusioner. Samtliga de tänkare som förbisett moral och illusioner, för att i stället kunna syna verkligheten för vad den verkligen är, har använt sig av filosofisk nihilism som instrument. Med andra ord kan man genast avfärda kommentarer som "om du är nihilist, kan du verkligen inte tro på nationalism eller fascism" – genom nihilism har jag kommit fram till att vissa ideologier och trosuppfattningar är högre än andra, och har valt de, som bäst överensstämmer med hur verkligheten fungerar.
De flesta människor är rädda för nihilismens faktiska konsekvenser, då nihilism innebär nedbrytandet av lyckodrömmar, illusionära framtidshopp och temporära självuppfyllelser. Nihilismen krossar all tro, för att återuppbygga den enligt verklighetens eviga schema. När man förväxlar nihilismen som litterärt begrepp och faktisk innebörd, gör man ett tolkningsfel, som utgör precis det som nihilism nedbryter; förväxlingen mellan subjektiv skapelse och objektiv verklighet. Nihilism är en traditionalistisk filosofi, som ersätter dagens moderna moralism, med en klar och ljus framtidstro; vi lever endast en kort period, men Livet som helhet och dess eviga process, är för alltid bestående. Antingen lever vi själviska liv, där vi inrättar vår egen lilla verklighet, eller spenderar vår tid och energi på att tjäna det system, som gav oss liv och mening. Det är sann nihilism.
- Alexis
http://www.anus.com/tribes/snus/nihi.../alexis/nihil/
Jaha, och vem säger att det är så som han skriver?
